I veckan meddelade Riksbanken som väntat att reporäntan behålls på 0,25%. Det intressanta beskedet låg i vilken räntebana man skulle välja att presentera.

Marknaden har länge förväntat sig att Riksbanken ska höja tidigare än man tidigare kommunicerat, men det var ändå långt ifrån givet att majoriteten skulle byta fot och tidigarelägga den första höjningen.

Imorgon onsdag håller Riksbanken ett penningpolitiskt möte och på torsdag publiceras besluten. Vad gäller reporäntan förväntas den ligga stilla, då Riksbanken varit tydliga med att det är det som är att vänta. Det som är intressant är dock om Riksbanken fortsatt uttrycker att marknadens ränteförväntningar är för höga och om man vill fortsätta att trycka ner förväntningarna genom nya åtgärder, exempelvis genom en ny lång repa till fast ränta, eller genom försök att prata ner räntan med en flack räntebana.

Låt oss titta på hur marknaden reagerat på de två senaste räntemötena, som båda resulterade i långa repor till fast ränta, samt flacka räntebanor för den närmaste tiden.

Tyvärr har jag sedan årsskiftet inte tillgång till RIBA-data och diagrammen uppdateras ej för närvarande. Jag hoppas snart åter ha tillgång till de uppgifter som krävs för att skapa diagrammen.

Idag meddelade Riksbanken att man sänker reporäntan med 50 punkter till 0,5%. Sänkningen var väntad, även om det fanns viss övervikt för de som trodde att man skulle sänka med 75 punkter. Lars E O Svensson avvek från majoriteten och ville sänka med just 75 punkter. Själv ville jag se en mindre sänkning, men samtidigt är skillnaden mellan min önskade ränta på 0,75% och den Riksbanken fastställde liten.

Två saker i beslutet tycker jag är extra intressanta.

Förväntningarna inför veckans räntemöte talar om en stor sänkning; de flesta analytiker tror på en sänkning på 50 eller 75 punkter. RIBA-terminerna indikerade i fredags en sänkning på 68 punkter, så en sänkning på hela 75 punkter ligger allra närmast till hands enligt RIBA-marknaden.

Vid en sänkning på 75 punkter (eller mer) kan också Riksbanken komma att annonsera att man tänker genomföra ytterligare penningpolitisk lättnad via okonventionella metoder.

Själv är jag dock tveksam till att något av detta är lämpligast i dagens läge.

En centralbanks kanske största utmaning är att se in i framtiden. Den ränta som sätts idag får följder långt fram i tiden och det är därför viktigt att kunna och våga blicka framåt när man fattar räntebeslut. Med tanke på det ansvar som vilar på Riksbankens axlar är det inte en lätt uppgift; när man gör fel bedömning får det allvarliga konsekvenser och man får dessutom höra det till leda.

Detta är en mycket viktig anledning till att Riksbankens direktion behöver bestå av en samling mycket kunniga, starka, pedagogiska och hungriga individer. Ifall vi endast ska sätta räntan utifrån en enkel modell baserad på insamlad statistik så skulle det vara mer logiskt att låta en dator göra jobbet, till en mycket lägre kostnad. Modeller kan dock aldrig ersätta människan.

Martin Flodén på Ekonomistas skriver idag om hur Riksbankens beteende kan approximeras av en mycket enkel tumregel där reporäntan sätts till en konstant plus konsumenternas inflationsförväntningarna multiplicerat med 1,5.

På di.se kan vi idag läsa om vad DI:s skuggdirektion anser om det kommande räntebeslutet.

Jag har själv gjort en analys inför mötet här. Jag rekommenderar i den i första hand en sänkning med 50 punkter nu, men även att man redan nu meddelar om ett extra möte i mitten av mars. Då har vi lite mer information om hur 2009 har börjat och kan då fortsätta sänka ner mot 0% ifall bilden ser lika mörk ut som den gjorde under kreditkrisens hittills djupaste period, det fjärde kvartalet 2008.

På grund av den extrema utveckling med snabba kast som vi idag ser för handeln, valutor, räntor, råvarupriser, aktiekurser och andra tillgångspriser så är det extremt svårt att göra en inflationsprognos för 2010, vilket normalt skulle vara det man framförallt skulle fokusera på. Givetvis kommer det första kvartalet 2009 att bli svagt, men även utvecklingen under 2009 är i stort sett höljd i dimma.

Den 10 februari håller Riksbanken årets första penningpolitiska möte. Efter det förra mötets kraftiga sänkning väntas ytterligare en sänkning denna gång.

