Den försvinnande statsskulden och den nya boendeskulden

Den "försvinnande" marknaden för räntebärande statspapper

Basen för räntemarknaden är sedan länge statens lånebehov. Staten har varit den klart största och viktigaste aktören på räntemarknaden. Staten är den riskfria aktören och statens upplåning är den som andra parters upplåning och kreditrisk jämförs mot. Många förvaltare har som krav att vissa placeringar måste göras i statspapper.

Vad händer då med räntemarknaden när staten har en mindre skuld att finansiera? För tillfället amorterar staten mycket snabbt på statsskulden och vissa tendenser i prissättningen på statspapper på marknaden visar att utbudet inte enkelt kan tillfredsställa den efterfrågan som finns. Om vi exempelvis tittar på en 1-månaders statsskuldväxel:

Räntan låg på detta papper den 4:e juli på ca 4,26%, trots att reporäntan förväntades ligga på 4,5% under nästan hela återstående löptid. Sannolikheten att genomsnittsnittsräntan för återstående tid skulle hamna på 4,26% sågs som väldigt låg, och ändå valde marknaden att köpa statsskuldväxlar på dessa nivåer. Delvis beror detta på en flight-to-quality i de orostider räntemarknaden genomgår sedan tidigare, men en förstärkande faktor är det faktum att staten behöver ge ut färre statspapper när statsskulden ständigt krymper. Jag har tidigare diskuterat denna svenska "conundrum" här.

Så hur ser då utvecklingen för statsskulden ut? Vi kan börja med att titta på den i absoluta tal:

Vi ser att vi visserligen har en snabb minskning under de senaste åren, men minskningen ser ändå inte särskilt dramatisk ut.

Men, det är förstås skillnad på 1000 miljarder 1993 och 1000 miljarder 2008. Om vi istället tittar på statsskulden i förhållande till BNP, för att få en bild av hur stor statsskulden är jämfört med storleken på vår ekonomi:

Vi ser nu mycket tydligare hur pass dramatisk statsskulden faktiskt minskat i storlek sedan toppen i mitten av 90-talet. Som andel av BNP har skulden mer än halverats, och just nu är nedgången mycket snabb.

Istället för statens finansiering - hushållens bostadsfinansiering

Samtidigt som statens behov av att finansiera sin skuld har minskat, har dock ett annat enormt finansieringsbehov vuxit till sig: hushållens finansiering av sitt boende. Under bakslaget efter 80-talets obalanser rusade statsskulden medan bolånens värde minskade snabbt. Sedan mitten av 90-talet, när situationen började förbättras, så har dock hushållens upplåning ökat markant och under den extrema lågränteperioden runt 2005 har hushållens upplåning ökat mycket snabbt.

 

Låt oss jämföra statens och hushållens upplåning. Jag exkluderar företagens upplåning från jämförelsen eftersom företag i högre grad än staten och hushållen finansierar sig utomlands i lån upptagna i andra valutor. Staten och hushållen är däremot relativt hårt knutna till den svenska räntemarknaden, även om både stat och hushåll ibland gett sig ut på andra marknaden för finansiering.

Om vi sätter in både kurvorna över statsskulden och hushållens finansiella skuld i samma diagram och relaterar båda till BNP, ser vi tydligt hur hushållen tagit över som den större låntagaren av de två, och nu dominerar med mer än dubbelt så stor skuldsättning.


Det är ingen slump att bolånens värde ökat medan statskuldens värde fallit. Statens lägre upplåning har varit en bidragande faktor till den svenska ekonomins stabilitet, låga inflation och låga räntor. Dessutom har statens goda finansiella situation och ekonomins stabilitet skapat optimism om framtidsutsikterna för den egna ekonomin och för framtida ränteutveckling, vilket också hjälpt hushållens kredituppbyggnad.

