Jag har ett tag tillhört de som velat se en lägre reporänta än majoriteten i Riksbankens direktion. Med en dåres envishet vill jag åter påpeka att reporäntan och repor med en veckas löptid inte längre passar som penningpolitisk styrmekanism och att marknadsräntorna idag avviker markant från reporäntan, varför det är ointressant att påpeka att reporäntan är låg.

Dessutom är inflationstrycket idag närmast obefintligt, vi har en lugn kredittillväxt, en svag världskonjunktur och en stark krona. Vid detta möte skulle jag därför önska en sänkning på ca 50 punkter.

I dagarna har debatten om inflation respektive resursutnyttjande/arbetslöshet som föremål för penningpolitikens mål fått intressanta inlägg både i Sverige och i USA.

I Sverige betonade Barbro Wickman-Parak vid ett tal hos LO igår att hon inte vill lägga för stor vikt vid arbetslöshetsgapet när penningpolitiska beslut fattas och idag presenterade Federal Reserve ett officiellt inflationsmål samtidigt som man inte inför något officiellt mål för sysselsättningen eller resursutnyttjandet.

Idag satt Riksbankens direktion i möte för att fatta beslut om reporäntan. Att styrräntorna för Sveriges stora handelspartners sänkts de senaste veckorna är något som rimligen spelat in i beslutet.

Riksbanken tar inför varje penningpolitiskt möte fram prognoser över ett stort antal variabler för att bedöma vilken reporäntebana som bäst uppnår penningpolitikens mål. En av de prognoser man gör är över styrräntorna i omvärlden. Man presenterar en sammanvägd (TCW-vägd) styrränta för Sveriges viktigaste handelspartner.

Jag tillhörde de som ville se en sänkning på 25 punkter vid förra räntemötet. Detta bland annat på grund av det jag skriver om här. Sedan dess har utvecklingen mot svagare konjunktur och högre marknadsräntor fortsatt. Vid detta möte skulle jag därför önska en sänkning om i första hand 50 punkter och att man, eftersom man knappast kommer införa någon ny styrränta, genomför någon form av likviditetstillskott, exempelvis via 3-månadersrepor till rörlig ränta. Jag skulle inte gråta över en sänkning på hela 75 punkter heller. I det korta perspektivet är risken för galopperande inflation i Sverige ytterst liten.

Jag tycker dock inte att man idag bör peka ut en räntebana med ytterligare sänkningar, utan man bör sänka så mycket man tror att det behövs nu, peka på oförändrad ränta under en period och sedan höjningar som kommer igång om ca 12 månader. Grundscenariot bör fortfarande vara att 2012 blir det svagaste året och att tillväxten kan komma igång igen 2013. Pekar man ut framtida sänkningar så har man tagit i för lite nu.

Dagens inlägg är delvis en upprepning av tankar jag fört fram på bloggen tidigare. Argumenten har dock enligt mig stärkts ytterligare så jag vill ta upp diskussionen igen.

Under många år fungerade reporäntan som ett stadigt ankare för svenska marknadsräntor. Genom att styra dagslåneräntan och enveckasräntan i ett banksystem som till en signifikant del finansierade sig nästan utan riskpremie på relativt korta löptider så fick styrräntan ett mycket starkt genomslag på marknadsräntorna och det monetära klimatet.

Bolåntagare kunde få sin ränta direkt knuten till reporäntan eller indirekt knuten till reporäntan via en bindning till en kort STIBOR-ränta som i princip följde reporäntan och reporänteförväntningarna slaviskt.

Bankerna och staten lånade till ungefär samma ränta, och båda kunde i princip låna pengar i nivå med reporäntan. Bolåntagare fick lägga på några 10-tal punkter och även solida företag kunde låna relativt nära reporäntan.

Reporäntan höll ett järngrepp kring svensk räntemarknad, och varje ändring fick genomslag.

Idag är verkligheten en annan.

