I dagarna har debatten om inflation respektive resursutnyttjande/arbetslöshet som föremål för penningpolitikens mål fått intressanta inlägg både i Sverige och i USA.

I Sverige betonade Barbro Wickman-Parak vid ett tal hos LO igår att hon inte vill lägga för stor vikt vid arbetslöshetsgapet när penningpolitiska beslut fattas och idag presenterade Federal Reserve ett officiellt inflationsmål samtidigt som man inte inför något officiellt mål för sysselsättningen eller resursutnyttjandet.

När någon tar ett lån med bunden ränta så försöker långivaren skydda sig mot att räntesvängningar under lånets löptid leder till en förlust på krediten. För att garantera sig om att upplåningen den gör för att finansiera lånet inte blir dyrare än lånet så lånar kreditgivaren i sin tur upp pengar med ungefär samma löptid som räntebindningen gäller.

Om krediten förtidsinlöses kommer kreditgivaren kommer ändå att få fortsätta att betala ränta under hela löptiden, samtidigt som det kan bli omöjligt för kreditgivaren att placera de återbetalade pengarna på ett sätt som medför att upplåningskostnaderna täcks. Ifall konsumenter utan kostnad skulle kunna säga upp ett bundet lån när som helst när räntan fallit skulle det medföra stora kostnader som skulle få delas av alla kunder. På grund av detta tillåter lagen kreditgivare att begära ränteskillnadsersättning när någon förtidsinlöser ett lån med bunden ränta.

Beräkningen av ränteskillnadsersättning har dock blivit orimlig i takt med att bolåneräntorna tappat sin starka korrelation med statsräntorna.

Att skillnaden mellan reporäntan och bankernas upplåningskostnader, samt skillnaden mellan bankernas upplåningskostnader och bolånetagarnas räntor stigit markant är nog känt för de flesta ränteintresserade. Sammantaget har detta medfört en mycket hög bolåneränta i förhållande till reporäntan, samt en hel del ilska bland låntagare som sett sina räntor stiga.

Regeringen har ägnat sig åt så kallad moral suasion och skällt på bankerna om marginalerna, antingen för att vinna politiska poäng eller för att faktiskt hålla nere räntemarginalerna. Möjligen har metoden hjälpt något med det första målet, men det är inte direkt tydligt att metoden varit effektiv för att uppnå det andra målet. Finansministern tycks dock tro att metoden fungerar och har fortsatt skälla idag. Man har också beslutat att ge finansinspektionen i uppdrag att granska marginalerna och nu hörs starka röster för att regeringen ska ge SBAB instruktioner att sänka räntemarginalerna för att ge storbankerna konkurrens. Jag tror inte att dessa åtgärder skulle innebära någon signifikant förbättring av konkurrensen, och möjligen till och med en försämring. I detta inlägg vill jag förklara varför, och vad jag tror skulle hjälpa på riktigt för att återställa konkurrenssituationen.

Idag satt Riksbankens direktion i möte för att fatta beslut om reporäntan. Att styrräntorna för Sveriges stora handelspartners sänkts de senaste veckorna är något som rimligen spelat in i beslutet.

Riksbanken tar inför varje penningpolitiskt möte fram prognoser över ett stort antal variabler för att bedöma vilken reporäntebana som bäst uppnår penningpolitikens mål. En av de prognoser man gör är över styrräntorna i omvärlden. Man presenterar en sammanvägd (TCW-vägd) styrränta för Sveriges viktigaste handelspartner.

Jag tillhörde de som ville se en sänkning på 25 punkter vid förra räntemötet. Detta bland annat på grund av det jag skriver om här. Sedan dess har utvecklingen mot svagare konjunktur och högre marknadsräntor fortsatt. Vid detta möte skulle jag därför önska en sänkning om i första hand 50 punkter och att man, eftersom man knappast kommer införa någon ny styrränta, genomför någon form av likviditetstillskott, exempelvis via 3-månadersrepor till rörlig ränta. Jag skulle inte gråta över en sänkning på hela 75 punkter heller. I det korta perspektivet är risken för galopperande inflation i Sverige ytterst liten.

