Jag har under en period ägnat mycket av skrivandet på bloggen åt frågan om hur bostadspriser behandlas i KPI-beräkningarna. Det är ett ämne jag inte är färdig med och vill fortsätta att diskutera. Jag är inte ensam att ta upp dessa frågor och det gjädjer mig att se att Anders Klevmarken, Olle Grünewald och Henrik Allansson diskuterar frågan i ett nytt "working paper".

Min huvudpoäng har varit att priset på boende inte reflekteras i KPI på ett rimligt sätt. Speciellt har jag argumenterat för att den modell som används är väldigt dålig när KPI används för att definiera inflationsmålet och därigenom blir en målvariabel för penningpolitiken.

I mitt förra inlägg hävdade jag att priset på boende inte korrekt reflekteras i vårt svenska konsumentprisindex.

Jag tänkte idag fortsätta diskussionen genom att diskutera några olika strategier som används i olika länder för att hantera boendepriser i inflationsmått. Beroende på landets bostadsmarknads egenskaper och avsikten med indexet så kan olika ansatser vara lämpliga. En varning kan utfärdas för att detta inlägg blir mer teoretiskt än det föregående och att det är bra att ha läst det föregående inlägget innan man läser detta.

Ständigt pågår en debatt om det svenska inflationsmålet. Under den nuvarande krisen har debatten intensifierats, bland annat på grund av att det upplevs som att ett strikt inflationsmål hindrar Riksbanken från att bekämpa bubblor och finansiella kriser.

Jag menar att diskussionen hamnat snett. Man ser ofta KPI-måttet som en fundamental del av inflationsmålet och anklagar därför principen med inflationsmål i sig för brister i konstruktionen av målvariablen KPI.

I detta inlägg förklarar jag varför KPI misslyckas med att korrekt inkludera förändringar i boendepriser och hur man kan komma till rätta med detta för att minska risken för uppkomsten av finansiella bubblor.

Idag presenterade SCB KPI-siffror för april. KPI visar som väntat nu negativ 12-månadersinflation. I sommar kan 12-månadersfallet för KPI vara ganska stort. Om man exkluderar räntesänkningarna så ser dock deflationshotet betydligt mindre ut. KPIX och KPIF steg med 0,3 procent mellan mars och april och med 1,4 respektive 1,8 procent mellan april 2008 och april 2009, vilket faktiskt är rätt nära Riksbankens mål.

Jag har tidigare skrivit att risken för en svår deflation har minskat dramatiskt sedan i höstas i och med att kronan fallit dramatiskt, räntan sänkts och kreditmarknaden börjat fungera bättre, och det håller jag fast vid även efter denna rapport. Visserligen har kronan förstärkts ganska mycket under den sista tiden och kronfallet syns inte speciellt tydligt på KPI-siffrorna ens nu, men samtidigt har kreditmarknaderna fortsatt utvecklas i en riktning som antyder minskad risk för en dramatisk kreditkontraktion och råvaru- samt tillgångspriser har hämtat sig efter rasen i höstas.

Idag presenterade SCB KPI-siffror för mars. KPI visar som väntat på en allt lägre 12-månadersinflation, nu nere på endast 0,2%, som snart kommer att övergå i 12-månadersdeflation som i sommar kan bli ganska stor. Om man exkluderar räntesänkningarna så ser dock deflationshotet betydligt mindre ut. KPIX och KPIF steg med 0,5 procent mellan februari och mars och med 1,5 respektive 1,9 procent mellan mars 2008 och mars 2009.

Jag har tidigare skrivit att risken för en svår deflation har minskat dramatiskt sedan i höstas i och med att kronan fallit dramatiskt och räntan sänkts lika dramatiskt och det håller jag fast vid efter denna rapport. Visserligen syns kronfallet betydligt mindre på mars-siffrorna än de gjorde i februari, men enligt mig förändrar inte det bilden på något dramatiskt sätt.

Idag presenterade SCB KPI-siffror för februari. Visserligen visar KPI som väntat på en allt lägre 12-månadersinflation, men om man exkluderar räntesänkningarna så syns att kronfallet givit måttliga men tydliga inflationsimpulser. KPIX steg med 0,5 procent mellan januari och februari och med 1,9 procent mellan februari 2008 och februari 2009. Mellan januari 2008 och januari 2009 steg KPIX med 1,7 procent.

Risken för en svår deflation har minskat dramatiskt sedan i höstas i och med att kronan fallit dramatiskt och räntan sänkts lika dramatiskt. Riksbankens direktion känner nog viss lättnad i att priserna inte faller fritt. Det kvarvarande inflationstryck kronfallet skapar innebär att risken minskar för att man tvingas ta till okonventionella metoder för att klara inflationsmålet.

Som jag skrivit tidigare så vill jag gräva djupare i det som är hörnstenen för vår penningpolitik, nämligen inflationstakten. Som ett led i detta tänker jag ta fram analysverktyg för webben som jag lägger upp på denna sajt. Nu är det dags att börja testa det första verktyget, nämligen en komponentutforskare för KPI.

