Jag har under en period ägnat mycket av skrivandet på bloggen åt frågan om hur bostadspriser behandlas i KPI-beräkningarna. Det är ett ämne jag inte är färdig med och vill fortsätta att diskutera. Jag är inte ensam att ta upp dessa frågor och det gjädjer mig att se att Anders Klevmarken, Olle Grünewald och Henrik Allansson diskuterar frågan i ett nytt "working paper".

Min huvudpoäng har varit att priset på boende inte reflekteras i KPI på ett rimligt sätt. Speciellt har jag argumenterat för att den modell som används är väldigt dålig när KPI används för att definiera inflationsmålet och därigenom blir en målvariabel för penningpolitiken.

I en demokrati är det av stor vikt att kunskap och information sprids brett och djupt.

En oberoende Riksbank har många skäl att försöka informera beslutsfattare och allmänhet om hur penningpolitiken är avsedd att fungera och hur de ser på inflationen.

I detta inlägg disktuterar jag hur jag anser att Riksbanken misslyckats i en del av sin kommunikation.

Eftersom SCB i förra veckan presenterade KPI-rapporten för december så kan det vara intressant att börja sammanfatta inflationsåret och utvärdera den penningpolitik som förts för att leda fram till den inflation vi sett.

Under året steg konsumentpriserna (mätt som KPI-förändringen mellan december och december) med 0,9%. KPIX steg med 1,4% och KPIF med 1,6%. Under 2008 fick vi alltså se en inflation under Riksbankens inflationsmål, oavsett om man tittar på KPI, KPIF eller KPIX. Slutsatsen av detta är rimligen inte bara att förra årets räntehöjningar var direkt felaktiga, utan man kan till och med argumentera för att räntan höjdes för högt redan under 2007 för att man under 2008 skulle få en inflation på 2%. Å andra sidan kan man lätt argumentera för att räntan var för låg under 2005 och 2006

I efterhand kan man argumentera för att räntan borde ha nått toppen redan vid ungefär 3,25%, då detta både skulle ha inneburit en lägre inflation 2007 och under första halvan av 2008, och en högre inflation nu och ett mindre behov av räntesänkningar nu. Att man i efterhand kan konstatera att penningpolitiken borde ha sett lite annorlunda ut för att uppnå målen är förstås en helt annan sak än att anklaga Riksbanken för att ha gjort fel. Att med facit i hand anklaga aktörerna för felbeslut är att skriva historia baklänges. En bedömning av huruvida Riksbanken gjorde rätt är en fråga som kräver att man sätter sig i det informationsläge Riksbanken satt i när beslutet fattades.

Låt oss därför titta på vad inflationsrapporterna sagt oss under året.

Som ett resultat av de penningpolitiska åtgärder som nu genomförs världen runt skapas en allt större oro för att man oundvikligen kommer att få se hyperinflation när finanskrisen är över. Denna oro blir allt mer framträdande och märks bland framträdande experter, såväl som hos den ekonomiskt intresserade allmänheten.

Det är inte svårt att förstå varifrån oron kommer; penningvärdet är detsamma som förhållandet mellan hur mycket pengar det finns och hur mycket värde det finns. Om då världens centralbanker skapar massa nya pengar, så innebär väl det inflation? Om inte nu, så i varje fall senare?

I detta inlägg argumenterar jag för att det inte finns någon automatik i att dagens åtgärder skulle skapa hög inflation. Ifall vi får för hög inflation efter krisen, så beror det inte på dagens åtgärder, utan på att man fortsätter med åtgärderna efter att en normalisering av kreditmarknadena skett.

I morgon, tisdag den 11 november, presenterar SCB KPI-siffrorna för oktober.

Man ska inte överanalysera en enda månads siffror, då månadssiffrorna är väldigt volatila, men för första gången borde vi kunna få se lite ordentliga effekter av de fallande råvarupriserna. Vi kommer bland annat att se lägre bränslepriser och lägre elpriser.

De nu snabbt fallande räntorna kommer dock ännu inte synas i speciellt stor utsträckning, utan vi får vänta till december-siffran innan detta börjar slå igenom ordentligt. Vi kan också räkna med att få hjälp av en mildare utveckling för matpriserna framöver, men det är tveksamt om vi ser något av detta redan nu. Kläder och skor stiger normalt i pris så här års, och det ska bli intressant att se ifall klädaffärerna fortfarande lyckas pressa upp priserna. Även restaurang och logi blir intressant med tanke på den försvagade konjunkturen. Vi är dock fortfarande tidigt i lågkonjunkturen och det dröjer nog ett tag innan hotellen möter en sämre bokningssituaiton med lägre priset.

Givetvis återkommer jag senare i veckan med en analys av KPI-rapporten.

Det känns som att det knappt går en dag utan att Riksbanken annonserar nya åtgärder. Samtidigt går det knappt en dag utan rapporter om bankernas minskade vilja att låna ut.

Det som sker nu är inget annat än deflation. Vi har kreditkontraktion, tillgångsdeflation och råvarudeflation. För tre år sedan hade vi tack vare en kreditexpansion, som berodde på Riksbankens allt för låga räntesättning, motsatsen, med för snabbt stigande tillgångspriser och råvarupriser. Den gången spillde det så småningom över till prishöjningar på konsumentvaror. Om man lärt sig läxan förstår man att det mönster som gällt genom hela vår historia, även kommer att gälla denna gång. Kreditkontraktion ger givetvis inte bara lägre priser på tillgångar och råvaror, utan kommer att spilla över till konsumentpriserna.