Hushållens och statens belåning förefaller ibland fungera närmaste som kommunicerande kärl. När staten lånar mindre vågar konsumenterna låna mer, och när staten lånar mer, som skett mycket dramatiskt i Japan under de senaste decennierna, och som skedde i Sverige under början av 90-talet, så blir hushållen allt mer återhållsamma i sitt kreditbeteende.

Hur ser då den totala skuldsättningen för staten och hushållen ut?

 

Vi kan se att hushållens och statens utlåning kompletterat varandra ganska väl under de senaste decenniet så att den totala upplåningen legat ganska konstant, med en viss nedgång sett över hela tidsperioden.

 

Är utvecklingen ett framtida problem för räntemarknaden?

I denna artikel tänker jag inte gå in på djupet kring frågeställningarna om huruvida denna utveckling kan förväntas fortsätta, och vad det isåfall innebär, men några frågeställningar vill jag i varje fall nämna.

För räntemarknaden har det varit väldigt naturligt att låta sig domineras av statens finansieringsbehov som centralpunkt i räntevärlden. Statens upplåning i den egna valutan saknar kreditrisk eftersom staten alltid kan skapa de pengar som behövs för att betala av de lån som finns (givetvis innebär detta en valutarisk, men det är en annan diskussion). Kan denna situation bestå ifall utvecklingen skulle fortsätta och statens kvarvarande skuld bara blir en liten bråkdel av hushållens? Vad innebär det ifall räntemarknaden i princip blir en marknad för finansiering av hushållens kreditbehov? 

Hushållen kan inte garantera återbetalning av skulderna, och utvecklingen på USAs räntemarknad visar med all önskvärd tydlighet vilka problem detta för med sig. Om räntemarknaden i framtiden allt mer kommer att domineras av aktörer med icke-perfekt kreditsäkerhet, måste räntemarknaden bli mycket bättre på att hantera och prissätta denna risk. I USA har produktutvecklingen vad gäller sätt att paketera bolån skapat en rad olika instrument som inte alltid förståtts väl av räntemarknadens parter, eller ens av kreditvärderingsinstitut som S&P, Moodys och Fitch, vilket lett till felallokering av kapital, enorma kreditförluster även i papper med god kreditrating, och chockvågor som skakat världens alla räntemarknader.

Ett sätt att visualisera den osäkerhet som råder kring bolånen är att jämföra räntan på en 5-årig bostadsobligation med motsvarande statsobligation:


Permalink     2 Comments



Comments:

Hmmm... Tidigare i december noterade du att amerikanska staten lånar pengar utan kostnad över nyåret och att det i praktiken kostar pengar att låna ut dem till amerikanska staten i och med andra transaktionskostnader. En annan närvarande diskussion i dessa dagar - med kriget i Irak och andra konflikter i ständig diskussion - är hur den amerikanska stadsskulden utvecklas. Min bild - utan att egentligen ha en enda bit av fakta - är att de (amerikanska staten) dagligdags försätter sig i mer och mer skuld för att finansiera sin truppnärvaro och andra inhemska behov. Som alltid med en stor ekonomi så blir det summor som för en vanlig medborgare får ögonen att trilla runt. Men hur se motsvarande utveckling - som den du beskriver ovan - ut för den Amerikanska staten? Och hur "illa" är det för ett land - om det nu är illa - att hamna där? Är det så illa som det kan låta i media och i amerikansk politisk debatt? Kan ju ge belysning av dagens finanskris.

Posted by Importören on december 15, 2008 at 12:29 em CET #

Hur skulle artikeln vara skriven om den skrevs idag?

Hur står det till med den svenska statsskulden, amorteras det något?
Vad har hänt under krisåren?

Vad kan man vänta sig innom den närmsta framtiden kommer hända.
Här kanske man får förutsätta vilken regering som står vid rodret för det kommer påverka.

/Loffe

Posted by Loffe on maj 23, 2010 at 10:18 fm CEST #

Post a Comment:
  • HTML Syntax: Allowed