I mitt förra inlägg hävdade jag att priset på boende inte korrekt reflekteras i vårt svenska konsumentprisindex.

Jag tänkte idag fortsätta diskussionen genom att diskutera några olika strategier som används i olika länder för att hantera boendepriser i inflationsmått. Beroende på landets bostadsmarknads egenskaper och avsikten med indexet så kan olika ansatser vara lämpliga. En varning kan utfärdas för att detta inlägg blir mer teoretiskt än det föregående och att det är bra att ha läst det föregående inlägget innan man läser detta.

Ständigt pågår en debatt om det svenska inflationsmålet. Under den nuvarande krisen har debatten intensifierats, bland annat på grund av att det upplevs som att ett strikt inflationsmål hindrar Riksbanken från att bekämpa bubblor och finansiella kriser.

Jag menar att diskussionen hamnat snett. Man ser ofta KPI-måttet som en fundamental del av inflationsmålet och anklagar därför principen med inflationsmål i sig för brister i konstruktionen av målvariablen KPI.

I detta inlägg förklarar jag varför KPI misslyckas med att korrekt inkludera förändringar i boendepriser och hur man kan komma till rätta med detta för att minska risken för uppkomsten av finansiella bubblor.

Mitt inlägg om tillväxt i en ändlig värld väckte reaktioner bland några av de bloggar som starkast argumenterar för att den långsiktiga ekonomiska tillväxten är över för gott.

Jag svarade i kommentarstråden till det förra inlägget på Flute-tankars replik, och idag inkom också en replik från Cornucopia. Jag vill ge Cornucopia ett svar, och kommer i detta svar att bli aningen mer filosofisk än jag oftast är.

Det mest intressanta med Cornucopias replik är att han i sitt resonemang själv sitter fast i det samhälle han menar att han kämpar emot, fossilsamhället.

Det är inte speciellt lätt att se in i framtiden. Varken jag eller någon annan kan svara på vilken tillväxt vi kommer att få se under det kommande seklet. Ofta hör eller läser jag dock om profetior om att tillväxten snart är över.

Det kan handla om personer som ser en konflikt mellan det ekologiskt hållbara samhället, som bygger på ett evigt kretslopp, och tanken om en ständigt ökande produktion, personer som ser en stagnerande och så småningom fallande oljeproduktion som tillväxtens baneman, eller på annat sätt finner en konflikt mellan det faktum att jorden har ändliga resurser och att man förväntar sig oändlig tillväxt. Ett av många exempel på detta resonemang finner jag exempelvis hos den intressanta bloggen Flute-tankar.

Det finns förstås en uppenbar paradox i förhållandet mellan begränsade resurser och obegränsad tillväxt. Givetvis ligger det mycket i att en minskad oljeproduktion försvårar produktion av många andra varor. Allt större medvetande om miljöförstöringens verkliga kostnader hindrar också hänsynslös exploatering av vår jord. För att utifrån dessa sunda antaganden dra slutsatsen att evig tillväxt är omöjlig måste man dock strunta i tillväxtbegreppets essens.

Som ett resultat av finanskrisen har diskussionen om hur bankregleringen bör se ut fått ny fart. I media fokuseras i första hand på diskussionen om bonusar, men bortom mediernas strålkastarljus sker betydligt viktigare diskussioner om hur risker i banksystemet ska hanteras. Resultatet av dessa diskussioner kommer få en stor effekt på huruvida vi om något decennium åter hamnar i en liknande skuldkris.

Förutom bonusbegränsningar (som jag tror får ytterst liten effekt på den finansiella stabiliteten) siktar man på att ta fram ett regelverk som är mindre procykliskt (som i mindre utsträckning förstärker svängningarna på marknaden) än det nuvarande och som bättre lyfter fram verkliga kreditrisker och därigenom leder till adekvat motståndskraft mot kreditförluster i banksystemet.

Diskussionen pågår i ett flertal forum, bland annat inom G20-gruppen och inom EU. Bland annat har EU-kommissionen begärt in kommenterar kring ett antal förslag (som presenteras här).

Tyvärr är jag inte övertygad om att fokus hamnat riktigt rätt i diskussionen om hur man bör beräkna kreditriskerna för bolån.

Inte förrän långt i efterhand kan man med någon större precision säga när en recession inleddes och avslutades. Ett av de stora problem beslutsfattare inom såväl regering som centralbank brottas med är just att man inte egentligen vet hur utvecklingen ser ut just nu. All bred och definitiv statistik som tas fram publiceras först ganska långt i efterhand.

I förra veckan publicerade SCB nationalräkenskaperna för det andra kvartalet. Statistiken är fortfarande preliminär och kommer att revideras flera gånger under de närmaste åren, innan man slutligen bestämt sig för hur BNP-utvecklingen faktiskt var mellan årets första och andra kvartal.

Om vi ändå, med siffrornas osäkerhet i bakhuvudet, gör antagandet att de siffror som SCB publicerade stämmer, så innebär det att vissa intressanta observationer kan göras. För det första kan vi isåfall konstatera att recessionen sannolikt avslutades under det första kvartalet 2009. Några av er reagerar säkert på att jag säger det första kvartalet, med tanke på att BNP för det första kvartalet visade på en tydlig nedgång i produktionen jämfört med det fjärde kvartalet 2008. Hur kan då BNP ha börjat växa under det första kvartalet?

Under senhösten 2007 pratade jag i telefon med en bekant. Samtalet ledde in på konjunkturen och räntorna. Som lekman undrade han varför Riksbanken inte satte igång att sänka räntorna nu när konjunkturen började vända nedåt och finanskrisen i USA kommit igång ordentligt.

