Skadligt med populism i bonusdebatten

I och med finanskrisen har det uppmärksammats hur dåligt utformade många bonusprogram inom delar av finansvärlden varit. I framförallt USA och Storbritannien har ett stort risktagande belönats rikligt ifall risken följts åt av fina vinster. Vid stora förluster har dock andra fått täcka upp dessa.

Det är lätt att förstå att en skevhet som denna skapar incitament att ta stora risker. I och med att problem i finansinstitut inte bara påverkar finansinstitutets ägare, utan hela samhällsekonomin, är det naturligt att detta skapar ilska och att samhället verkar för att stoppa sådan skadlig ersättning via regleringar.

Analysen kan dock inte stanna där, utan när man inser att ett problem föreligger måste man fundera över hur man bäst kommer till rätta med problemet, samtidigt som man skapar så få nya problem som möjligt. Detta är en analys som pågår inom både akademiska kretsar och bland världens beslutsfattare. Jag står starkt bakom de som menar att stora brister funnits i regleringen av finanssektorn och att det finns en hel del att fundera över. Man skulle därför kunna tro att jag gläds över det fokus regeringen lagt på bonusbegränsningar.

Det är dock svårt att se att regeringen har gjort den analys man borde, eller tagit intryck av den analys som gjorts av andra. Istället för att följa de rekommendationer som är tänkta att bli bindande internationellt, så vill man införa egna mer långtgående regler, utan närmare analys eller förklaring av varför dessa egna restriktioner vore bra för Sverige.

Istället för att göra en djup analys av vilka regler som faktiskt skulle stödja stabiliteten i finanssystemet, så tycks man framförallt göra det som politiker gör bäst, nämligen att slänga sig med vassa publika uttalanden som gör sig bra i media. Kan man dessutom rikta retoriken mot någon impopulär grupp, som får ta på sig skulden och nu ska läxas upp, så gör det budskapet mer populärt, mer uppmärksammat och därmed också bättre, politiskt sett.

Ifall man hade gjort analysen ordentligt, så hade man lärt sig några läxor av finanskrisen. Jag skrev här om hur viktigt det är att faktiskt fundera över vad som skulle ha hindrat krisen, och genomföra saker som faktiskt har betydelse.

När Anders Borg säger att det är rimligt att Sverige ska ha hårdare bonus-reglering än andra länder, eftersom vi vill ha färre finanskriser, så är det säkert politiskt ett väldigt smart uttalande, men samtidigt skvallrar det om att han kanske inte har lärt sig krisens viktigaste läxa, nämligen att finansvärlden på kort tid har integrerats internationellt och att man inte slipper undan en finanskris bara för att de egna bankerna klarar sig bra.

Tjänstemännen på svenska banker och andra svenska finansföretag, vars bonusar vi nu diskuterar, har inte spelat någon signifikant roll i skapandet av den finanskris vi sett. Samtliga stora svenska banker gör goda resultat i de svenska verksamheterna. I de fall svenska banker går dåligt, och då tänker jag framförallt på Swedbanks alltför riskfyllda satsning i Östeuropa, så är detta satsningar som genomförts ända uppe på styrelsenivå. Ägarrepresentanterna har velat se denna expansion och har också fått den. Ägarna eller dess representanter deltar förstås inte i bankernas bonussystem, så det är inte helt enkelt att hävda att deras beslut skulle ha påverkats i en riktning av mindre risktagande ifall de föreslagna regleringarna funnits.

Ifall Sverige skulle ha haft de regler som nu föreslås så menar jag att det inte skulle ha hjälpt Sverige alls att komma undan skadeverkningarna av den globala finanskrisen.

Sverige har drabbats av skadeverkningarna via våra kopplingar med omvärlden, i första hand via fallande export. På inget sätt skulle vår export ha hjälpts av att vi hade haft egna långtgående bonusregleringar i Sverige.

I andra hand har Sverige drabbats genom att de internationella kreditmarknaderna fungerat sämre. Den svenska kreditgivningen har dock fortsatt att fungera under hela krisen, något som trots allt kan ses som ett tecken på att vi har ett system som fungerat relativt väl. De svenska bankernas konkurrenskraft har inneburit att Sverige drabbats mindre än man skulle ha gjort med ett större inslag av London-styrda banker.

Utöver denna viktiga läxa om det internationella beroendet, så har en viktig läxa av finanskrisen varit vilka risker av finansiell karaktär som gömts utanför den reglerade finanssektorn. De största skadorna har härstammat från andra företag än reglerade banker.

Vi ser alltså att vi har drabbats av en internationell kris, samt en kris inom oreglerade delar av finansmarknaden, medan de svenska bankverksamheterna fungerat bra. Trots detta är det alltså de sistnämndas verksamhet som regeringen skjuter in sig på.

