Om Malthus spöke, matpriser, inflation och stagflation

Just nu råder stor oro för att stigande matpriser kommer att driva upp inflationstakten under flera år framöver och skapa en period av stagflation. Ordet stagflation används dagligen i dagspressen, och beskrivs allt mer som en verklighet idag och inte bara som en möjlig mardröm för en avlägsen framtid.

Förutom dagspressen uppmärksammas frågan av ekonomer. Exempelvis nämnde Konjunkturinstitutets chef härom veckan i en presentation den teoretiska möjligheten att matpriserna skulle stiga med 10% per år under många år framöver, och att de därmed i vissa länder, ifall mat utgör ca 20% av KPI ensamma skulle kunna utgöra de 2% inflation som flera riksbanker siktar mot, vilket skulle skapa enorma utmaningar för en inflationspolitik med ett inflationsmål.

Jag har dock svårt att köpa teorierna om långvarigt kraftigt stigande matpriser.

Den vanliga prismekanismen är väldigt enkel. En förändring i utbudet eller efterfrågan driver fram en förändring av priset så att utbud och efterfrågan balanseras. Efterfrågan på mat kan rimligen förväntas stiga framöver, allteftersom världens befolkning stiger och antalet människor i i-länderna stiger, delvis i och med att nya länder utvecklas till i-länder. Ifall utbudet inte kan hålla jämna steg så leder detta rimligen till en prisökning.

Jag menar dock att utbudet på mat sannolikt kan hålla jämna steg med efterfrågan. Till skillnad från oljeproduktionen, som är mycket svår att öka utan enorma investeringar och nya oljefynd - något man inte kan beställa, så går det både snabbt och är billigt att öka produktionen av de flesta livsmedel. I stora delar av västvärlden har de senaste decenniernas enorma överskott på bland annat spannmål slagit hårt mot uppodlad areal och sysselsättning inom jordbruket. I Sverige minskade mellan 1981 och 2006 den totala åkerarealen med 277 454 hektar (se figur 1).

 

figur 1 

Det är alltså inte så att man utifrån en existerande kapacitetsbrist speciellt lätt kan argumentera för stigande priser på lång sikt. Nu skulle dock vissa säga att de arealer som lagts i träda är de arealer som är sämst lämpade för odling, speciellt av de spannmål som behövs. De kanske pekar på hur exempelvis det globalt så viktiga sädesslaget vete har rusat i pris, och säger att även om det finns ledig mark, så är det inte säkert att den kan användas för att öka produktionen av vete. Mot detta skulle jag vilja anföra två argument. För det första är människan ganska bra på att hantera förändringar i tillgången på mat, så till vida att matvanor förändras utifrån vilka råvaror man har god tillgång till, och därmed låga priser på. För det andra, så visar jordbruksproduktionens historia hur anpasslig denna är vad gäller att producera de spannmål som efterfrågas.

I USA minskade vetearealen från ca 32,6 miljoner hektar 1981 till ca 19 miljoner hektar 2006. 2007 ökade sedan den skördade vetearealen i USA till ca 20,6 miljoner hektar. För att återgå till 1981 års areal behöver den skördade vetearealen stiga med 72% från 2006. Detta beror inte att dessa enorma arealer idag ligger i träda, utan grödor som sojabönan och majs har fått se sin areal öka på vetets bekostnad. Givetvis skulle en fortsatt prisökning på vete återigen förändra vilka grödor som odlas på dessa arealer, denna gång till vetets fördel. 

Utifrån dessa argument ser jag det som mycket svårt att argumentera för att vi står inför "peak grain" eller "peak wheat" idag, med en situation där produktionen av viktiga grödor snart når sitt tak, och att all efterfrågeökning kommer att slå igenom som prisökningar.

I huvudsak är det inte heller detta som påstås i media och av de ekonomer som talar om stagflation och om inflationsmålet som historia. De argument som framförs tycks snarare än att handla om en akut brist på produktionskapacitet, vara av en närmast Malthusisk karaktär, på det sätt som argumenten riktar in sig på den långsiktiga trenden med en exponentiell tillväxt i efterfrågan på mat. Detta är ingen ny idé.

Thomas Robert Malthus skrev 1798 "An Essay on the Principle of Population, as it Affects the Future Improvement of Society with Remarks on the Speculations of Mr. Godwin, M. Condorcet, and Other Writers."

I en välskriven men ofta missuppfattad essä, väl värd att läsa, beskriver Malthus bland annat att det finns ett mycket fundamentalt problem för mänskligheten: Mänsklighetens förmåga att producera barn är direkt beroende av det antal människor vi är. Därför utvecklas befolkningen för varje generation med en multiplikationsfaktor snarare än addition, och befolkningstillväxten följer således en exponetiell/geometrisk utvecklingskurva. Han menade att vår möjliga matproduktion däremot växer linjärt/aritmetiskt. Givetvis hinner en exponentiell kurva förr eller senare ikapp en linjär kurva.

