Jag har här på bloggen många gånger kritiserat hur KPI försöker ta hänsyn till priset på boende. KPI-siffrorna för januari understryker ännu en gång hur absurd beräkningen av priset på boende är.

I veckan meddelade Riksbanken som väntat att reporäntan behålls på 0,25%. Det intressanta beskedet låg i vilken räntebana man skulle välja att presentera.

Marknaden har länge förväntat sig att Riksbanken ska höja tidigare än man tidigare kommunicerat, men det var ändå långt ifrån givet att majoriteten skulle byta fot och tidigarelägga den första höjningen.

Riksbanken meddelade idag att man startar en utredning om riskerna på den svenska bostadsmarknaden. Utredningen ska belysa relationen mellan bostadsmarknaden och Riksbankens uppgifter och mål.

Helt klart är det bra att man gräver lite djupare i dessa frågor. Riksbanken har hittills avfärdat farhågor om bostadsmarknaden med argument om att de inte kan styra enskilda marknader med penningpolitiken och att andra verktyg behövs. Det är bra att man studerar hur dessa andra verktyg skulle fungera.

Den som följt denna blogg vet att jag anser att Riksbankens målvariabel, KPI, inte fångar upp boendeinflationen på ett korrekt sätt och att Riksbankens därför blir sämre på att bekämpa en oönskad kreditexpansion och prisinflation. Ifall priset på en viktig tjänst, med en extremt central koppling till kreditexpansionen, inte mäts, så kommer nya krediter (nya pengar) som söker sig till bostadssektorn att kunna skapas utan att Riksbankens styrmedel påverkas. Därför hoppas jag att man i denna utredning tar tag i den frågan.

Efter en vinter med ovanlig kyla och extrema pristoppar på el har elmarknaden hamnat i fokus

Ämnet är politiskt mycket laddat vilket också synts i kvaliteten på debatten. Myter blandas med rena osanningar och halvsanningar. Debattörer som uppenbarligen varken vet hur elmarknaden fungerar idag eller hur den fungerande för tjugo år sedan uttalar sig om vad som blivit sämre och varför det blivit sämre. Myter om att kärnkraftsreaktorer stängts av mitt i december för planerat underhåll har förekommit i media, trots att den som följt med i turerna kring Ringhals 1 och 2 vet att de varit avstängda mycket länge på grund av fel, brister och nödvändig modernisering. Den diskussion jag vill ta idag handlar dock inte om detta, utan om hur elmarknaden fungerar. Den mytiska avregleringen av elmarknaden nämns ofta som en anledning till varför elpriserna är höga, och beskrivs som ett exempel på hur avreglering är dåligt.

Riksbankens inflationsmål är flexibelt såtillvida att de inte alltid måste sikta endast mot en viss inflationstakt, utan har möjlighet att även väga in andra faktorer i bedömningen om vilken penningpolitik som bör föras. Att inflationsmålet är flexibelt innebär att Riksbanken kan se bortom tillfälliga störningar som leder till en inflationstakt över eller under målet.

Det är också rimligt att inflationsmålet är flexibelt. Argumenten för ett flexibelt inflationsmål är många, och ett av dem är att det ibland skulle krävas extrema åtgärder för att alltid styra in inflationen mot målet.

Frågan är dock hur flexibelt inflationsmålet bör vara, hur flexibelt man kan göra det och ändå kalla det ett inflationsmål, och vilka andra mål inflationsmålet kan tänkas vägas emot.

När nu inflationen tycks besegrad, kan man då bli mer flexibel och låta penningpolitiken användas till mer än inflationsstyrning?

Låt mig börja 2010 med att diskutera ett av de fenomen som jag förvånats mest över under 2009. Trots att nästan alla tecken under året, med undantag för vintermånaderna i början av året, pekat mot en relativt stark utveckling för den inhemska konsumtionen, samt en stark kredittillväxt, så har många aktörer ständigt upprepat en oro för en mycket svag inhemsk konsumtion och risk för allt för låg inflation för att hålla realräntorna attraktiva även vid nominella räntor på noll.

Efter ett förlängt juluppehåll och en ganska lugn höst på bloggen är det dags för ett nytt år och nya tag. Jag har en hel del idéer jag vill förverkliga och det kommer nog att bli en del förändringar på bloggen under året. Bland annat kommer jag antagligen att övergå till att skriva bloggen i mitt eget namn snarare än anonymt, med min arbetsgivares goda minne. Eller vad säger ni? Är bloggen bättre anonym, eller ska jag börja skriva under eget namn?

Årets första riktiga inlägg kommer snart.

Jag har under en period ägnat mycket av skrivandet på bloggen åt frågan om hur bostadspriser behandlas i KPI-beräkningarna. Det är ett ämne jag inte är färdig med och vill fortsätta att diskutera. Jag är inte ensam att ta upp dessa frågor och det gjädjer mig att se att Anders Klevmarken, Olle Grünewald och Henrik Allansson diskuterar frågan i ett nytt "working paper".

Min huvudpoäng har varit att priset på boende inte reflekteras i KPI på ett rimligt sätt. Speciellt har jag argumenterat för att den modell som används är väldigt dålig när KPI används för att definiera inflationsmålet och därigenom blir en målvariabel för penningpolitiken.

I och med finanskrisen har det uppmärksammats hur dåligt utformade många bonusprogram inom delar av finansvärlden varit. I framförallt USA och Storbritannien har ett stort risktagande belönats rikligt ifall risken följts åt av fina vinster. Vid stora förluster har dock andra fått täcka upp dessa.