Jag tycker dock inte att man idag bör peka ut en räntebana med ytterligare sänkningar, utan man bör sänka så mycket man tror att det behövs nu, peka på oförändrad ränta under en period och sedan höjningar som kommer igång om ca 12 månader. Grundscenariot bör fortfarande vara att 2012 blir det svagaste året och att tillväxten kan komma igång igen 2013. Pekar man ut framtida sänkningar så har man tagit i för lite nu.

Som väntat har det idag meddelats att de systemviktiga bankerna i Sverige kommer att få hårdare kapitalkrav ställda på sig. Från 2013 krävs en kärnprimärkapitalrelation (exklusive kontracyklisk buffert) på 10% och från 2015 12%, medan standardreglerna i Basel III kräver 7% (med införande från 2019). Dessa nivåer hamnade något högre än förväntat.

Det finns relativt goda argument för högre kapitalkrav.

I praktiken har de stora svenska bankernas åtaganden sedan länge åtnjutit en implicit statsgaranti.

Få bedömare tror att staten skulle låta någon av de fyra storbankerna (eller SBAB) att gå omkull såtillvida att de inte skulle fullfölja sina åtaganden mot sina långivare.

Detta har medfört att bankernas aktieägare kunnat binda mindre kapital i bankerna än de annars hade varit tvungna för att uppnå sina låga upplåningskostnader. Staten och skattebetalarna har stått för en del av risken.

Det nya regelverket är tänkt att skjuta över risk från skattebetalarna till investerarna, som via en större mängd investerat riskkapital får stå för förlusterna när dessa uppstår. Detta är givetvis fullt rimligt; vinsterna och riskerna ska placeras hos samma aktör, vilket inte alltid skett historiskt.

Dagens inlägg är delvis en upprepning av tankar jag fört fram på bloggen tidigare. Argumenten har dock enligt mig stärkts ytterligare så jag vill ta upp diskussionen igen.

Under många år fungerade reporäntan som ett stadigt ankare för svenska marknadsräntor. Genom att styra dagslåneräntan och enveckasräntan i ett banksystem som till en signifikant del finansierade sig nästan utan riskpremie på relativt korta löptider så fick styrräntan ett mycket starkt genomslag på marknadsräntorna och det monetära klimatet.

Bolåntagare kunde få sin ränta direkt knuten till reporäntan eller indirekt knuten till reporäntan via en bindning till en kort STIBOR-ränta som i princip följde reporäntan och reporänteförväntningarna slaviskt.

Bankerna och staten lånade till ungefär samma ränta, och båda kunde i princip låna pengar i nivå med reporäntan. Bolåntagare fick lägga på några 10-tal punkter och även solida företag kunde låna relativt nära reporäntan.

Reporäntan höll ett järngrepp kring svensk räntemarknad, och varje ändring fick genomslag.

Idag är verkligheten en annan.

Som ni ser har det hänt en del på sajten. Jag lanserar idag makrokalender.se, som är en kalender med uppgifter, först och främst i form av diagram, om publiceringar av diverse makrostatistik som är relevant för Sverige. Sajten är i ett betastadium och jag räknar med att lägga till en hel del funktioner under den närmaste tiden. Makrodatat hämtas automatiskt vid de schemalagda publiceringstillfällena från ett antal olika källor. Prova den gärna!

Slopedcurve.com kommer att fortsätta att genomgå en hel del förändringar, och i slutändan kommer formatet vara något annorlunda än det tidigare varit. Jag kommer dock inte sluta blogga, även om bloggandet kommer att fortsätta ske i maklig takt.

