Riksbankens inflationsmål är flexibelt såtillvida att de inte alltid måste sikta endast mot en viss inflationstakt, utan har möjlighet att även väga in andra faktorer i bedömningen om vilken penningpolitik som bör föras. Att inflationsmålet är flexibelt innebär att Riksbanken kan se bortom tillfälliga störningar som leder till en inflationstakt över eller under målet.

Det är också rimligt att inflationsmålet är flexibelt. Argumenten för ett flexibelt inflationsmål är många, och ett av dem är att det ibland skulle krävas extrema åtgärder för att alltid styra in inflationen mot målet.

Frågan är dock hur flexibelt inflationsmålet bör vara, hur flexibelt man kan göra det och ändå kalla det ett inflationsmål, och vilka andra mål inflationsmålet kan tänkas vägas emot.

När nu inflationen tycks besegrad, kan man då bli mer flexibel och låta penningpolitiken användas till mer än inflationsstyrning?

Detta är en ständigt aktuell fråga för centralbanker med ett inflationsmål. I huvudsak kan man tala om två andra mål som lyfts fram som möjliga för en centralbank att väga mot ett inflationsmål.

Det ena är målet om finansiell stabilitet. I en period av importerad deflation skulle det kunna krävas en penningpolitik som hjälper uppkomsten av bubblor för att inflationen ska nå inflationsmålet, och Riksbanken skulle då kunna acceptera en inflation under målet för att minska risken för bubblor.

Det andra målet är ett stabilt resursutnyttjande, och då framförallt på arbetsmarknaden. Perioder av hög arbetslöshet orsakar mänskligt lidande och dessutom innebär förekomsten av lediga resurser en lägre risk för en inflationensspiral. Av naturliga skäl kan man se resursutnyttjandet som en ledande indikator för inflationstrycket. Det finns därför argument för att tillåta en något högre inflation vid ett lågt resursutnyttjande.

Vi har här två tänkbara mål för penningpolitiken som ligger utanför ett prisinflationsmål. Samtidigt som Riksbanken i hög grad värjt sig för argument om att undvika en allt för hög skuldsättningsökning och allt för snabba prisökningar på bostäder, genom att (något naivt) poängtera att de inte kan detaljstyra enskilda marknader, så har man allt mer kommit att betona betydelsen för resursutnyttjandet.

Två personer i Riksbankens direktion som ägnat resursutnyttjandet väldigt stor uppmärksamhet är Lars E O Svensson och Svante Öberg.

I protokollen för de penningpolitiska mötena, samt i anföranden och artiklar (exempelvis här), betonar Svensson gång på gång att inflationmålet är flexibelt och att resursutnyttjandet är en viktig målvariabel för Riksbanken.  Jag har tidigare diskuterat detta här.

Svensson klargör i den länkade skriften tydligt att det inte endast handlar om att se mått på resursutnyttjandet som ett hjälpmedel för att förstå inflationstrycket, utan att ett stabilt resursutnyttjande är ett viktigt mål i sig, och vid sidan av inflationsmålet, det viktigaste målet. Finansiell stabilitet nämner Svensson däremot inte som ett tänkbart mål.

Svante Öberg har uttryckt stöd för ett tydligt fokus på resursutnyttjande och gav under förra året ett tal om "Penningpolitiken och det svårfångade resursutnyttjandet", där han dock också påtalar flera problem som finns med ett resursutnyttjandemål.

Även utanför direktionen har frågan diskuterats publikt av Riksbanken, exempelvis här.

I dessa skrifter och tal framgår att delar av Riksbanken på ett teoretiskt plan förstår problemen, men jag har svårt att i protokollen från de penningpolitiska mötena finna att man faktiskt i tillräcklig hög utsträckning tar till sig problemen i det praktiska arbetet. Både i resonemang och i sina modeller ger man resursutnyttjande en enligt mig allt för viktig roll, speciellt i förhållande till frågor om finansiella marknader och stabilitet. Tack vare detta höll man räntan på tok för hög när vi behövde en låg ränta under den mest akuta fasen av finanskrisen, och jag menar att man nu efter krisen håller räntan för låg, och därigenom minskar den ekonomiska stabiliteten.