Det är lätt att förstå att en skevhet som denna skapar incitament att ta stora risker. I och med att problem i finansinstitut inte bara påverkar finansinstitutets ägare, utan hela samhällsekonomin, är det naturligt att detta skapar ilska och att samhället verkar för att stoppa sådan skadlig ersättning via regleringar.

Analysen kan dock inte stanna där, utan när man inser att ett problem föreligger måste man fundera över hur man bäst kommer till rätta med problemet, samtidigt som man skapar så få nya problem som möjligt.

Varje kris föder diskussioner om hur man ska komma ur krisen, samt om hur man ska undvika liknande kriser i framtiden. Det kan ofta finnas en målkonflikt då många åtgärder för att komma ur krisen ökar risken för att man ska hamna i en liknande kris framöver. Att ta tag i de underliggande problemen kan ofta vara svårt när man befinner sig i en djup kris.

Ytterligare en svårighet är att den som föreslår förändringar får ett allt för lätt jobb under en kris. Eftersom krisen finns så måste situationen som den är vara dålig och då blir varje förändring lätt att argumentera för. Den som länge velat se en viss åtgärd passar på att föra fram åtgärden som viktig mot bakgrund av krisen, oavsett om åtgärden faktiskt är relevant med bakgrund av krisens orsaker. Tydliga exempel på detta såg vi efter 11 september-attentaten, då världens parlament snabbt klubbade igenom diverse frihetsbegränsande lagar som har en mycket tveksam betydelse för terrorbekämpning. Terrorattackerna blev ett slagträ som kunde avgöra decennielånga debatter om integritet och frihet.

Liknande tendenser ser vi idag inom den ekonomiska debatten. Krisen har medfört både en positiv ny debatt om vad som är fel och hur man kan utveckla systemet, men också lett till åtgärdsförslag som är irrelevanta och också till en del åtgärdsförslag som är direkt kontraproduktiva och snarare skulle förstärka de dåliga mekanismer vi sett i krisen.

Den som följt bloggen ett tag vet att jag flera gånger tidigare argumenterat för att vi idag inte har någon husprisbubbla. Samtidigt har jag också argumenterat för att priset på boende inte fångas upp av KPI (eller KPIX eller KPIF) på ett meningsfullt sätt och jag har skrivit om att jag menar att Riksbanken sänkt räntan lite väl lågt och i alltför liten utsträckning oroar sig för den kreditexpansion vi sett även under denna kris.

Jag tänkte nu fortsätta diskussionen om varför det är ett såpass stort problem att boendepriserna inte korrekt återspeglas i KPI utifrån ett nytt perspektiv, nämligen att det är stor skillnad på olika sorters bubblor.

Jag har inte hunnit skriva något på ett tag, och tyvärr hinner jag inte heller idag med något längre inlägg. Jag skulle dock kort vilja kommentera ett faktum som jag tycker inte nämnts så mycket i övrig media.

Vid det senaste räntemötet beslutade Riksbanken att ge ut ytterligare ett långt lån till fast låg ränta. Lånet, som löper på ungefär 11 månader, gavs ut till fast ränta i en auktion där lägsta accepterade räntan var 0,4%. Detta är på många sätt en fantastisk ränta; räntan är lägre än den förväntade reporäntan under det kommande året och den är till och med lägre än den ränta som gäller på motsvarande statsskuldväxlar. Den totala storleken på auktionen var satt till högst 100 miljarder och auktionen genomfördes igår.

Vid de tidigare auktionerna har bud inkommit på något mer än den auktionerade volymen. Vid den första auktionen i juli, inkom bud på 186,5 miljarder och räntan hamnade på 0,45% och vid den andra auktionen inkom bud på 135,3 miljarder och räntan hamnade på 0,43%.

Vid gårdagens auktion inkom dock endast bud på 95,3 miljarder och räntan hamnade således på den lägsta accepterade, nämligen 0,4%.

Trots såpass fantastiska lånevillkor så finns det alltså inte ett intresse i banksektorn för att ta in hela slanten. Man kan nog lugnt konstatera att banksektorn är ganska välförsedd med likviditet just nu. Lånen till rörlig ränta skapar inte längre något intresse alls.

Imorgon onsdag håller Riksbanken ett penningpolitiskt möte och på torsdag publiceras besluten. Vad gäller reporäntan förväntas den ligga stilla, då Riksbanken varit tydliga med att det är det som är att vänta. Det som är intressant är dock om Riksbanken fortsatt uttrycker att marknadens ränteförväntningar är för höga och om man vill fortsätta att trycka ner förväntningarna genom nya åtgärder, exempelvis genom en ny lång repa till fast ränta, eller genom försök att prata ner räntan med en flack räntebana.

Låt oss titta på hur marknaden reagerat på de två senaste räntemötena, som båda resulterade i långa repor till fast ränta, samt flacka räntebanor för den närmaste tiden.

I mina senaste två inlägg har jag diskuterat hur KPI-konstruktionen maskerar den verkliga boendeprisinflationen och att detta riskerar att leda till att Riksbanken inte för en optimal penningpolitik. Jag är inte färdig med det ämnet ännu, men idag kommer ett mellanspel om penningmängdsutvecklingen.

Under senare tid har jag nämligen hört och läst flera kommentarer om att penningmängden, trots Riksbankens åtgärder, inte stiger, och att detta talar för ett mycket lågt framtida inflationstryck. Jag menar att detta är felaktigt, även om det finns flera andra faktorer som talar för ett lågt inflationstryck på kort sikt.