I en serie inlägg i höstas skrev jag om att KPI och KPIF inte på ett rimligt sätt påverkas av priset på boende i egna hem. I detta inlägg visar jag några bilder över hur man skulle kunna se på boendeprisinflationen.
[Read More]

Jag har flera gånger skrivit om att Lars E O Svensson vill öka fokus på resursutnyttjandet (exempelvis här). Han vill dock inte ta hänsyn till vad som sker på finansmarknaderna, hur kreditexpansionen ser ut och hur priserna utvecklas på en så viktig konsumentvara som boende i egna hem. Svensson har också envist röstat för ytterligare räntesänkning, även efter att tillväxten återvänt, kreditexpansionen skjutit fart och inflationen stigit. Vid de två konjunkturvändningar som vi haft under Svenssons tid i direktionen har han röstat procykliskt, genom att rösta för att höja räntan mitt i krisen, när vi hade deflationstendenser snarare än inflation, och genom att rösta för att sänka den efter att konjunkturen tydligt vänt uppåt och inflationen tagit ny fart.

Det är förstås ingen slump att det är samma person som vill ignorera viktig framåtblickande information som idag vill se nollränta.

I ett tal i Umeå i veckan förklarade Svensson varför han vill se en nollränta trots konjunkturuppgången och han är tydlig med hans synsätt på penningpolitiken:

”Bostadspriser och bolån utgör inget stabilitetsproblem och bör inte påverka penningpolitiken. Eventuella framtida problem på bostadsmarknaderna, liksom överhuvudtaget eventuella framtida problem med den finansiella stabiliteten, hanteras bäst med reglering och tillsyn. Reporäntan är ett alltför trubbigt och olämpligt instrument att hantera för annat än att stabilisera inflationen runt inflationsmålet och resursutnyttjandet runt en normal nivå.”

I veckan meddelade Riksbanken som väntat att reporäntan behålls på 0,25%. Det intressanta beskedet låg i vilken räntebana man skulle välja att presentera.

Marknaden har länge förväntat sig att Riksbanken ska höja tidigare än man tidigare kommunicerat, men det var ändå långt ifrån givet att majoriteten skulle byta fot och tidigarelägga den första höjningen.

Riksbanken meddelade idag att man startar en utredning om riskerna på den svenska bostadsmarknaden. Utredningen ska belysa relationen mellan bostadsmarknaden och Riksbankens uppgifter och mål.

Helt klart är det bra att man gräver lite djupare i dessa frågor. Riksbanken har hittills avfärdat farhågor om bostadsmarknaden med argument om att de inte kan styra enskilda marknader med penningpolitiken och att andra verktyg behövs. Det är bra att man studerar hur dessa andra verktyg skulle fungera.

Den som följt denna blogg vet att jag anser att Riksbankens målvariabel, KPI, inte fångar upp boendeinflationen på ett korrekt sätt och att Riksbankens därför blir sämre på att bekämpa en oönskad kreditexpansion och prisinflation. Ifall priset på en viktig tjänst, med en extremt central koppling till kreditexpansionen, inte mäts, så kommer nya krediter (nya pengar) som söker sig till bostadssektorn att kunna skapas utan att Riksbankens styrmedel påverkas. Därför hoppas jag att man i denna utredning tar tag i den frågan.

Riksbankens inflationsmål är flexibelt såtillvida att de inte alltid måste sikta endast mot en viss inflationstakt, utan har möjlighet att även väga in andra faktorer i bedömningen om vilken penningpolitik som bör föras. Att inflationsmålet är flexibelt innebär att Riksbanken kan se bortom tillfälliga störningar som leder till en inflationstakt över eller under målet.

Det är också rimligt att inflationsmålet är flexibelt. Argumenten för ett flexibelt inflationsmål är många, och ett av dem är att det ibland skulle krävas extrema åtgärder för att alltid styra in inflationen mot målet.