De regleringar som föreslås skapar incitament för människor att flytta verksamhet med stor vinstpotential (och stor risk) ut från reglerade svenska banker och in i oreglerade företag som nominellt står utanför finanssektorn, och finanssektorns regleringar, alternativ under något annat lands regleringar. Svenska särregleringar kan alltså öka det internationella beroendet, och risken, för den svenska finansmarknaden.

Så länge regleringarna endast rör finansinstitut (och dessutom endast svenska sådana), så kan en driven "investment banker" säga upp sig från banken och starta ett eget konsultbolag som enbart säljer kunskapstjänster till banker. Som egen företagare kan han eller hon förstås begära vad som helst i ersättning av banken för sina tjänster. Samtidigt kan personen minska transparensen kring sin verksamhet och minska skattebelastningen.

Att banker köper in konsulttjänster är varken nytt eller konstigt och det är givetvis något de kommer att fortsätta med även i framtiden. Om det blir mer lönsamt för enskilda individer att bli konsulter lär det knappast minska viljan att starta eget och om det blir mer lönsamt att placera verksamhet i London än i Stockholm lär inte Stockholm lyckas locka tillbaka speciellt mycket mer av bankverksamheten in i den svenska reglerade fållan, vilket man annars borde ha en chans att göra nu när London är svårt sargat och vi har chans att se till att vi får samma regleringar här som där.

En av de mer besynnerliga delarna av de föreslagna svenska reglerna är att alla anställda på finansbolag ska omfattas av reglerna, oavsett om de har något med risknivån i finanssystemet att göra. En person på IT-supporten på Länsförsäkringar som ska få en bonus på 10 000 kr för att ha gjort mer än tjänsten krävde, när en avdelning drabbades av ett virus, ska alltså inte kunna få ut alla pengarna på en gång, med motivationen att det skulle innebär att hot mot Sveriges ekonomi om hon eller han fick det.

Istället ska personen vänta i tre år och se ifall företaget går bra innan alla pengar betalas ut (som efter skatt lär bli mindre än halva bonusbeloppet). Detta känns galet och som att man verkligen vill locka folk att fly undan regleringarna helt.

Genom att införa träffsäkra regleringar som hindrar att personer som fattar viktiga beslut som har påverkan på bankers risknivå, får en ersättning som skapar incitament till att ta en ökad risk, så kan man åstadkomma det man vill. Om man istället inför extremt breda regler som slår vitt och brett, men ändå lämnar uppenbara hål, riskerar man att många helt enkelt lämnar regleringarna helt.

De regleringar som regeringen nu tycks vilja se skulle jag likna vid att man föreslår att vi ska ha en hastighetsgräns på 50 km/h på alla vägar i Sverige, för att minska riskerna för trafikolyckor. Samtidigt kommer dock inte reglerna att gälla för bilar registrerade utomlands, som får köra på i lite högre, men reglerade, hastigheter, eller för privatimporterade bilar, som får köra i vilken hastighet de vill. Man kan ju fråga sig om sådana regler verkligen leder till färre olyckor.

För övrigt anser jag att den absolut största risken vi står inför är att bankerna lånar ut för mycket och för billigt. Här spelar Anders Borg faktiskt en roll genom att han försökt förmå bankerna att sänka räntorna och låna ut mera. Sådant politiskt tryck på banksystemet bedömer jag som oerhört mycket mer riskfyllt än något enskilda bonustörstande banktjänstemän kan göra.

Permalink     2 Comments



Comments:

SM,

bankirer sitter "mitt i money flow" som Martin wolf uttrycker det. Se nedan link från 9 februari

http://blogs.ft.com/lex-wolf-blog/2009/02/09/populism-over-bankers-pay/

Om det bara vore 10 000 Sek så håller jag med dig...men så är det inte. Att ha fått en oligopol marknad "tilldelad till sig" som inte kräver något större intelligens skall inte rendera dessa löjligt stora bonusar som drivs av högt risktagande oavsett inom Sverige genererad finanskris eller ej. Vi talar om en global ekonomi nu förtiden.

Posted by magnus on december 15, 2009 at 10:07 em CET #

Jag glädjs åt att Finansinspektionen lyssnat på kritiken och valt att justera förslaget på det sätt som jag och andra velat, nämligen att inte låta alla omfattas av reglerna, oavsett hur lite de har med finansinstitutets risktagande att göra, utan att göra begränsningarna vassare och mer riktade. Nu finns det en rimligare chans att begränsningarna accepteras.

magnus: Du missar poängen i mitt inlägg. Jag tycker att det är orimligt att höga banktjänstemän får bonus för att via extremt risktagande göra goda vinster på affärer som på lång sikt är usla för banken. Det tidigare förslaget handlade dock inte bara om detta, utan innehöll ogenomtänkta drag, som dessutom försvarades av Anders Borg med felaktiga argument.

Posted by Sloped Mind on december 17, 2009 at 07:33 fm CET #

Post a Comment:
  • HTML Syntax: Allowed