I denna kan besökarna på sajten studera hur hög inflationen skulle ha varit under de senaste 12 månaderna ifall man inte räknade med hela KPI-varukorgen.

På tisdagen presenterade SCB KPI-siffror för januari. Januarisiffrorna är alltid speciella eftersom nya vikter introduceras för att matcha nya konsumtionsmönster. Denna omviktning har en kraftig påverkan på månadsförändringen för KPI men handlar inte om faktiska prisförändringar i januari. För att förstå vad som faktiskt inträffat måste man tittat bortom headline-siffran.

Fallet för 12-månadersinflationen tog en paus i januari, vilket jag i min kommentar till december-KPI skrev skulle kunna bli fallet, på grund av baseffekter. KPI föll mycket i januari 2008 bland annat tack vare stora omviktningseffekter. När januari 2008 nu faller ur statistiken stiger 12-månaders-KPI-inflationen. I februari borde 12-månadersinflationen återigen falla.

Låt oss titta på vilka komponenter som säsongsrensat stod för tydliga prisförändringar i januari.

I en demokrati är det av stor vikt att kunskap och information sprids brett och djupt.

En oberoende Riksbank har många skäl att försöka informera beslutsfattare och allmänhet om hur penningpolitiken är avsedd att fungera och hur de ser på inflationen.

I detta inlägg disktuterar jag hur jag anser att Riksbanken misslyckats i en del av sin kommunikation.

Eftersom SCB i förra veckan presenterade KPI-rapporten för december så kan det vara intressant att börja sammanfatta inflationsåret och utvärdera den penningpolitik som förts för att leda fram till den inflation vi sett.

Under året steg konsumentpriserna (mätt som KPI-förändringen mellan december och december) med 0,9%. KPIX steg med 1,4% och KPIF med 1,6%. Under 2008 fick vi alltså se en inflation under Riksbankens inflationsmål, oavsett om man tittar på KPI, KPIF eller KPIX. Slutsatsen av detta är rimligen inte bara att förra årets räntehöjningar var direkt felaktiga, utan man kan till och med argumentera för att räntan höjdes för högt redan under 2007 för att man under 2008 skulle få en inflation på 2%. Å andra sidan kan man lätt argumentera för att räntan var för låg under 2005 och 2006

I efterhand kan man argumentera för att räntan borde ha nått toppen redan vid ungefär 3,25%, då detta både skulle ha inneburit en lägre inflation 2007 och under första halvan av 2008, och en högre inflation nu och ett mindre behov av räntesänkningar nu. Att man i efterhand kan konstatera att penningpolitiken borde ha sett lite annorlunda ut för att uppnå målen är förstås en helt annan sak än att anklaga Riksbanken för att ha gjort fel. Att med facit i hand anklaga aktörerna för felbeslut är att skriva historia baklänges. En bedömning av huruvida Riksbanken gjorde rätt är en fråga som kräver att man sätter sig i det informationsläge Riksbanken satt i när beslutet fattades.

Låt oss därför titta på vad inflationsrapporterna sagt oss under året.

Idag publicerade SCB konsumentprisindex för december och månadens siffror visar att KPIF (KPI med ränteförändringar exkluderade) hamnade 0,1% lägre än i november och 1,6% högre än i december 2007. KPI föll med hela 1,3% mellan november och december och steg med 0,9% mellan december 2007 och december 2008. KPIX föll med 0,2% jämfört med november och steg med 1,4% jämfört med december 2007.

Det stora KPI-fallet beror förstås på räntesänkningarna, men om man idag följer nyheterna så är det raset för KPI som hamnar i rubrikerna och det faktum att det i första hand är räntan som förändrats får en mer undanskymd plats. Det fokus som i media läggs på KPI riskerar att driva ner inflationsförväntningarna mer än annars vore fallet. Det är rimligt att media fokuserar på KPI, eftersom det är det officiella inflationsmått som penningpolitiken har som målvariabel. Det är därför rimligt att påstå att valet av målvariabel alltså påverkar inflationsförväntningarna i fel riktning

I morgon, tisdag den 11 november, presenterar SCB KPI-siffrorna för oktober.

Man ska inte överanalysera en enda månads siffror, då månadssiffrorna är väldigt volatila, men för första gången borde vi kunna få se lite ordentliga effekter av de fallande råvarupriserna. Vi kommer bland annat att se lägre bränslepriser och lägre elpriser.

De nu snabbt fallande räntorna kommer dock ännu inte synas i speciellt stor utsträckning, utan vi får vänta till december-siffran innan detta börjar slå igenom ordentligt. Vi kan också räkna med att få hjälp av en mildare utveckling för matpriserna framöver, men det är tveksamt om vi ser något av detta redan nu. Kläder och skor stiger normalt i pris så här års, och det ska bli intressant att se ifall klädaffärerna fortfarande lyckas pressa upp priserna. Även restaurang och logi blir intressant med tanke på den försvagade konjunkturen. Vi är dock fortfarande tidigt i lågkonjunkturen och det dröjer nog ett tag innan hotellen möter en sämre bokningssituaiton med lägre priset.

Givetvis återkommer jag senare i veckan med en analys av KPI-rapporten.