Över 200 år senare kan vi konstatera att den globala kvoten mellan matproduktion och befolkning, trots en geometrisk tillväxt av befolkningen, antagligen aldrig har varit bättre. Västvärlden har vant sig vid att mat finns i oändliga mängder, i oändlig variation och till låga priser - så låga att mycket mat slängs, trots en ordentlig överkonsumtion med åtföljade fetma-epidemi. Fler människor sägs idag dö av att äta för mycket mat än av att äta för lite (men jag har inte verifierat detta). Inget större industrialiserat land saknar idag förmångan att producera de livsmedel landets befolkning behöver; import av matvaror sker inte av överlevnadsskäl. Detta beror på två faktorer som Malthus inte kunde väga in i sin analys, helt enkelt för att han skrev sina texter innan de inträffat. Dels har industrialisering gått hand i hand med en inbromsning i vår reproduktionstakt och därmed har vi inte längre en exponentiell befolkningstillväxt i den industrialiserade världen - och i vissa länder ser vi till och med en minskande befolkning. Den andra faktorn är dock ännu viktigare. Produktiviteten i jordbruket har utvecklats enormt i de länder som industrialiserats, med exponentiell produktionstillväxt under långa perioder.

Ändå hävdar alltså många idag att industrialiseringen av den fattiga världen är ett hot mot matförsörjningen i världen. Hur kan det komma sig att det som hände i västvärlden när den industrialiserades - en kraftig ökning av jordbruksproduktionen - inte ska ske i den delen av världen som nu industrialiseras? Varför skulle jordbruket i de fyra stora snabbväxarna, Kina, Indien, Ryssland och Brasilien (de så kallade BRIC-länderna), inte genomgå den produktivitetsexplosion som Europas, USAs, Australiens, Nya Zeelands och så vidare genomgått? Är Rysslands låga jordbruksproduktivitet av naturen given, trots bördiga jordar?

Jag har svårt att se det. Jag tror att även de länder som nu genomgår en industrialisering, kommer att få se en kraftfull förbättring av produktiviteten i jordbruket.

Tillfälligtvis kan givetvis priserna stiga mycket kraftigt, men på sikt tror jag på en lugn prisutveckling vad gäller mat, och jag tror inte att det är en fråga centralbankerna bör ägna allt för mycket energi åt.

Permalink     2 Comments



Comments:

Bra inlägg/artikel.
Jordbruket har i alla delar av världen lyckats svara snabbare på efterfrågeökningar än marknaden trott, så även denna gång.

Men vad tror du bioenergifrån jordbruket kommer att få för effekter? Det är ju alltjämnt det enda fungerande bioalternativet på drivmedelsmarknaden, nya forskningsrön till trots. Bör vi inte få ett stigande "lägstapris" för jordbrukters produkter och därigenom få se stigande priser på energikrävande livsmedel som kött?

Erik

Posted by Erik on oktober 25, 2008 at 09:09 fm CEST #

Håller med om att mänskligheten kan fortsätta balansera tillgång och efterfrågan på mat även i framtiden. Däremot anser jag att det blir svårare att förhindra att de ändliga resurserna i form av råvaror och grundämnen som tas ur jordskorpan kommer att "peaka" och därigenom bli dyrare (efterfrågan ökar i förhållande till tillgången). Om någon av de "ändliga resurserna" är svåra att ersätta kan det resultera i konsekvenser som påverkar mänskligheten. Några ämnen som förmodligen redan har "peakat" eller kommer att göra det är: Guld, Platina, Silver, Koppar, Tenn, Palladium, Fosfor, Helium, Olja etc.
Hur brist på olika ämnen påverkar mänskligheten i framtiden är svårt att säga, men att sådana brister kommer att påverka civilisationen på något sätt är väl uppenbart.
Ur matsynpunkt borde oljan och fosforn påverka mest av dessa. Oljan därför att den ger billig och effektivt energi, som kan användas för att framställa mat till låga priser. Fosforn för att den inte (såvitt vi vet idag) går att ersätta med något annat.
Både olja och fosfor finns väl i tillräckligt stora mängder till rimliga priser ganska länge, men våra jordar håller på att utarmas på mineraler, som våra kroppar behöver. Sedan 1950-talet har det skett en minskning i både vitamin- och mineralhalter i de grönskar och de spannmål som produceras i Sverige (och andra industrialiserade länder). Med hjälp av "mineral och vitamintillskott" kan man avhjälpa en del av konsekvenserna.

De som lever får se.

Posted by Torgny on december 25, 2010 at 10:25 fm CET #

Post a Comment:
  • HTML Syntax: Allowed