I det senaste penningpolitiska protokollet nämns resursutnyttjandet hela 38 gånger (vilket visserligen är långt färre än antalet gånger inflation nämns) och det är tydligt att det låga resursutnyttjandet är en väldigt viktig förklaring till den räntebana med extremt låg ränta under 2010 som fastställs.

Vad är då problemen med ett ökat fokus på resursutnyttjande?

1. Resursutnyttjande är ingen fot att stå på för en valuta
2. Hela sanningen om resursutnyttjande kan inte sammanfattas till en enda storhet.
3. Resursutnyttjande sämre indikator för uppkomst av kreditbubbla än inflation.
4. Resursutnyttjande kan bara stabiliseras, inte generellt höjas, av penningpolitik
5. Koppling ränta - resursutnyttjande svagare än ränta - inflation

Argument nummer ett har jag skrivit om förut (bland annat här), men jag vill ändå påminna om att inflationsmålet inte är ett godtyckligt valt penningpolitiskt mål, som kan ersättas av vilket annat mål som helst. För en fiat-valuta, som inte får sitt värde från ett löfte av utgivaren om att lösa in valutan mot någon ädel metall, eller mot någon annan valuta, så är inflationsmålet det löfte som utgör basen för valutans värde. Man kan uttrycka det som så att kronan, så länge Riksbanken har ett trovärdigt inflationsmål, har ett värde knutet till en varukorg bestående av vanliga konsumtionsvaror. Utan denna koppling finns ingen garanti för kronans värde.

Argument nummer två handlar om att resursutnyttjande inte går att reducera till en enda siffra, utan att en stor del av bilden går förlorad. En stor mängd lediga resurser verkar endast som ett effektivt skydd mot inflation ifall de lediga resurserna kan sättas in där flaskhalsar uppstår. Det är inte på något sätt självklart att industriarbetare som blir arbetslösa vid en industrinedläggning i Motala kan hoppa in som systemutvecklare i Stockholm med kort varsel, eller att för del delen lokalerna som blir lediga vid nedläggningen snabbt kan husera en annan verksamhet som behöver lokaler. Matchningen mellan lediga resurser och den kommande efterfrågan är alltså extremt viktig för hur effektivt de lediga resurserna kan sättas in för att hindra flaskhalsar. Detta sammantaget med en prisrigiditet nedåt, speciellt vad gäller löner, men även exempelvis hyror, innebär att inflation, makroekonomisk instabilitet, och även kreditdrivna bubblor, lätt kan uppstå även vid ett lägre resursutnyttjande.

Som jag skrivit om här är det också så att prisstegringar är ett typiskt symtom på en kreditbubbla, medan det är mindre självklart att man kan finna kreditbubblor via ens en väldigt väl utformad variabel för resursutnyttjandet. Ett ökat fokus på resursutnyttjande riskerar därmed att öka risken för uppkomsten av kreditbubblor.

Dessutom är man på det teoretiska planet överrens om att man inte permanent kan höja resursutnyttjandet i någon större omfattning med penningpolitk, utan endast stabilisera det. Det är något oklart i vilken utsträckning ett stabilt resursutnyttjande är positivt i sig, i förhållande till ett högt resursutnyttjande.

Slutligen är inflationsmålet väldigt väl valt med avseende på Riksbankens styrinstrument, penningpolitiken. Penningvärde, inflation, kredittillväxt och räntor har en mycket stark fundamental koppling, genom att kredittillväxten styr penningmängden och därigenom förhållandet mellan pengar och värde, det vill säga penningvärdet. Något lika starkt och fundamentalt samband mellan ränta och resursutnyttjande finns inte.

Jag menar därför att det är viktigt för Riksbanken att låta den hänsyn man tar till resursutnyttjandet förbli i form av ett intermediärt mål. Genom att analysera resursutnyttjandet kan värdefull kunskap om förväntat inflationstryck uppnås, vilket kan hjälpa Riksbanken att finna att man i vissa fall bör tillåta sig att tillfälligt missa inflationsmålet.

Strävanden efter att skapa en enda storhet för mätandet av resursutnyttjandet och upphöja detta är jag dock skeptisk till och menar att det ironiskt nog riskerar att minska den ekonomiska stabiliteten.