Ständigt pågår en debatt om det svenska inflationsmålet. Under den nuvarande krisen har debatten intensifierats, bland annat på grund av att det upplevs som att ett strikt inflationsmål hindrar Riksbanken från att bekämpa bubblor och finansiella kriser.

Jag menar att diskussionen hamnat snett. Man ser ofta KPI-måttet som en fundamental del av inflationsmålet och anklagar därför principen med inflationsmål i sig för brister i konstruktionen av målvariablen KPI.

I detta inlägg förklarar jag varför KPI misslyckas med att korrekt inkludera förändringar i boendepriser och hur man kan komma till rätta med detta för att minska risken för uppkomsten av finansiella bubblor.

Under senhösten 2007 pratade jag i telefon med en bekant. Samtalet ledde in på konjunkturen och räntorna. Som lekman undrade han varför Riksbanken inte satte igång att sänka räntorna nu när konjunkturen började vända nedåt och finanskrisen i USA kommit igång ordentligt.

Det han hade insett redan på hösten 2007 - att konjunkturtoppen passerats, att finanskrisen börjat och att andra tider var på gång, tog det sedan ungefär ett år för Riksbankens direktion att inse. Många var vi som under sommaren och hösten 2008 undrade hur det kunde komma sig att Riksbanken inte tog intryck av den djupa krisen och insåg att inflationen snart inte skulle vara ett problem överhuvudtaget. Inte bara personer som älskar att plöja varje rapport om tillståndet för världsekonomin insåg detta, utan helt vanligt folk insåg vart det var på väg.

Det finns givetvis många förklaringar till att Riksbankens direktion missade tecknen, men några av anledningarna misstänker jag vara en ödmjukhet inför uppgiften, en allt för liten tilltro till sin egen analysförmåga och en allt för stor tilltro till de modeller och modell-baserade prognoser som delvis utgör beslutsunderlag för Riksbankens direktion.

På senare tid har jag ägnat all tid åt mitt arbete, som givetvis alltid måste gå före bloggen. Jag börjar dock se ett visst ljus i tunneln och hoppas därför att jag ska kunna börja skriva med lite kortare mellanrum igen.

Det finns mycket jag vill ha sagt. Idag vill jag skriva lite mer om den temporala provinsialism som jag menar genomsyrar den nationalekonomiska diskussionen. Med temporal provinsialism menar jag att man ser på nutid, historia och framtid nästan uteslutande utifrån den nuvarande tidens problem; man ser endast den lilla provins av tid man själv just nu befinner sig i. Detta är ett problem bland annat eftersom det innebär att vi riskerar att ständigt förbereda samhället endast på en repetition av den senaste krisen, istället för att skapa system som kan hantera kriser generellt.

Under varje ekonomisk kris som jag upplevt finns det vissa mönster som gått igen. Ett av dessa är att man många gånger får höra att aktuella krisen är den värsta sedan 30-talet. Det gällde såväl stagflationsepoken under 70-talet, 90-talskrisen, dotcom-kraschen efter millenieskiftet, samt dagens kredit- och investeringskris.

Som de sociala djur vi är har vi väldigt lätt att ryckas med av en idémässig trend som skapas och frodas i ett samhälle, vilket jag tidigare skrivit om här.

Både under låg- och under högkonjunktur frodas överdrifterna. Den egna tidens betydelse överdrivs något enormt och en bild skapas att vi just nu lever i världshistoriens tidsmässiga centralpunkt; i en tid då allt ska avgöras. Denna temporala provinsialism är inte ny utan jag skulle tro att den har funnits med oss människor så länge som vi resonerat kring vår historia. Nutidens utmaningar beskrivs som helt nya och betydligt mer avgörande än de utmaningar tidigare generationer mött, oavsett om det handlar om krig, svält, miljöförstöring, terror, nya sjukdomar eller ekonomiska problem, även i de fall då utmaningarna i själva verket är av högst begränsad betydelse historiskt sett.

I ett tal i tisdags presenterade Lars E O Svensson sin syn på möjligheterna för svensk penningpolitik att motarbeta deflation i en situation då räntan skulle behöva vara negativ för att deflation skulle undvikas med en konventionell penningpolitik. Talet finns att läsa här och jag kan varmt rekommendera er att läsa det. Svensson kommunicerar klart och tydligt kring flera grundläggande fakta och texten är därför läsvärd för den som vill lära sig mer om penningpolitik, även om man inte oroar sig för ett omedelbart behov av okonventionell penningpolitik.

I detta inlägg diskuterar jag Svenssons syn på frågan och presenterar också min egen syn.

En av konsekvenserna av krisen är att vi lär oss mer om hur vårt relativt unga penningpolitiska ramverk fungerar. Det är då naturligt att vi får se en ökad diskussion om hur det bör vara utformat. Jag har flera gånger diskuterat möjliga förändringar och det är ett ämne jag tror är mycket viktigt och jag vill därför fortsätta att sätta viss fokus på det.