Det han hade insett redan på hösten 2007 - att konjunkturtoppen passerats, att finanskrisen börjat och att andra tider var på gång, tog det sedan ungefär ett år för Riksbankens direktion att inse. Många var vi som under sommaren och hösten 2008 undrade hur det kunde komma sig att Riksbanken inte tog intryck av den djupa krisen och insåg att inflationen snart inte skulle vara ett problem överhuvudtaget. Inte bara personer som älskar att plöja varje rapport om tillståndet för världsekonomin insåg detta, utan helt vanligt folk insåg vart det var på väg.

Det finns givetvis många förklaringar till att Riksbankens direktion missade tecknen, men några av anledningarna misstänker jag vara en ödmjukhet inför uppgiften, en allt för liten tilltro till sin egen analysförmåga och en allt för stor tilltro till de modeller och modell-baserade prognoser som delvis utgör beslutsunderlag för Riksbankens direktion.

Jag har tidigare kritiserat svensk affärspress (bland annat här och här) för att de i jakten på rubriker som skapar så många klick som möjligt inte backar för att använda rena lögner och skrämseltaktik. Gång på gång blåser man upp icke-händelser för att lura folk till läsning och ingen händelse är för liten för att blåsa upp. Bieffekterna av att folk blir felinformerade och kanske därigenom agerar ekonomiskt på ett sätt som skadar dessa lurade personer bryr man sig förstås inte om; människor har ju ett eget ansvar, i varje fall om de inte är journalister.

Jag skrev nyligen att Sveriges kris inte är en fördröjd kopia av USA:s kris, och att jag tror att de analytiker som idag väntar på att USA ska leda oss ur krisen misstar sig. Jag tror på en god återhämtning i de delar av Europa som mer indirekt påverkats av den globala finanskrisen, men med kvardröjande problem i USA och liknande länder. Givetvis är dock inte högkonjunkturen given utan bakslag kan alltid komma. Denna oro för bakslag leder många till slutsatsen att det är för tidigt att dra tillbaka stimulans i form av expansiv finanspolitik och i det närmaste nollränta. Jag menar dock att dessa möjliga bakslag inte bör motivera en sådan rädsla för att dra tillbaka stimulanser -  i varje fall inte ifall Riksbanken lärt sig av förra höstens kris och kan reagera snabbare vid nya akuta kriser, vilket jag utgår ifrån.

I en kommentarstråd i veckan fick jag frågan om varför jag inte såg med större oro på den kommande arbetslöshetens hämmande effekter på en möjlig återhämtning.

Mitt svar var att arbetslösheten traditionellt följer efter konjunkturcykeln, snarare än att självt påverka cykeln, och att det som är allra värst för ekonomin tycks vara en utbredd rädsla för att bli arbetslös, snarare än att faktiskt vara arbetslös.

Jag skrev också att varselstatistiken därför antagligen ger en bättre bild av hur arbetsmarknadens utveckling slår på hushållens beteende.

Detta vill jag gärna fördjupa mig i en aning. Låt oss därför studera några samband mellan varsel, arbetslöshet, hushållens konsumtion och BNP-tillväxt.

I veckans inlägg om att Sveriges kris inte är en kopia av USA:s så skrev jag om Riksbankens enligt min mening överdrivet pessimistiska syn på det kommande året. Om de var pessimistiska så är det inget mot den prognos som regeringen presenterade idag.

Trots tydliga tecken på återhämtning så tror man endast på en BNP-tillväxt på 0,6% nästa år och man tror att sysselsättningen under nästa år faller med hela 3,5% (efter att ha fallit med 2,8% iår). Arbetslösheten faller först 2012 enligt deras prognos.

Tror man på förnyad kris, med en ny extrem varselperiod? Eller går man ut försiktigt för att kunna höja prognoserna framöver? Riskerar man att stimulera för mycket under en begynnande högkonjunktur?

För den som vill förstå den svenska kredimarknaden så presenterade Riksbanken idag en publikation om den svenska finansmarknaden 2009. Den handlar inte enbart om kreditmarknaden, men den är mycket läsvärd för den intresserade, med ett enkelt men djuplodande upplägg.

Idag höll Svante Öberg tal om det aktuella ekonomiska läget. Även om Öberg nu talar om att det värsta kan vara över så är bilden som målas upp i talet väldigt negativ. Man är övertygade om att återhämtningen blir extremt svag och tror att svensk BNP når tillbaka till tidigare toppnivå först 2012.

Problemet jag ser i detta resonemang är att nedgångarna i exportberoende länder som Sverige inte kommer sig av att samma mönster som i USA upprepas här, och möjligheten till snabb återhämtning är betydligt större.

Ett av krisens teman har varit dramatiska växelkursförändringar. Dessa kursförändringar har delvis hängt ihop med dramatiska förändringar i synen på framtida räntor, vilket påverkat var den som vill ha låg eller hög ränta bör låna eller spara sina pengar. Utöver detta har växelkursförändringar också skett som ett resultat av en flykt till större valutor (som dollarn och euron) och till valutor med rykte av sig som stabila (såsom Schweizerfrancen), samt en flykt från valutor med upplevda problem, såsom SEK, med sin koppling till baltikum-ekonomierna via svenska banker.

Dessutom hade vi under en period under krisens värsta tid en rörelse till USD skapad av en dollar-likviditetsjakt, vilket jag skrev om bland annat här. Många aktörer hade ett behov av att täcka förluster och andra åtaganden i USD, samtidigt som upplåning i USD var svår att genomföra. Man fick då låna i andra valutor med fungerande kreditmarknader, såsom den svenska, och växla till sig USD, vilket drev dollarkursen. Ett intressant tecken på tillståndet på finansmarknaderna är därför att se huruvida detta förhållande förändrats.