Om krishantering

Under de senaste veckorna har vi sett hur den internationella kreditkrisen nått Sverige med allt större styrka. TED-spreaden har nått extremnivåer, bospreaden likaså och det ryktas om en diger situation framförallt för Swedbank och deras upplåning.

Som jag kommenterar här och här så har Riksbanken delvis förlorat kontroll över räntesättningen till allmänheten. De rörliga lån man som privatperson kan få idag har räntor som inte ligger nära reporäntan och de bundna lån man kan ta har en ränta som ligger långt över förväntningarna om framtida reporänta. Jag har tidigare skrivit om Riksbankens val, att antingen acceptera spreadarna för vad de är och sätta en reporänta som tar hänsyn till dem, eller ta mer direkt kontroll över marknaden och inte låta spreadarna driva iväg så mycket att reporäntan förlorar sin roll som styrränta för allmänhetens in och utlåning. Själv är jag av uppfattningen att det är svårt att lyckas bra med det första alternativet, eftersom spreadarna rör sig så snabbt att det är väldigt svårt för Riksbanken att lyckas föra en väl avvägd penningpolitik i varje läge. Därför tycker jag att Riksbanken bör ta tag i spreadarna.

På senare tid har också Riksbanken och riksgälden tagit vissa steg för att få ner spreadarna. Om man vill minska bospreaden är det naturligt att man försöker förbättra statusen för bostadsobligationer, så att deras egenskaper mer liknar statsobligationers. Detta har man försökt åstadkomma med ett par åtgärder.

Genom att riksgälden ger ut extra statsskuldväxlar och via ovanligt långa omvända repor lånar ut pengarna man får in mot bostadsobligationer som säkerhet så gör man bostadsobligationer mer lika statspapper, genom att bostadsobligationerna i högre grad kan användas för att få in likviditet från staten till en hygglig ränta under en rimlig tidsperiod.

Dessutom har Riksbanken annonserat att man tillåter banker att med större flexibilitet än tidigare använda säkerställda obligationer som säkerhet för upplåning i RIX-systemet. Tidigare kunde endast 25% av de ställda säkerheterna vara obligationer från den egna banken eller närstående institut, men nu tillåter man att hela 75% av säkerheterna utgörs av dessa obligationer. Det finns tämligen goda skäl för varför man inte tidigare velat se en alltför stor del av säkerheten i form av egna obligationer.

Ifall Riksbanken ska låna ut pengar till exempelvis Nordea så är det en extra trygghet att veta att de säkerheter som Nordea ställer för lånet är obligationer som de själva köpt in från en annan bank. Dels för att det innebär att om Nordea inte skulle kunna fullfölja sina åtaganden, så innebär det att den säkerhet som Riksbanken har fortfarande sannolikt är i utmärkt skick, eftersom det inte är Nordea som utfärdat säkerheten. Så länge inte båda instituten kraschar precis samtidigt så kommer man undan utan att förlita sig på underliggande säkerheter. Dessutom innebär det en extra nivå av granskning. Så länge Nordea befinner sig "på armlängds avstånd" från det andra institutet så finns det ingen anledning för dem att köpa obligationen ifall de inte har förtroende för den. Det finns alltså väldigt goda själ för att anta att obligationer utgivna av andra institut än den som tar upp lånet i RIX, medför en lägre risk.

I dagens situation kan Riksbankens åtgärd ha varit nödvändig för att inte situationen skulle åsamka stor skada för tredje part som inte haft något med kreditkrisen att göra, och lösningen kanske var den bästa i den nu uppkomna situationen, men lösningen känns ändå inte som den "rätta".

Det ligger ett djupt problem i att regler som är till för att stärka finanssystemet kastas över ända så fort det börjar blåsa runt knuten. Det är inte när allt är frid och fröjd som dessa regler behövs som mest, utan det är när det är oroligt. Det är därför lite tråkigt att se att dessa regler, som på pappret sett sunda ut, inte överlever den första kontakten med en riktig kreditkris.

Det verkligt problematiska är dock att man under denna kris i allt högre utsträckning tvingats "skjuta från höften", snarare än att följa existerande protokoll för hur man ska hantera situationen. Det är givetvis alltid en styrka att ha kompetenta människor på Riksbanken och Riksgälden som kan hantera en oväntad situation, men denna kris visar att vi i allt för hög grad är beroende av att höga tjänstemän är smarta och handlingskraftiga. Det är inte sunt att vi inte har någon policy för hur kreditkriser ska hanteras.

Den verkliga lösningen är därför att i förväg ta fram regler för hur man ska hantera situationen som uppstår då kriser som denna inträffar. Sådana regler måste förstås tas fram i lugn och ro och jag är övertygad om att det arbetet har stora förutsättningar att denna gång ta fram regler som gör oss bättre rustade för nästa kris.

Själv skulle jag vilja se att man explicit börjar använda sig av vissa objektiva mått på hur kreditmarknaden beter sig och sätta upp vissa toleranser för vad Riksbanken ska acceptera innan den vidtar i förväg väl definierade åtgärder för att återställa måtten till en acceptabel nivå. Jag tycker exempelvis att Riksbanken ska förstärka den räntekorridor man skapar med de stående faciliteterna genom att lägga till mål för hur mycket STIBOR-räntorna får avvika från styrräntan.

Idag fastställer Riksbanken vid sina penningpolitiska beslut reporäntan, utlåningsräntan och inlåningsräntan. Man skulle också kunna fastställa vilken 3-månaders STIBOR-ränta man är beredd att acceptera som lägst och som högst, och därmed även skapa en räntekorridor på interbankmarknaden 3 månader ut, vilket skulle innbära att man tar betydligt fastare grepp om allmänhetens faktiska räntesituation. En svårighet med detta är förstås att en 3-månadersränta innehåller en komponent av förväntningar om framtida dagslåneränta, men detta går att hantera på olika sätt och vidare analys får utröna vilket sätt som är lämpligt. Man skulle exmpelvis kunna definiera korridoren i förhållande till en reporäntefuture eller overnight indexed swap baserad på reporäntan (motsvarande STINA-swappar, fast baserade på reporäntan snarare än STIBOR T/N).

Genom att sätta upp tydliga gränser för vilka interbankräntor Riksbanken accepterar får man en objektiv signal för när det är dags för Riksbanken att agera. Detta skulle inte bara minska vårt beroende av att ledande tjänstemän är "smarta" utan vi skulle också få ökad förutsägbarhet på marknaderna, ökad transparens samt faktiskt en minskad risk för att dessa kriser uppstår. Ifall man har förtroende för att Riksbanken kommer att hålla interbankmarknaden fungerande, med rimliga spreadar, så finns det liten anledning för marknadsaktörer att utmana det acceptabla intervall Riksbanken definierat.

Detta vore bara en av många åtgärder man skulle kunna vidta för att etablera ett policyramverk som kan hjälpa Riksbanken att enklare och utan snabba beslut på krismöten, hantera nästa kreditkris.

Permalink     1 Comment



Comments:

Until none of the institutions fail at the same time, you leave without relying on basic security.

Posted by http://puressay.com/blog/services-of-professional-research-paper-writers on februari 13, 2018 at 09:35 fm CET #

Post a Comment:
  • HTML Syntax: Allowed