Sedan regeringen presenterade sitt senaste stimulanspaket har kritiken varit hård och framförallt gällt att regeringen gör för lite. Paketet har i olika ordalag beskrivits som alldeles för litet. Exempelvis kallade Gunnar Örn på di.se regeringens paket för en flugsmälla.

Av vilken storlek bör då den finanspolitiska stimulansen vara? Vilka är avvägningarna som behöver göras?

I och med det senaste paketet uppgår nu stimulanserna för nästa år till ca 40 miljarder kr. Ifall nu regeringen gör alldeles för lite, vad är lagom? Få väljer att specificera hur mycket de vill att regeringen ska satsa.

Låt oss dock börja med att diskutera när finanspolitisk stimulans är lämpligt överhuvudtaget.

Väldigt förenklat kan man säga att makroekonomiska kriser med svag tillväxt (recessioner) hänger samman med antigen svag efterfrågeutveckling, svag utbudsutveckling, eller både och. För att produktionen ska växa behöver det både finnas produktionskapacitet (utbud) och någon som vill betala för produktionen (efterfrågan). Utifrån detta kan man väldigt förenklat tala om två huvudsakliga sorters recession. I själva verket är förstår verkligheten mer komplicerad, men en djupare diskussion får anstå till ett senare inlägg.

Den ena sortens recession uppstår på grund av svag utbudsutveckling, exempelvis på grund av protektionism, misslyckad reglering, skadliga skatter eller konflikter. Typiska exempel på detta såg vi i västvärlden under 70 och 80-talen. Oljekrisen, skadliga regleringar och dåligt utformade skattesystem ledde till att produktionskapaciteten, produktivitetstillväxten och den potentiella tillväxten utvecklades mycket svagt. När man försökte möta dessa recessioner med åtgärder på efterfrågesidan uppstod stagflation, det vill säga svag tillväxt tillsammans med hög inflation, detta eftersom det inte var efterfrågesidan det var fel på från början. Först när man i flera västländer gjorde något åt utbudssidan så kom tillväxten igång igen.

Den andra sortens recession, uppstår när efterfrågeutvecklingen av någon anledning blir för svag för att upprätthålla tillväxt. Detta kan bero på tidigare överinvesteringar drivna av allt för lätttillgänglig kredit, som mättat efterfrågan. Exempel på sådana recessioner såg man i stora delar av världen på 30-talet, i Japan på 90-talet och vi ser nu detta i USA. I en sådan recession är det efterfrågesidan som behöver stärkas för att tillväxten ska komma igång igen. Eftersom problemen kommer från efterfrågesidan så leder inte denna sorts recession till stagflation, utan till deflation eller deflationstendenser. En recession av denna sort kallas därför ibland för stagdeflation.

Ifall man vill motverka en recession (vilket inte alla anser att man bör) så är det direkt avgörande att veta vilken sorts recession man är inne i, för att man inte ska förvärra problemen genom felriktade åtgärder. Ofta har stater vid en recession inte hanterat den pågående recessionen utifrån vad problemen är denna gång, utan utifrån vad som behövdes under någon tidigare recession. Många stater behandlade recessionerna på 70-talet och 80-talet utifrån metoder som ansetts vara lyckade under 1930-talets depression, nämligen med åtgärder på efterfrågesidan. Under inflytande av bland annat monetarismen så vågade dock några inflytelserika länder sig på att i början på 80-talet genomföra en utbudsstärkande politik, vilket tog världen in i en ny era av god tillväxt.

Nu står vi åter i en recession, som i varje fall i USA och Storbritannien mer liknar stagdeflation än stagflation. Typiskt för stagdeflation är att den föregås av kreditexpansion, extrema investeringar och begynnande sencyklisk inflation. Detta följs av kreditkontraktion, snabbt fallande investeringsnivåer, deflationstendenser och det som kallas likviditetsfällan.

Detta mönster är extremt tydligt och det är därför helt rätt att i USA stimulera efterfrågesidan mycket kraftfullt, vilket också är något som kommer att ske. Årets nobelpristagare, Paul Krugman, är en av de ledande tänkarna bakom den riktning i USA som argumenterar för kraftfull efterfrågestimulans.

Hur är då situationen i Sverige? Står vi inför stagdeflation? Kanske.