I spåren av skuldkrisen inom eurozonen presenteras nu allt mer radikala förslag för hur krisen ska lösas. Bland annat har Tysklands förbundskansler Angela Merkel och Frankrikes president Nicolas Sarkozy lagt fram flera förslag, som alla på något sätt innebär en minskad ekonomisk suveränitet för euroländerna.

Imorgon samlas Riksbankens direktion för att besluta om reporäntan. Tidigare har man via räntebanan signalerat att en höjning är trolig.

Mycket har dock hänt sedan det senaste räntebeslutet och marknaden förväntar sig nu att Riksbanken inte höjer.

Under de senaste veckorna har turbulensen tilltagit på finansmarknaderna. Även denna gång handlar oron i första hand om krediter. Oron har vuxit för att sydeuropeiska länder i eurozonen ska tvingas till någon form av betalningsinställelse samt för att den politiska splittringen i USA ska förhindra att de stabiliserar sin statsskuld.

För Sveriges del innebär marknadsutvecklingen att Riksbanken återigen, efter en relativt lugn period efter att de extraordinära åtgärderna fasades ut, får börja fundera över mer än hur utvecklingen för inflation och resursutnyttjande ser ut. Om skillnaden mellan Riksbankens styrränta och de verkliga marknadsräntorna förändras dramatiskt innebär det förstås att kreditklimatet blir något annat än styrräntan avser skapa, vilket vore en utmaning för Riksbanken.

För att försäkra sig om att bankerna under krisen hade god tillgång till likviditet, och för att pressa ner marknadsräntorna, sjösatte Riksbanken under 2008 och 2009 några nya låneprogram. Mest uppmärksammat blev det mycket generösa programmet för lång utlåning till fast ränta.

Programmet innebar att marknaden översvämmades av likviditet och korta interbankräntor pressades. Debatten om programmet var tidvis hård och Riksbanken fick ta emot kritik av flera olika slag. En del av kritiken handlade om att Riksbankens åtgärder dramatiskt ökade den monetära basen och att detta "tryckande av pengar" skulle ge hyperinflation och att man aldrig skulle kunna komma ur åtgärderna. Detta argument var aldrig hållbart, då utlåningen till slutkund knappast i huvudsak begränsades av tillgänglig likviditet i det svenska betalsystemet. Avvecklingen av programmet har också gått relativt smidigt.

Den 6 oktober förföll det sista långa lånet till fast ränta och Riksbankens balansräkning ser nu återigen mer normal ut.

Denna blogg handlar normalt inte om partipolitik, men såhär dagen innan valet tar jag mig friheten att skriva om något jag tror är viktigt och jag funderat mycket över. Det handlar om hur Sverigedemokraterna och diskussionen om asylpolitik och integration hanterats av de etablerade partierna och mediaetablisemanget och vilka skadeverkningar jag tror att det fått.

En återinförd fastighetsskatt för egna hem är en våt dröm för många ekonomer. Det är en skatt som är svår att komma undan via skatteplanering eller flytt utomlands, och det är en skatt som inte straffar arbete. Förslag om en återinförd fastighetsskatt har förts fram från många håll, bland annat i en rapport av Peter Birch Sørensen. Frågan har också diskuterats flitigt på ekonomistas.se, bland annat här och här.

Det teoretiska argumentet för att en fastighetsskatt är rimlig och likformig med övrig beskattning handlar om att fastighetsskatten egentligen är en skatt på inkomst eller avkastning från en investering.

Att äga ett boende som man själv bor i kan anses ge en avkastning, i och med att innehavet av ett eget boende innebär att man slipper hyra sin bostad. Huset ger alltså avkastning i form av en boendetjänst, och den avkastningen skulle man kunna beskatta. Man kan se det som att man "hyr av sig själv" och att man i rollen som hyresvärd får en intäkt.

Fastighetsskatten var dock, som den var utformad före avskaffandet, och i den form som Peter Birch Sørensen föreslår, inte en avkastningsskatt för de som hyr av sig själva, utan en ren objektskatt.