I detta inlägg vill jag bli lite mer konkret och kortfattat förtydliga mina egna åsikter om vad jag för tillfället tror vore bra förändringar av ramverket.

Såhär i mellandagarna vill jag kosta på mig att lyfta blicken en aning från den dagsaktuella ekonomiska utvecklingen och bli en aning filosofisk.

I detta inlägg diskuterar jag hur vi kan passa in den nuvarande krisen i ett generellt mönster för mänsklig utveckling, som vi är dömda att leva med.

Ett sätt att närma sig Riksbankens verksamhet är att titta på deras balansräkning. Liksom för andra organisationer kan man på balansräkningen se vilka tillgångar och skulder Riksbanken har, och i Riksbankens fall är dessa tillgångar och skulder centrala delar av det svenska monetära systemet.

Krisen har dramatiskt förändrat Riksbankens balansräkning. Jag studerar hur i detta inlägg.

Några gånger har jag diskuterat den kritik av inflationsmålet som framförts i media under senare tid. Kritiken har handlat om att inflationsmålet inte skulle he gett den räntenivå som vore optimal för
att skapa makroekonomisk balans. Jag har bemött dessa argument här och här.

Idag vill jag argumentera för att det inte räcker med att ställa sig frågan om huruvida inflationsmålet ger en optimal ränta för jämn konjunkturutveckling eller makroekonomisk balans, utan att man också måste ställa sig frågan om vad som ska utgöra basen för vår valutas värde, om inte inflationsmålet.

En av de makroekonomiska variabler vi ofta diskuterar är handelsbalansen. Handelsbalansen utgör differensen mellan export och import; ifall en stat exporter mer än den importerar så talar man om ett handelsöverskott eller en positiv handelsbalans.

Den senaste tidens svaga världskonjunktur och kronförsvagning har satt nytt fokus på utrikeshandeln. Exportbolagen brottas med svagare exportmarknader, men hjälps av en svagare krona. Man skulle kunna se denna hjälp till exportbolagen som något positivt. Traditionellt har vi i Sverige varit ganska förtjusta i att försvaga vår valuta i syfte att underlätta för exporten, bland annat med en rad devalveringar under 70- och 80-talen.

I denna artikel argumenterar jag för att ett stigande handelsöverskott i krisens fotspår faktiskt inte vore ett gott tecken.

Stundtals har frågan dykt upp ifall riksbanken sedan inflationsmålet infördes i praktiken har siktat på en inflation under målet. Frågan var speciellt aktuell under den långa period vi såg med KPI-inflation långt under målet. När nu inflationen legat över målet ett tag har frågeställningen av naturliga skäl tappat i aktualitet.

Efter att i det senaste protokollet ha läst hur några av ledamöterna resonerade kring inflationen undrar jag om det inte är dags att återigen ställa sig den frågan. Ser verkligen alla i riksbankens direktion det som lika dåligt att hamna under målet som över målet? Specifikt undrar jag om riksbankschefen själv, Stefan Ingves, ser det på det viset.

Vid det senaste räntebeslutet såg vi tydligt att riksbanken för sina räntebeslut tar ganska stor hänsyn till dagens inflation. På presskonferensen lyfte Riksbankschef Stefan Ingves fram just den höga inflationen som det första argumentet för en räntehöjning.

Vad menar man då med dagens inflation? På riksbanken.se kan vi under rubriken "Inflationen augusti 2008" läsa att den då var 4.3%. Vad betyder då detta? Att priserna steg i augusti 2008? Det är ju trots att augusti rubriken talar om. Som de flesta av er säkert vet så är det inte det man menar.

Den siffra som man brukar kalla den nu gällande inflationstakten i augusti 2008, är förändringen för KPI mellan augusti 2007 och augusti 2008. Ingenting i denna siffra säger något om när prisförändringarna skedde - om de skedde under den senaste månaden, eller om de skedde för 12 månader sedan. För att kunna bedöma inflationen under en kortare tid än under de senaste 12 månaderna behöver vi en säsongsjusterad konsumentprisberäkning.

De mest populära artiklarna i svensk affärspress just nu är de som berör bostadspriser och tidningarnas hemsidor fylls av artiklar om husbubblan, den kommande huspriskraschen och så vidare. I denna artikel hävdar jag att vi sannolikt inte befinner oss i en husbubbla och att vi därför sannolikt inte får se någon krasch för husmarknden.

I många artiklar på denna sajt nämns begrepp som STIBOR, interbankmarknaden och TED-spread. För vissa läsare är dessa begrepp vardagsmat, men för vissa är de rena grekiskan. Därför vill jag ta chansen att beskriva interbankmarknaden och alla dessa förkortningar lite djupare och förhoppningsvis på ett sätt som går att begripa utan att man redan känner till ämnet.