Frågan är dock hur flexibelt inflationsmålet bör vara, hur flexibelt man kan göra det och ändå kalla det ett inflationsmål, och vilka andra mål inflationsmålet kan tänkas vägas emot.

När nu inflationen tycks besegrad, kan man då bli mer flexibel och låta penningpolitiken användas till mer än inflationsstyrning?

Jag har under en period ägnat mycket av skrivandet på bloggen åt frågan om hur bostadspriser behandlas i KPI-beräkningarna. Det är ett ämne jag inte är färdig med och vill fortsätta att diskutera. Jag är inte ensam att ta upp dessa frågor och det gjädjer mig att se att Anders Klevmarken, Olle Grünewald och Henrik Allansson diskuterar frågan i ett nytt "working paper".

Min huvudpoäng har varit att priset på boende inte reflekteras i KPI på ett rimligt sätt. Speciellt har jag argumenterat för att den modell som används är väldigt dålig när KPI används för att definiera inflationsmålet och därigenom blir en målvariabel för penningpolitiken.

Jag har inte hunnit skriva något på ett tag, och tyvärr hinner jag inte heller idag med något längre inlägg. Jag skulle dock kort vilja kommentera ett faktum som jag tycker inte nämnts så mycket i övrig media.

Vid det senaste räntemötet beslutade Riksbanken att ge ut ytterligare ett långt lån till fast låg ränta. Lånet, som löper på ungefär 11 månader, gavs ut till fast ränta i en auktion där lägsta accepterade räntan var 0,4%. Detta är på många sätt en fantastisk ränta; räntan är lägre än den förväntade reporäntan under det kommande året och den är till och med lägre än den ränta som gäller på motsvarande statsskuldväxlar. Den totala storleken på auktionen var satt till högst 100 miljarder och auktionen genomfördes igår.

Vid de tidigare auktionerna har bud inkommit på något mer än den auktionerade volymen. Vid den första auktionen i juli, inkom bud på 186,5 miljarder och räntan hamnade på 0,45% och vid den andra auktionen inkom bud på 135,3 miljarder och räntan hamnade på 0,43%.

Vid gårdagens auktion inkom dock endast bud på 95,3 miljarder och räntan hamnade således på den lägsta accepterade, nämligen 0,4%.

Trots såpass fantastiska lånevillkor så finns det alltså inte ett intresse i banksektorn för att ta in hela slanten. Man kan nog lugnt konstatera att banksektorn är ganska välförsedd med likviditet just nu. Lånen till rörlig ränta skapar inte längre något intresse alls.

Imorgon onsdag håller Riksbanken ett penningpolitiskt möte och på torsdag publiceras besluten. Vad gäller reporäntan förväntas den ligga stilla, då Riksbanken varit tydliga med att det är det som är att vänta. Det som är intressant är dock om Riksbanken fortsatt uttrycker att marknadens ränteförväntningar är för höga och om man vill fortsätta att trycka ner förväntningarna genom nya åtgärder, exempelvis genom en ny lång repa till fast ränta, eller genom försök att prata ner räntan med en flack räntebana.

Låt oss titta på hur marknaden reagerat på de två senaste räntemötena, som båda resulterade i långa repor till fast ränta, samt flacka räntebanor för den närmaste tiden.

I mina senaste två inlägg har jag diskuterat hur KPI-konstruktionen maskerar den verkliga boendeprisinflationen och att detta riskerar att leda till att Riksbanken inte för en optimal penningpolitik. Jag är inte färdig med det ämnet ännu, men idag kommer ett mellanspel om penningmängdsutvecklingen.

Under senare tid har jag nämligen hört och läst flera kommentarer om att penningmängden, trots Riksbankens åtgärder, inte stiger, och att detta talar för ett mycket lågt framtida inflationstryck. Jag menar att detta är felaktigt, även om det finns flera andra faktorer som talar för ett lågt inflationstryck på kort sikt.

I mitt förra inlägg hävdade jag att priset på boende inte korrekt reflekteras i vårt svenska konsumentprisindex.

