Om Japan, likviditetsfällan och helikopterpengar

Jag publicerade nyligen ett inlägg här om centralbankernas makt när styrräntan närmade sig noll. Jag höll mig då till räntevapnet och visade hur centralbankerna om de vill kan ta makt över räntor även för lån med längre löptider och med större risk.

Detta innebär dock inte att man kan använda räntevapnet för att hantera alla tänkbara deflationsscenarion. Erfarenheterna från Japan kan tolkas som att även om mycket låga räntor faktiskt gäller även för verkliga lån till allmänheten med lång löptid, så kan en situation uppstå då man ändå inte väljer att investera och konsumera, utan spara. Nu har visserligen inte Japan sett långräntor på 0%, men låt oss anta att situationen kvarstår även med långräntor mycket nära 0%.

Det är inte helt ologiskt att man vid kraftig deflation sparar pengar även till 0% ränta. Vid deflation innebär ju faktiskt 0% ränta en positiv realränta, eftersom pengarna på bank-kontot stiger i värde för varje månad, även om de inte blir fler. Varför köpa något annat som kan förväntas falla i pris, och varför investera i något som man tror inte kommer att betala sig?

I en ekonomi med mycket svaga framtidsutsikter skulle det möjligen kunna vara så att en negativ ränta skulle behövas för att få folk att vilja investera i framtiden. En ränta på 0% även på längre löptider och för lån med högre risk skulle möjliggöra investeringar som inte vore försvarbara ifall endast korta räntor låg kring 0%, men i en ekonomi med tillräckligt negativ framtidssyn skulle även 0% ränta på långa löptider kunna vara för hög för att öka investeringarna.

Detta fenomen kallas en liquidity trap eller översatt till svenska, en likviditetsfälla, och dess existens är kontroversiell. John Maynard Keynes lade grunden för teorin om likviditetsfällan och den beskrivs utifrån Keynes idéer av J R Hicks i sin introduktion av IS-LM-modellen1. Själva termen myntades av Dennis Robertson. Sedan Keynes och Hicks har teorin förändrats för att ta hänsyn till senare forskning och årets nobelpristagare Paul Krugman märks bland de som moderniserat teorierna om likviditetsfällan. Krugman har samlat mycket av det han skrivit om Japan här.

Ekonomer av den Österrikiska skolan menar istället att hela konceptet likviditetsfällan är en myt och att Japans problem inte handlar om detta och att de metoder man försökt använda för att lösa det man trott vara en likviditetsfälla snarast har hindrat en lösning på problemen. Den svenske ekonomen Richard Johnsson skriver här om detta.

Dessa kritiker menar istället att den japanska situationen ska ses som en naturlig reaktion på excesserna i en inflatorisk och överhettad ekonomi och att man inte bör hindra denna process eftersom det endast fördröjer återställandet och likvidationen av dåliga investeringar som gjorts under överhettningen. Dessa menar att Japan idag skulle vara i ett bättre läge om man accepterat en svår situation i början på 90-talet i utbyte mot att kunna bygga upp en ny bas på stabilare grund. Det är uppenbarligen ett problem att de åtgärder man satt in i Japan exempelvis låtit icke-fungerande finansinstitut leva kvar som "zombie-banker" istället för att försvinna och ge plats för sunda institutioner.

Samma debatt har uppstått kring dagens situation i USA. Ska centralbanken göra allt för att hindra deflation och se till att penningmängden fortsätter att öka, eller ska de låta allt det dåliga som skapades under åren som föregick krisen förlora sitt värde och försvinna ut ur systemet en gång för alls? De flesta är överrens om att en likviditetsfälla förr eller senare alltid kommer att släppa av sig självt. Frågan är ifall priset man får betala under tillnyktringsperioden är värt att betala eller inte, ifall man dödar patienten genom att rycka bort drogerna på en och samma gång.

I detta inlägg tänker jag inte vidare diskutera vilka som har rätt och därmed inte heller ifall man faktiskt bör motarbeta en situation som Japans med monetära åtgärder, utan bara anta att teorin om likviditetsfällan är korrekt och utifrån detta diskutera vilka vapen en centralbank isåfall har att tillgå.

En äkta likviditetsfälla innebär inte på något sätt att centralbankens makt över de monetära förhållandena är bruten, utan det innebär bara att man får ta till mer icke-konventionella metoder ifall man vill bekämpa deflationen. Jag skrev i en kommentar till föregående inlägg i frågan att "man har alltid vapen för att minska penningvärdet" utan att gå in djupare på vilka dessa vapen kan vara, utöver ett bredare använt räntevapen.

