Efter att styrräntorna i framförallt USA och Japan krupit allt närmare noll procent så börjar kommentarerna om att centralbankerna därmed inte har något räntevapen kvar dugga allt tätare. En artikel med detta innehåll skriven av TT publicerades i lördags bland annat på di.se och dn.se. I denna artikel skriver man exempelvis att "USA, världens största ekonomi, och Japan, världens näst största ekonomi, är två länder där respektive centralbank i princip har gjort sig av med räntevapnet i den kommande lågkonjunkturen."

Jag vill påstå att detta påstående är felaktigt; att det är ett fall av att i allt för stor utsträckning tänka inom vissa ramar som på inget sätt är självklara. Även om man inte kan sänka dagslåneräntan mer så återstår det mesta av räntevapnets möjligheter.

Låt oss börja med en kort bakgrund. De moderna centralbankernas räntestyrning handlar normalt sätt om att "spika fast" nollrisk-räntekurvan i den korta änden, genom att hårt försöka styra räntan på korta lån med låg risk och sedan låta marknaden sätta räntorna för lån med längre löptider, samt för mer riskfyllda lån.

Man förlitar sig på att denna korta bestämda styrränta får effekt på den verkliga utlåningen via olika transmissionsmekanismer. Dels förlitar man sig på att det krävs mycket för att räntan på lån med lite längre löptider kraftigt ska avvika från de kortaste räntorna och dels förlitar man sig på att räntespreadarna inte är omvänt korrelerade till styrräntan och att en sänkning av nollriskräntan därför får genomslag på räntan även för räntebärande papper med risk. Skillnaden mellan de kortaste och längsta räntorna kan dock vara stor och detsamma gäller för skillnaden mellan lån med liten kreditrisk och lån med stor kreditrisk. Man kan illustrera skillnaden i ränta mellan olika löptider med en räntekurva. För att också få med kreditrisk som en dimension kan vi skapa en ränteyta eller ränterymd:

figur 1. Förenklat diagram över räntenivåer för olika löptider och olika kreditrating. Normalt väljer en centralbank att "spika fast" räntan på säkra lån med väldigt kort löptid. Man skapar en fast punkt i det universum som de olika räntorna skapar. I detta fiktiva exempel har man fixerat dagslåneräntan till 1%. Den oviktade genomsnittsräntan för alla kombinationer hamnar i detta fall på ca 7%.

I USA får man trots en målränta för dagslånemarknaden på bara 1%, betala kanske 6% ränta på ett nytt bolån. Det är detta faktum som får vissa bedömare att oroa sig över att centralbankerna inte har något vapen kvar att ta till.

Vad beror då denna skillnad mellan styrräntan och bolåneräntorna i USA på? I huvudsak på två saker:

1. I USA är rörliga lån av Sveriges typ väldigt ovanliga. Det är lån med långa löptider som tas och därmed får dagslåneräntan liten betydelse.

2. Marknaden har omvärderat risken för utlåning till bostäder i grunden.

Med en fastspikad dagslåneränta nära noll men med marknadsstyrd långränta så blir räntan på långa lån normalt sett mycket högre än för lån med kort löptid. Vi får en kraftigt lutande räntekurva och eftersom amerikanska bolån ligger långt ut på kurvan så blir det höga räntor på dem.

I och med punkt 2 så är inte bara lutningen på räntekurvan stor, utan spreaden mellan bostadspapper och statspapper blir större längs hela räntekurvan, och speciellt långt ut på kurvan.

Det finns som jag redan varit inne på dock ingen naturlag som säger att centralbankerna måste styra endast dagslåneräntan eller bestämma endast räntan på en enveckas repa. Riksbanken har gett ett exempel på detta genom de auktioner av lån på längre löptider man genomfört och den schweiziska centralbanken har som mål att styra 3-månaders LIBOR och styr därför en ränta med både signifikant kreditrisk och med en lite längre löptid än brukligt.

Uttryckt med andra ord, centralbankernas räntevapen begränsas inte till att styra det vi idag kallar styrräntan, utan räntevapnet kan användas var som helst i ränterymden.

På så sätt kan man spika fast någon annan punkt på räntekurvan. Om man spikar fast både dagslåneräntan och den 30-åriga räntan så kommer det slå på hela räntekurvans utseende. Man skulle på detta sätt kunna pressa ner bolåneräntorna markant. Den 30-åriga statsräntan ligger idag kring 4.37% i USA och man har alltså gott om utrymme att trycka ner den.

Man kan också styra risk-spreadarna på samma sätt. Man skulle kunna etablera vilken riskpremie man vill se för olika sorters papper och tvinga på marknaden den riskpremien genom att direkt agera på marknaden för mer riskfyllda papper. Till viss del har man börjat göra detta i USA, genom att centralbanken köper företagspapper direkt, men här är utrymmet stort eftersom spreadarna är mycket stora.

figur 2. Om man förutom att spika fast dagslåneräntan till 1% också skulle spika fast den riskfria 30-årsräntan till 3% och 3-månaders BBB-ränta till 5% skulle man kunna få en ränterymd som ser ut så här, med 3 fasta punkter istället för en.  Den oviktade genomsnittsräntan hamnar i detta fall på ca 4,6%, det vill säga ca 2,4 procentenheter lägre än i figur 1. Detta utan att man sänkt dagslåneräntan alls.

Så länge inte varje person eller företag, oavsett riskprofil, kan låna till 0% på varje löptid, så finns det torrt krut i centralbankernas arsenal. Det faktum att dagslåneräntan hamnar nära noll innebär inte på något sätt att man är maktlös.

Nu menar jag förstås inte att det vore lämpligt av centralbankerna att bestämma sig för 0-ränta på 30-åriga bostadslån; detta vore fullständigt katastrofalt för penningvärdet. Jag vill endast illustrera vad centralbankerna kan göra om de skulle befinna sig i en situation där de känner att de behöver minska räntorna ännu mer för att uppnå det monetära klimat man anser lämpligt, efter att redan ha spikat fast dagslåneräntan kring 0%.