På denna sajt diskuterar jag ofta inflationsmålet. Jag har försvarat inflationsmålet flera gånger. Jag har dock också kritiserat användningen av KPI som målvariabel för inflationsmålet och talat om möjliga små förändringar av målet. Jag har också ifrågasatt om inflationsmålet verkligen tillämpas symmetriskt.
Att arbeta med ett inflationsmål kan göras på många olika sätt. Idag tänkte jag ta upp en av de mer grundläggande frågeställningarna för en centralbank som ska sikta mot en begränsad inflation.
Man kan antingen sätta upp ett årligt inflationsmål och ha som mål att varje år komma så nära målet som möjligt, oavsett tidigare händelser. Detta är det som vanligen kallas inflation targeting. Det spelar ingen roll ifall man under det senaste året sett inflation på 2% under målet eller 2% över målet, man siktar alltid mot målet. Detta innebär att basen för prisförändringarna förändras, och att olika länder med samma inflationsmål efter ett tag kommer att ha sett olika inflation på lång sikt. Detta fenomen kallas base drift. Den svenska Riksbanken tillämpar inflation targeting, och vi får base drift. Oavsett vad som hände förra året så siktar man mot 2% inflation framåt.
Alternativet till detta skulle vara att man siktar mot en på lång sikt genomsnittlig inflation om 2%. Ifall man under flera år haft för hög inflation kompenserar man detta genom att försöka ha låg inflation under efterdöljande år. Eftersom denna politik innebär att man även på lång sikt siktar mot en viss prisnivå så kallas detta price-level targeting. Den process som innebär att man försöker återföra det långsiktiga genomsnittet för inflationen till 2% kallas för mean reversion. Man kan också uttrycka skillnaden mellan inflation targeting och price-level targeting som huruvida man har ett kortsiktigt eller långsiktigt inflationsmål.
[
Read More]