Ett vapen är att helt enkelt utöka penningmängden direkt, utan att gå omvägen via bankers utlåning. Man kan helt enkelt skänka bort tillräckliga mängder pengar för att få även de som inte tar 0% ränta som en förevändning för att konsumera eller investera, att börja lätta på plånboken. Sådana penninggåvor har kallats helicopter money, efter en beskrivning av Milton Friedman av centralbankspersonal som vräker ut pengar till befolkningen från helikoptrar2. Detta vore förstås ett ganska kraftfullt sätt att öka penningmängden och inflationsförväntningarna på. I praktiken skulle man förstås inte nyttja helikoptrar för att föra ut likviditet i befolkningens händer.

Att ge bort pengar har givetvis många problem. Ett problem är rent politiskt på så sätt att det kan vara svårt att göra detta på ett sätt som är både effektivt och ses som rättvist. Det är också svårt att träffa precis rätt så att man skapar lagom mycket inflation. Ifall man ersätter deflationen med hyperinflation har man kommit ur askan i elden. Det upplevs också som en fullständigt oansvarig penningpolitik, vilket det också är i någorlunda normala situationer. Uppenbarligen är detta en åtgärd endast för extrema situationer och en åtgärd man väldigt ogärna vidtar.

Vid tillräcklig mängd tillförda sedlar torde befolkningen börja räkna med högre inflation längre fram i tiden, vilket skulle innebära att bundna lån med räntor kring 0% blev mer attraktiva och att det blev mindre attraktivt att spara pengarna, som man anar kommer bli mindre värda framöver.

Innan man tar till dessa extrema åtgärder vill man gärna prova andra mer traditionella åtgärder. Ifall man lyckas skapa förtroende för en framtida tillväxt blir investeringar mer lockande och därmed skulle den ränta som skapar en lagom mängd investeringar krypa uppåt och närma sig nollstrecket. Detta förtroende kan exempelvis skapas genom diverse strukturella åtgärder som riktar in sig på att förbättra investeringsklimatet. Det är dock inte helt tydligt att detta ensamt kan vara tillräckligt för att få igång penningflödet på det sätt man vill.

Man kan också föra en traditionell Keynsiansk finanspolitik, med stora statliga investeringar och en underfinansierad statsbudget. Ifall räntorna är noll så kan ju staten satsa på infrastruktur för pengar som lånas utan kostnad. Ytterligare utträngning av privata investeringar kan dock bli ett resultat och Japans experiment med en kraftigt expansiv finanspolitik ger inte något större hopp. Man riskerar en situation där de stora budgetunderskotten ytterligare spär på pessimismen om framtiden och skapar en rädsla för vad statsskulden på sikt innebär för framtida pensioner och skatter, vilket kan öka det privata sparandet ytterligare.

Ifall varken strukturella reformer eller finanspolitik är lösningen, återstår en okonventionell penningpolitik. Ett sätt är att fullfölja nollräntepolitiken, genom att sätta nollränta även på lån centralbankerna normalt inte berör. Ett annat sätt vore helikopterpengar, exempelvis genom att köpa tillgångar till kraftiga överpriser. En del bedömare menar att det man nu ägnar sig åt när man i exempelvis USA köper upp tillgångar som företagscertifikat är rena penga-gåvor, eller helikopterpengar. Man kan också tänka sig att man pressar upp inflationsförväntningarna (och därmed ner realräntan) genom att helt enkelt införa ett högt inflationsmål. På detta sätt skulle man visa att man inte omedelbart tänker bekämpa inflation som uppstår i framtiden, vilket skulle ge en effekt på de långsiktiga inflationsförväntningarna.

1 Hicks, J.R. (1937), Mr. Keynes and the classics, Econometrica, som finns att läsa i fulltext här.

2 Se exempelvis sidan 4 och framåt i Friedman (1969), The optimum quantity of money, som finns att läsa i fulltext här

Permalink     7 Comments



Comments:

Diskussionen kring Fiatvalutor borde verkligen diskuteras mer i dessa dagar.
Men informationen pa wikipedia kring USAs M3 extrapolerade jag en exponentialregression utifran de data som jag hittade dar.
Reslutatet var skrammande...

X ar antal manader fran Jan-1951

f(x)=299.41*1.01^x
R^2=0.98

Mellan 2034 och 2042 kommer M3 dubbleras!, sen blir det bara varre ...

Denna expasion ar ohallbar ... varfor ar det ingen som tar upp detta amne ?

Centralbankerna KAN inte lata M3 avvika fran den exponentiella tillvaxten, ifall dom gor det kommer valutasystemet haverera da alla valutaenheter ar lanade i existens.
Hoppas jag har fel .....

Posted by David N on november 09, 2008 at 06:29 em CET #

Ytterligare förklaring till likviditetsfällan.

Enligt teorin om Balance sheet recesion(BSR):
Beskrivining av likviditetsfälla är (delvis) felaktig. Enligt BSR teorin kan en likviditetsfälla
inträffa avsett räntenivå. Huvudbudskapet är att en sk likviditetsfälla inte är utbudsstyrd
utan efterfrågestyrd. Detta grundar sig i att stora fall i tillgångspriser förstör balansräkningen
så att efterfrågan på nya lån blir obefintlig. Företag och privatpersoner kommer betala av lån
för att sanera balansräkningen och kommer inte ta nya lån, oavsett noll-ränta, tills detta är klart.