I Sverige finns hotet, med det är trots allt betydligt mindre. Vi har inte alls sett samma extrema investeringsboom i exempelvis bostäder. Dessutom har vi fått se en valutaförsvagning (vilket stärker efterfrågan på svenska varor), våra banker har drabbats i mindre utsträckning och risken för allvarlig kreditkontraktion är betydligt mindre. Kanske klarar vi oss från likviditetsfällan, kanske inte. Osäkerheten innebär att det finns argument för stimulans, men till skillnad från USA är det svårt att lika kategoriskt stödja en mycket kraftfull stimulans.

Förutom detta faktum, att krisen i USA är djupare och av något annorlunda art än i Sverige, så vill jag diskutera en faktor som jag tycker är alldeles för förbisedd i debatten, nämligen det faktum att efterfrågestimulans är betydligt svårare och dyrare att genomföra i Sverige än i USA. En uppenbar anledning är förstås att efterfrågan på svensk produktion i mycket högre grad kommer från utlandet. Det finns dock fler anledningar än så.

Ekonomer som arbetar i John Maynard Keynes tradition har på olika sätt beskrivit hur statlig efterfrågestimulans verkar. Grundläggande är att i och med att efterfrågan stärks så ökar produktionen och därmed inkomsterna, vilket ytterligare stärker efterfrågan, vilket i sin tur ökar produktionen ännu mer, och så vidare.

De pengar som staten trycker in i ekonomin ger effekt inte bara en gång, utan stödjer ekonomin i flera steg. Detta har gett upphov till det som ofta kallas Keynes multiplikator, eller bara multiplikator. Multiplikatorn talar om i vilken utsträckning ökade utgifter via exempelvis statlig stimulans påverkar den totala efterfrågan i ekonomin. Multiplikatorn styrs enligt traditionell Keynsiansk analys av tre faktorer: Befolkningens benägenhet att konsumera för sina nya inkomster, marginalskatten och importens andel av ny konsumtionen. Ifall befolkningen sparar en stor del av inkomsterna blir stimulansen mindre effektiv, ifall marginalskatten är högre innebär även detta en svagare effekt av stimulansåtgärderna, eftersom mycket pengar för varje varv i cykeln läcker tillbaka in i statskassan, och ifall importen är en större andel av konsumtionen så blir också effekten svagare, eftersom mer av pengarna läcker ut ur landet för varje varv.

Utan någon djupare analys inser man genast att vinsterna av ett stimulanspaket är oerhört mycket större i USA än i Sverige. På alla tre punkter är USA en mer gynnsam ekonomi för statsfinasiell efterfrågestimulans enligt Keynsiansk teori.

Keynes multiplikator beräknas enligt följande formel: 1/(1-c(1-t)+m). I denna formel står c för marginalbenägenheten att konsumera, t för marginalskatten och m för marginalbenägenheten för import. Lått oss tänka oss ett land A, som inte är helt olikt USA. I land A är c=0,95 (95% av nya inkomster går till konsumtion), t=0,2 (ca 20% genomsnittlig marginalskatt) och m=0,2 (20% av ny konsumtion utgörs av import). Land A får en multiplikator kring 2,3.

I land B, som mer liknar Sverige, med högre sparkvot, högre skatter och större utrikeshandel, har vi c=0,85, t=0,5 och m=0,5. I land B hamnar multiplikatorn på ca 0,9. Detta innebär att i land A så ökar 1 miljards stimulans BNP med ca 2,3 miljarder och i land B så innebär samma stimulans att BNP växer med 0,93 miljarder. Vinsten av stimulans är helt klart mycket lägre för ett land som liknar Sverige än för ett som liknar USA.

Ok, vi har tittat på vinsten, men hur är det med kostnaden för ett stimulanspaket? Givetvis finns det en kostnad associerad med stimulans och därför finns det en optimal storlek på stimulansen. En för stor stimulans innebär att kostnaden överstiger nyttan.

Kostnaden för efterfrågestimulans, eller med andra ord ett stort budgetunderskott, är flera. Exempelvis kan hushållens sparkvot öka dramatiskt när man ser att staten går med underskott. Befolkningen kan inse att staten förr eller senare kommer vilja ha in de pengar de saknar. Man oroar sig för att staten inte kommer att kunna erbjuda en pension som man kan leva på, och så vidare, så man tar saken i egna händer och sparar mer. Statliga krediter och privara krediter riskerar fungera som kommunicerande kärl, där statens nya upplåning möts av hushållens sparande, vilket endast innebär att skuldbördan flyttas från hushållen och staten. Dessutom innebär förstås en ökad skuldsättning kostnader i form av ränteutgifter och framtida budgetsanering. Dessutom kan fötroendet för landet som en handelspartner minska och det internationella intresset för att investera i landet minska, ifall landet upplevs som instabilt.

