Några gånger har jag diskuterat den kritik av inflationsmålet som framförts i media under senare tid. Kritiken har handlat om att inflationsmålet inte skulle he gett den räntenivå som vore optimal för att skapa makroekonomisk balans. Jag har bemött dessa argument här och här.

Idag vill jag argumentera för att det inte räcker med att ställa sig frågan om huruvida inflationsmålet ger en optimal ränta för jämn konjunkturutveckling eller makroekonomisk balans, utan att man också måste ställa sig frågan om vad som ska utgöra basen för vår valutas värde, om inte inflationsmålet.

Först lite bakgrund. Historiskt har pengar i första hand fått sitt värde genom att de antingen fysiskt bestått av en värdefull metall (mynt) eller genom att de kan bytas in mot en värdefull metall hos en centralbank.

1873 infördes i Sverige den nya valutaenheten kronan, och man bestämde att en krona skulle ha samma värde som 1/2480 kg guld, det vill säga att 1 kg guld skulle kosta 2480 kronor. Sedlar kunde lösas in mot guld till denna växelkurs och därmed kunde man lita på pengarnas värde så länge man litade på guldets värde.

På grund av händelser jag inte går in på denna gång fick guldmyntfoten överges och man kom så småningom att istället fixera kronans värde gentemot andra valutor, som i sin tur kunde bytas in mot guld. På så sätt behöll kronan indirekt en koppling till guld under större delen av 1900-talet, även om devalveringar som genomfördes då och då tog kronan allt längre från sitt ursprungliga värde i förhållande till guldet.

Under efterkrigstiden ingick Sverige i det så kallade Bretton Woods-systemet¹ och därigenom var kronan knuten till USA-dollarn, som i sin tur kunde lösas in mot guld. När Bretton-Woods systemet kollapsade 1973 efter att basen i systemet, dollarn, försvagades bland annat av USAs dyra krig i Asien, ingick Sverige istället i den europeiska valutaormen, i vilken den tyska marken var dominerande. 1977 lämnade man valutaormen efter att ha behövt devalvera kronan två gånger på lika många år. När man lämnade ormen devalverade man en tredje gång på kort tid.

Nu kom man istället att knyta kronans värde mot en handelsviktad valutakorg. Efter ytterligare några devalveringar och sedan början på den svenska krisen i början av 90-talet meddelande dåvarande finansminister Kjell-Olof Feldt på våren 1991 att man knöt kronan till ECU, den valuta som senare kom att bli euron. Denna koppling höll bara i ett och ett halvt år och i slutet av 1992 lät man kronan flyta helt fritt.

Denna gång knöt man inte snabbt kronan till någon ny fast punkt. Först hade kronan fått sitt värde från att ha varit konvertibel till guld för en fast växelkurs. Sedan hade kronan fått sitt värde av att man kunde växla den till andra valutor till en fast växelkurs. Nu skulle kronans värde baseras på något annat.

Varför skulle en valuta som inte har någon form av garanterat värde alls, i förhållande till någon vara, valuta eller tillång, ha något värde alls? Innehav av en flytande svensk krona innebär inte någon rättighet att köpa något alls till ett fast pris. Det enda som skulle kunna backa upp valutans värde vore ifall någon kunde skapa ett trovärdig garanti för att valutan skulle behålla sitt värde.

Här träder inflationsmålet in. Genom att sätta upp ett inflationsmål, och en oberoende riksbank som bevakar målet, så inför man en ny valutaregim. Man garanterar inte längre valutans värde i förhållande till guld, utan i förhållande till en korg av varor som konsumenterna behöver. Man garanterar inte värdet genom att göra kronan konvertibel till andelar av denna varukorg, men man garanterar den genom att ge en oberoende kraft i uppdrag att behålla värdet på valutan i förhållande till denna valutakorg. Valutans värde upprätthålls i första hand genom att man via räntejusteringar påverkar kreditgivningen och därmed penningmängden i samhället.

Detta är en anledning till varför inflationsmålet är så viktigt. Inflationsmålet handlar inte bara om att låg inflation är bra för samhällsekonomin och befolkningen, utan det handlar också om att man måste ge valutan något ben att stå på för att kunna motivera sitt värde och för att förtroendet för valutan ska kvarstå. Det är ingen slump att målvariaben för penningpolitiken handlar just om penningvärde och man kan inte bara byta målvariabel till något annat utan att riskera att rasera förtroendet för valutans köpkraft.

Ifall inflationsmålet ersattes av ett mål om allmän makroekonomisk balans, varför skulle då den svenska kronan ses som en bra långsiktig säker placering? Vad hindrar en stor valutakris utan ett förtroende för att valutans värde är någorlunda garanterat på sikt?

Nu skulle någon kunda invända att USA-dollarn inte backas upp av ett inflationsmål, men ändå fortfarande åtnjuter ett stort förtroende som fungerande betalningsmedel världen över. För dollarns del handlar styrkan om historia och förtroende. Den svenska valutan har inte en historia som världsvaluta, utan snarare som en valuta hemsökt av ständiga devalveringar, och inget rykte om sig som valutan man ska köpa när det blåser snålt. Sverige kan inte inte kopiera USA:s penningpolitik och förvänta sig samma resultat. Dessutom kan nämnas att USA:s penningpolitik inte tett sig överdrivet lyckosam under senare tid.

Inflationsmålet tillhör grunden för den svenska valutans existen. Med tanke på kronans litenhet och svaghet i kriser, så bör vi vara väldigt försiktiga med att ytterligare undergräva kronans långsiktiga värde.

¹ Den engelskspråkiga versionen av wikipedia har en bra översikt över Bretton-Woods-systemet här.