BSR påpekar att efter så stora värdeminskningar som skedde tex i USA med start 1929 och som nämnt
i Japan, kommer aptiten på risk att minska. Detta kommer att bidra till ökat sparande och ekonomin kommer ut ur likviditetsfällan först då balansräkningarna är sanerade och/eller all disponibel inkomst
kommer bli tvunget att användas till konsumtion.

Slutsatsen bli att pp är verkningslös så länge som ingen efterfrågan på nya lån finns och att fp blir avgörande för att inte penningmängeden skall minska i takt med återbetalningarna på lån.

Posted by Martin A on november 10, 2008 at 12:13 em CET #

Tack Martin för tillägget och balansräkningsperspektivet!

Det är bra att se likviditetsfällan utifrån ett balansräkningsperspektiv och det är lite det jag försöker göra när jag beskriver Österrikarnas kritik mot teorin. Om man låter dåliga tillgångar överleva på balansräkningarna, genom att skapa en osund tillgång på kredit, på det sätt som gjorts i Japan, och kanske nu görs i USA, så kommer dessa dåliga tillgångar att konkurrera med bra tillgångar om kapital och likviditet, vilket kan fördröja en lösning av likviditetsfällan.

Vi är helt överrens om att om en likviditetsfälla uppstår, så beror den på svag efterfrågan på krediter. Efterfrågan på krediter har dock alltid kvar någon korrelation till priset, det vill säga realräntan.

Uppenbarligen skulle ingen spara ifall realräntan var så kraftigt negativ att sparandet åts upp på en dag, och uppenbarligen skulle det finnas ett intresse för krediter ifall man kunde räkna med att inflationen skulle äta upp krediterna på nolltid.

Genom att få upp inflationsförväntningarna så pressar man ner realräntan, som alltså är priset på krediter. Vid någon realränta kommer alltid en efterfrågan på krediter att uppstå. Jag säger inte var nivån hamnar, utan i teorin skulle det kunna vara kraftigt negativa realräntor som krävs, men det finns alltid en nivå då man lockas att låna inte bara till existerande åtaganden utan också för nya.

Posted by Sloped Mind on november 10, 2008 at 08:12 em CET #

Läser och tänker både inlägget och kommentarerna.
Ni är pålästa duktiga och kan namnge era källor. Jag tror tyvärr inte det är så enkelt att slå upp Japans deflations/inflations problem i en bok och förklara den. Real ekonomi är inte möjlig att förklara i enkla termer i en bok. Översiktligt ja det går men varför Japans ekonomi inte kommer igång är kanske mer relaterad till Japaners kynne och inställning till pengar och livet. Jag har inte lösningen men jag tror inte man kan rakt av jämföra, ryssar, japaner, tyskar, svenskar, amerikaner med varandra. De har alla olika kulturer, betraktar penningen och marknadsekonomin på olika sätt. Ingen amerikan kan tänka sig att bli anställd på livstid, det är däremot en önskan från flertale japaner. Nej mina vänner tänk mer på olikheter i kulturen än på ekonomiska modeller från en bok. Hälsningar från Skåne.

PS läste ditt senaste inlägg ang räntan, du har en viss poäng men så fort kommer det nog inte att gå. Även om jag är benägen att hålla med dig att många köpare tjuvpassar nu på att köpa.
DS

Posted by Räntegurun on november 24, 2008 at 06:03 em CET #

... och nu är vi där (2008.12.17). Noll procent ränta i USA och helikoptrarna värmer upp motorerna samtidigt som sedelpresserna trimmas för 24/7 drift...
Tänk vad intressant detta år kommer att vara för ekonomihistorikerna om några år!

Posted by CENCOM on december 17, 2008 at 08:07 fm CET #

Observera att Richard Johnsson inte refererar till Mises en enda gång. "Österrikisk" ekonomi utan Mises är som en smörgås utan smör.

Posted by Flavian on februari 21, 2009 at 09:26 em CET #

Hej,
jag bor i Japan, och i förrfjol fick vi faktiskt pengar av regeringen. Alla japaner (också vi bosatta här) fick en slant. Den räckte bara till en bättre middag, men det var helikopterpengar. Och inte stävjde det deflationen det minsta.
Man kan ju också konstatera att Japan har en statsskuld som är värre än Greklands, så centralbanken är motiverad att hålla räntan låg för att folk ska köpa statspapper (direkt eller via bankerna). Det är precis tvärtom mot hur det var i Sverige på 80-talet.

//Johan

Posted by Johan Hjelm on juni 29, 2010 at 04:48 fm CEST #

Post a Comment:
  • HTML Syntax: Allowed