Under de senaste veckorna har turbulensen tilltagit på finansmarknaderna. Även denna gång handlar oron i första hand om krediter. Oron har vuxit för att sydeuropeiska länder i eurozonen ska tvingas till någon form av betalningsinställelse samt för att den politiska splittringen i USA ska förhindra att de stabiliserar sin statsskuld.

För Sveriges del innebär marknadsutvecklingen att Riksbanken återigen, efter en relativt lugn period efter att de extraordinära åtgärderna fasades ut, får börja fundera över mer än hur utvecklingen för inflation och resursutnyttjande ser ut. Om skillnaden mellan Riksbankens styrränta och de verkliga marknadsräntorna förändras dramatiskt innebär det förstås att kreditklimatet blir något annat än styrräntan avser skapa, vilket vore en utmaning för Riksbanken.

Euron är idag en valuta i kris och ECB köper statsobligationer i marknaden. Stabilitetspakten har inte alls lyckats med sitt syfte; att se till att inget medlemsland grovt missköter sina offentliga finanser och därigenom skadar hela samarbetet.

I en serie inlägg i höstas skrev jag om att KPI och KPIF inte på ett rimligt sätt påverkas av priset på boende i egna hem. I detta inlägg visar jag några bilder över hur man skulle kunna se på boendeprisinflationen.
[Read More]

Jag har flera gånger skrivit om att Lars E O Svensson vill öka fokus på resursutnyttjandet (exempelvis här). Han vill dock inte ta hänsyn till vad som sker på finansmarknaderna, hur kreditexpansionen ser ut och hur priserna utvecklas på en så viktig konsumentvara som boende i egna hem. Svensson har också envist röstat för ytterligare räntesänkning, även efter att tillväxten återvänt, kreditexpansionen skjutit fart och inflationen stigit. Vid de två konjunkturvändningar som vi haft under Svenssons tid i direktionen har han röstat procykliskt, genom att rösta för att höja räntan mitt i krisen, när vi hade deflationstendenser snarare än inflation, och genom att rösta för att sänka den efter att konjunkturen tydligt vänt uppåt och inflationen tagit ny fart.

Det är förstås ingen slump att det är samma person som vill ignorera viktig framåtblickande information som idag vill se nollränta.

I ett tal i Umeå i veckan förklarade Svensson varför han vill se en nollränta trots konjunkturuppgången och han är tydlig med hans synsätt på penningpolitiken:

”Bostadspriser och bolån utgör inget stabilitetsproblem och bör inte påverka penningpolitiken. Eventuella framtida problem på bostadsmarknaderna, liksom överhuvudtaget eventuella framtida problem med den finansiella stabiliteten, hanteras bäst med reglering och tillsyn. Reporäntan är ett alltför trubbigt och olämpligt instrument att hantera för annat än att stabilisera inflationen runt inflationsmålet och resursutnyttjandet runt en normal nivå.”

I veckan meddelade Riksbanken som väntat att reporäntan behålls på 0,25%. Det intressanta beskedet låg i vilken räntebana man skulle välja att presentera.

Marknaden har länge förväntat sig att Riksbanken ska höja tidigare än man tidigare kommunicerat, men det var ändå långt ifrån givet att majoriteten skulle byta fot och tidigarelägga den första höjningen.

Riksbanken meddelade idag att man startar en utredning om riskerna på den svenska bostadsmarknaden. Utredningen ska belysa relationen mellan bostadsmarknaden och Riksbankens uppgifter och mål.

Helt klart är det bra att man gräver lite djupare i dessa frågor. Riksbanken har hittills avfärdat farhågor om bostadsmarknaden med argument om att de inte kan styra enskilda marknader med penningpolitiken och att andra verktyg behövs. Det är bra att man studerar hur dessa andra verktyg skulle fungera.

Den som följt denna blogg vet att jag anser att Riksbankens målvariabel, KPI, inte fångar upp boendeinflationen på ett korrekt sätt och att Riksbankens därför blir sämre på att bekämpa en oönskad kreditexpansion och prisinflation. Ifall priset på en viktig tjänst, med en extremt central koppling till kreditexpansionen, inte mäts, så kommer nya krediter (nya pengar) som söker sig till bostadssektorn att kunna skapas utan att Riksbankens styrmedel påverkas. Därför hoppas jag att man i denna utredning tar tag i den frågan.