Hur länge kan Riksbanken blunda för det faktum att den nuvarande situationen mycket kraftigt påverkar inflationen och att de kommer att missa inflationsmålet ifall de inte kombinerar de likviditetsstärkande åtgärderna med lägre räntor? Marknadsräntorna har stigit markant, kreditvillkoren har skärpts och priserna på tillgångar och råvaror har fallit dramatiskt. Det är orimligt att tro att detta inte påverkar konsumentprisinflationen.

Eftersom Riksbanken vid förra inflationsprognosen, med SCBs felräkning, med mycket lägre räntor än idag, med mjukare kreditvillkor, med mycket starkare global ekonomi än idag, med mycket högre inflationsförväntningar och med mycket högre råvarupriser, trodde att inflationen inom 2 år skulle falla under 2%, så måste de rimligen inse att vi med nuvarande situation hamnar långt under inflationsmålet. För att kompensera för alla de faktorer jag räknade upp krävs en markant lägre reporänta.

Om Riksbanken inte sänker räntan kommer de att vara ansvariga inte bara för att vi trots bättre förutsättningar än nästan alla andra västländer att klara krisen bra, kommer att drabbas lika hårt som de som befinner sig mitt i krisen, utan dessutom kommer de att missa inflationsmålet. Det är för mig helt obegripligt att man inte omedelbart sänker räntan. Varför vänta? Alla i direktionen torde vid det här laget inse att flera sänkningar kommer. Varför vänta tills det är för sent med dessa?

Mycket kan hända på några månader. Efter global oro för en Malthusisk vinter i somras, med prognoser om ständigt stigande energi- och matråvarupriser och kvarvarande inflation även under en allvarlig lågkonjunktur, så har nu luften fullständigt gått ur råvarupriserna.

Med tanke på att mat och energiprisökningar stått för nästan hela inflationen exklusive räntehöjningar så är det lätt att tänka sig att vi just nu inte har någon inflation alls, utan snarare deflation. Priser faller runt omkring oss dagligen och endast trögheter i systemet håller de officiella inflationssiffrorna uppe. Trögheten består både i att prishöjningar inte slår igenom direkt och i hur vi mäter inflationen. För att kunna ha en aktuell bild av inflationen skulle vi behöva ett säsongsrensat inflationsmått, som jag skriver om här.

Vid det senaste räntebeslutet såg vi tydligt att riksbanken för sina räntebeslut tar ganska stor hänsyn till dagens inflation. På presskonferensen lyfte Riksbankschef Stefan Ingves fram just den höga inflationen som det första argumentet för en räntehöjning.

Vad menar man då med dagens inflation? På riksbanken.se kan vi under rubriken "Inflationen augusti 2008" läsa att den då var 4.3%. Vad betyder då detta? Att priserna steg i augusti 2008? Det är ju trots att augusti rubriken talar om. Som de flesta av er säkert vet så är det inte det man menar.

Den siffra som man brukar kalla den nu gällande inflationstakten i augusti 2008, är förändringen för KPI mellan augusti 2007 och augusti 2008. Ingenting i denna siffra säger något om när prisförändringarna skedde - om de skedde under den senaste månaden, eller om de skedde för 12 månader sedan. För att kunna bedöma inflationen under en kortare tid än under de senaste 12 månaderna behöver vi en säsongsjusterad konsumentprisberäkning.

I samband med dagens presentation av KPI-siffrorna för augusti så reviderade SCB ner KPI för tidigare månader. 12-månaderstakten för KPI-inflationen till och med juli reviderades ner med hela tre tiondels procentenhet.

Affärspressen frågade sig förstås snabbt ifall riksbankens räntehöjning hade blivit av ifall direktionen haft korrekta inflationssiffror att utgå ifrån. Om vi dessutom tänker på att SCB:s BNP-siffror också påverkade riksbanken i riktning mot en räntehöjning, på grund av den svaga siffrans effekt på produktiviteten, och att den siffran också ser ganska konstig ut, så är det inte helt långsökt att felaktiga siffror från SCB kan ha haft en direkt påverkan på riksbankens beslut att höja.

Ifall vi får se en tydlig upprevidering av produktiviteten så kommer de två starkaste av riksbankens tre argument för en höjning (det tredje var inflationsförväntningarna) ha påverkats tydligt av bristfällig statistik.

Min slutsats är att SCB behöver bli mer transparenta med det källmaterial som KPI-beräkningarna bygger på.

Förra veckan handlade om riksbanken och denna vecka kommer att handla om inflationen.

Imorgon tisdag (9/9) presenterar SCB KPI för augusti. Ifall siffran avviker från prognoserna så kommer vi nog att höra en del om riksbanken även under denna vecka. Ifall siffran kommer in lägre än väntat, kommer riksbankens beslut att te sig ännu mer udda, medan en hög siffra skulle ge riksbanken ett visst stöd för deras agerande.

Förväntningarna säger att konsumentpriserna i augusti är oförändrade, eller däromkring, jämfört med i juli.

Idag höll Svante Öberg ett tal med titeln "Det ekonomiska läget". I det presenterar han sin syn på den ekonomiska utvecklingen i världen och i Sverige, sin syn på det senaste räntebeslutet och beslutet om den höjda räntebanan, och sin syn på det som hänt sedan det beslutet. Min slutsats efter att ha läst igenom talet är att Svante sannolikt kommer att rösta för en höjning.

Intresset börjar stiga inför riksbankens räntebeslut i september. För att försöka svara på om riksbanken kommer att höja räntan detaljstuderar vi protokollet från föregående möte.[Read More]