Kostnaden för budgetunderskott och en stor statsskuld har vi förstahandserfarenhet av i Sverige. Efter 90-talskrisen var räntorna på statsskulden länge mycket betungande. Kronan förblev svag och svajig och de svenska räntorna förblev högre än vad som annars skulle ha varit fallet under en lång tid. Saneringen av budgeten var tung, inte minst för svaga grupper i samhället.

Kostnaden är dock inte lika för alla sorters ekonomier. En stor ekonomi med en stor likvid valuta har mycket lättare att upprätthålla stora budgetunderskott med mindre negativa effekter än små öppna ekonomier med en liten valuta. Trots att USA har ett stort budgetunderskott behöver man inte överhuvudtaget förlita sig till att låna pengar i utländsk valuta för att få utländska investerare att finansiera skulden. USA kan ge ut statsobligationer i dollar till låg ränta, och ändå hitta köpare världen runt.

För Sverige är situationen en annan. I dagsläget är svensk statsskuld liten och svenska statspapper pålitliga och respekterade investeringar. Situationen i början av 90-talet var helt annorlunda. Helt klart är kostnaden för stimulans mycket högre i Sverige än i USA.

Vi ser alltså att både de positiva effekterna av ett stimulanspaket och de negativa effekterna båda talar för att efterfrågestimulans passar USA betydligt bättre än Sverige generellt. Dessutom är karaktären i denna kris sådan att USA har mycket mer att förlora på en för liten stimulans. En fjärde skillnad mellan länderna är att vi i Sverige i mycket större utsträckning har generösa ersättningar vid exempelvis arbetslöshet, vilket innebär att vi får automatiska statliga utgiftsökningar under en lågkonjunktur. Alla dessa fyra faktorer talar för att ett stimulanspaket idag passar USA bättre än Sverige.

Därför menar jag att ett mycket stort stimulanspaket i USA vore positivt. USA kommer att få stor utväxling på ett stort paket och man kommer sannolikt att kunna finansiera den statsskuld man skapar utan allt för allvarliga konsekvenser.

Även i Sverige anser jag att stimulans nu är lämpligt, framförallt för att vi inte vet allt. Bara misstanken om att vi utan stimulans kan hamna i en likviditetsfälla innebär att vi med våra goda statsfinanser bör stimulera ekonomin. För första gången har regeringen tidigare genomfört några ganska tuffa besparingar trots högkonjunktur och stora budgetöverskott. Detta innebär att regeringen nu har råd att satsa utan att genast riskera stora problem med enorma budgetunderskott.

Vi bör dock inte i Sverige bli helt galna och kasta pengar efter första bästa möjlighet att öka konsumtionen. Som jag skrev här, så bör vi inte genomföra någon tillfällig momssänkning eller höja barnbidragen. Vi har däremot möjlighet att öka investeringarna något. Jag tycker att regeringen skulle kunna satsa ytterligare någonstans i storleksordningen 20 miljarder under nästa år, exempelvis på lägre arbetsgivaravgifter och ökad finansiering av infrastrukturprojekt (både hård och mjuk infrastruktur). Detta skulle kunna ske utan att äventyra den strukturella budgetbalansen. Vi skulle troligen få se ett budgetunderskott, men inte något ohanterligt sådant. Man bör också förbereda infrastrukturprojekt så att de snabbt kan sättas igång ifall vi ser tydligare tecken på en likviditetsfälla.

20 miljarder till skulle innebära att jag ändå ligger ganska nära regeringen i min bedömning i nuläget. Dessutom tror jag att regeringen kommer att genomföra ytterligare stimulans och därmed kommer vi hamna ännu närmare varandra. Jag tycker därför inte att det är rimligt att kalla statens åtgärder för på tok för små, eller för någon flugsmälla. Den stimulans som införs ligger enligt mig på en någorlunda rimlig nivå, utifrån vad vi vet idag, men den skulle kunna vara lite större. Till skillnad från frågan om räntesänkningar, så finns det i denna fråga viss rimlighet i att faktiskt spara lite på krutet tills vi vet mer om hur recessionen kommer att utvecklas i Sverige.