Riksbankens inflationsmål är flexibelt såtillvida att de inte alltid måste sikta endast mot en viss inflationstakt, utan har möjlighet att även väga in andra faktorer i bedömningen om vilken penningpolitik som bör föras. Att inflationsmålet är flexibelt innebär att Riksbanken kan se bortom tillfälliga störningar som leder till en inflationstakt över eller under målet.

Det är också rimligt att inflationsmålet är flexibelt. Argumenten för ett flexibelt inflationsmål är många, och ett av dem är att det ibland skulle krävas extrema åtgärder för att alltid styra in inflationen mot målet.

Frågan är dock hur flexibelt inflationsmålet bör vara, hur flexibelt man kan göra det och ändå kalla det ett inflationsmål, och vilka andra mål inflationsmålet kan tänkas vägas emot.

När nu inflationen tycks besegrad, kan man då bli mer flexibel och låta penningpolitiken användas till mer än inflationsstyrning?

Jag har under en period ägnat mycket av skrivandet på bloggen åt frågan om hur bostadspriser behandlas i KPI-beräkningarna. Det är ett ämne jag inte är färdig med och vill fortsätta att diskutera. Jag är inte ensam att ta upp dessa frågor och det gjädjer mig att se att Anders Klevmarken, Olle Grünewald och Henrik Allansson diskuterar frågan i ett nytt "working paper".

Min huvudpoäng har varit att priset på boende inte reflekteras i KPI på ett rimligt sätt. Speciellt har jag argumenterat för att den modell som används är väldigt dålig när KPI används för att definiera inflationsmålet och därigenom blir en målvariabel för penningpolitiken.

Jag har inte hunnit skriva något på ett tag, och tyvärr hinner jag inte heller idag med något längre inlägg. Jag skulle dock kort vilja kommentera ett faktum som jag tycker inte nämnts så mycket i övrig media.

Vid det senaste räntemötet beslutade Riksbanken att ge ut ytterligare ett långt lån till fast låg ränta. Lånet, som löper på ungefär 11 månader, gavs ut till fast ränta i en auktion där lägsta accepterade räntan var 0,4%. Detta är på många sätt en fantastisk ränta; räntan är lägre än den förväntade reporäntan under det kommande året och den är till och med lägre än den ränta som gäller på motsvarande statsskuldväxlar. Den totala storleken på auktionen var satt till högst 100 miljarder och auktionen genomfördes igår.

Vid de tidigare auktionerna har bud inkommit på något mer än den auktionerade volymen. Vid den första auktionen i juli, inkom bud på 186,5 miljarder och räntan hamnade på 0,45% och vid den andra auktionen inkom bud på 135,3 miljarder och räntan hamnade på 0,43%.

Vid gårdagens auktion inkom dock endast bud på 95,3 miljarder och räntan hamnade således på den lägsta accepterade, nämligen 0,4%.

Trots såpass fantastiska lånevillkor så finns det alltså inte ett intresse i banksektorn för att ta in hela slanten. Man kan nog lugnt konstatera att banksektorn är ganska välförsedd med likviditet just nu. Lånen till rörlig ränta skapar inte längre något intresse alls.

Imorgon onsdag håller Riksbanken ett penningpolitiskt möte och på torsdag publiceras besluten. Vad gäller reporäntan förväntas den ligga stilla, då Riksbanken varit tydliga med att det är det som är att vänta. Det som är intressant är dock om Riksbanken fortsatt uttrycker att marknadens ränteförväntningar är för höga och om man vill fortsätta att trycka ner förväntningarna genom nya åtgärder, exempelvis genom en ny lång repa till fast ränta, eller genom försök att prata ner räntan med en flack räntebana.

Låt oss titta på hur marknaden reagerat på de två senaste räntemötena, som båda resulterade i långa repor till fast ränta, samt flacka räntebanor för den närmaste tiden.