Jag tänkte idag fortsätta diskussionen genom att diskutera några olika strategier som används i olika länder för att hantera boendepriser i inflationsmått. Beroende på landets bostadsmarknads egenskaper och avsikten med indexet så kan olika ansatser vara lämpliga. En varning kan utfärdas för att detta inlägg blir mer teoretiskt än det föregående och att det är bra att ha läst det föregående inlägget innan man läser detta.

Ständigt pågår en debatt om det svenska inflationsmålet. Under den nuvarande krisen har debatten intensifierats, bland annat på grund av att det upplevs som att ett strikt inflationsmål hindrar Riksbanken från att bekämpa bubblor och finansiella kriser.

Jag menar att diskussionen hamnat snett. Man ser ofta KPI-måttet som en fundamental del av inflationsmålet och anklagar därför principen med inflationsmål i sig för brister i konstruktionen av målvariablen KPI.

I detta inlägg förklarar jag varför KPI misslyckas med att korrekt inkludera förändringar i boendepriser och hur man kan komma till rätta med detta för att minska risken för uppkomsten av finansiella bubblor.

Under senhösten 2007 pratade jag i telefon med en bekant. Samtalet ledde in på konjunkturen och räntorna. Som lekman undrade han varför Riksbanken inte satte igång att sänka räntorna nu när konjunkturen började vända nedåt och finanskrisen i USA kommit igång ordentligt.

Det han hade insett redan på hösten 2007 - att konjunkturtoppen passerats, att finanskrisen börjat och att andra tider var på gång, tog det sedan ungefär ett år för Riksbankens direktion att inse. Många var vi som under sommaren och hösten 2008 undrade hur det kunde komma sig att Riksbanken inte tog intryck av den djupa krisen och insåg att inflationen snart inte skulle vara ett problem överhuvudtaget. Inte bara personer som älskar att plöja varje rapport om tillståndet för världsekonomin insåg detta, utan helt vanligt folk insåg vart det var på väg.

Det finns givetvis många förklaringar till att Riksbankens direktion missade tecknen, men några av anledningarna misstänker jag vara en ödmjukhet inför uppgiften, en allt för liten tilltro till sin egen analysförmåga och en allt för stor tilltro till de modeller och modell-baserade prognoser som delvis utgör beslutsunderlag för Riksbankens direktion.

Jag skrev nyligen att Sveriges kris inte är en fördröjd kopia av USA:s kris, och att jag tror att de analytiker som idag väntar på att USA ska leda oss ur krisen misstar sig. Jag tror på en god återhämtning i de delar av Europa som mer indirekt påverkats av den globala finanskrisen, men med kvardröjande problem i USA och liknande länder. Givetvis är dock inte högkonjunkturen given utan bakslag kan alltid komma. Denna oro för bakslag leder många till slutsatsen att det är för tidigt att dra tillbaka stimulans i form av expansiv finanspolitik och i det närmaste nollränta. Jag menar dock att dessa möjliga bakslag inte bör motivera en sådan rädsla för att dra tillbaka stimulanser -  i varje fall inte ifall Riksbanken lärt sig av förra höstens kris och kan reagera snabbare vid nya akuta kriser, vilket jag utgår ifrån.

Riksbanken har hittills kommunicerat en räntebana som ligger tydligt under marknadens förväntningar om reporäntan. På torsdag är det återigen dags att redogöra för en ny reporänta samt en ny räntebana.

Vad gäller själva räntebeslutet så är en oförändrar reporänta väntad. Det är också väntat att man fortsatt lägger fram en räntebana som är lägre än marknadens förväntningar. Ifall detta är fallet uppstår frågan ifall Riksbanken vill göra något åt det förhållandet att marknaden inte riktigt litar på att de håller räntan så lågt som de säger. Man har, som jag skrivit om förut, goda möjligheter att påverka även längre räntor.

Närmast till hands vore att utnyttja de långa lånefaciliteter man idag tillhandahåller.