Just nu befinner vi oss dock i en penningpolitiskt något mer komplicerad situation än vid det senaste penningpolitiska mötet. Då pekade alla kurvor åt samma håll; konjunkturen försämrades mycket snabbt, varslen duggade tätt, priserna på allt från råvaror till aktier föll snabbt och kreditmarknaderna fungerade riktigt dålig. Dessutom var räntan i utgångsläget då ganska hög. Samtliga dessa faktorer gjorde en mycket stor sänkning önskvärd. Nu ser situationen lite annorlunda ut och jag vill i detta inlägg ge min syn på det kommande beslutet.

Ibland undrar jag varför jag ifrågasätter Riksbanken hela tiden, när de ändå hela tiden tycks göra rätt till slut. Det tycks som att Riksbanken varje gång jag kritiserat dem, snabbt lyckas återställa förtroendet, i varje fall sedan de gav upp räntehöjningspolitiken som de förde mitt under en kraftig inbromsning av ekonomin och tydliga indikationer på fallande inflationstakt.

Enligt min mening gjorde Riksbanken helt rätt med sin sänkning idag.

Väldigt förenklat kan man säga att det fanns två möjliga alternativ. Antingen kunde man genomföra en något begränsad sänkning och peka ut att man ser fler sänkningar framöver, eller så kunde man fatta beslut idag om hela den sänkning man i dagsläget bedömer behövs.

Ödmjuk som jag är så vill jag påstå att det första tankesättet är helt fel. Jag diskuterar varför i detta inlägg.

Jag har tidigare skrivit om hur bankerna borde bli mer transparenta kring sin räntesättning, inte minst för sin egen skull. I söndags fick vi också se när SEB:s vd Annika Falkengren i en intervju med SVT:s Agenda berättade om deras räntemarginaler. Det är dock tveksamt om detta räcker för att ge låntagare något förtroende för att de har en bra ränta. Det behövs nog betydligt tydligare kalkyler nedbrutet på individnivå för att låntagarna ska känna förtroende för att den ränta de får är rimlig.

Helt klart är dock att bankerna inte ensamt ansvarar för den nuvarande onödigt höga räntenivån. Riksbanken har förstås det största ansvaret vad gäller att skapa de monetära förutsättningar som krävs för att klara inflationsmålet. Vad kan då riksbanken göra för att hantera detta?

Riksbanken står inför ett räntebeslut, om inte förr så i varje fall vid sitt ordinarie möte den 16 december.

Hur ska man då resonera kring krisen, den snabbt utdöende inflationen och risken för att vi ser deflation på KPI-nivån under nästa sommar?

De enormt snabba fallen för råvarupriser skapar flera utmaningar. Dels kommer vi få se ett dramatiskt fall för KPI-inflationen på kort sikt, dels finns risken att man vid en svår lågkonjunktur (som vi är i eller går mot) får se prisfallen sprida sig snabbt till andra sektorer. Dessutom finns alltid risken för att stora förändringar fortsätter även när priserna vänt. Mycket snabba prisfall kan alltså följas av en period av snabb återhämtning för priserna.

Allt detta innebär utmaningar för penningpolitiken. En slutsats av dessa mycket kraftiga prisförändringarna bör vara att man också behöver justera räntan kraftigare och att man behöver genomföra förändringarna med mycket bättre tajming. Risken är annars stor att ränteförändringarna förstärker snarare än minskar svängningarna.

Att avvakta och se ifall en spridning sker fungerar inte. Penningpolitikens svårighet utgörs i första hand av tidsfaktorn. När vi tittar på KPI-inflationen ser vi hur priserna rört sig under en tidsperiod som började för ca 13 månader sedan och slutade för ca 1 månad sedan. Ränteförändringar vi bestämmer oss för idag når sitt fulla genomslag om kanske 18-24 månader. Vi börjar kanske redan närma oss den tidpunkt då det blir för sent att sänka räntorna för denna gång. Om vi genomför stora räntesänkningar under nästa sommar, så kommer dessa att innebära högre inflation under 2011. Behöver vi högre inflation då? Det är långt ifrån säkert.

På SVD:s debattsida kritiserar idag före detta vice Riksbankschef Kerstin Hessius Riksbanken för deras senfärdighet och hökaktighet mitt under finanskrisen.

Hon har visserligen rätt i att Riksbanken varit för hökaktig, men hon missar ändå helt poängen. Poängen är inte att finanskrisen måste hindras med en räntesänkning; det finns andra sätt att hantera den om den vore det enda problemet. Poängen är istället att man måste sänka räntan för att hindra att inflationen hamnar långt under inflationsmålet.

Som bekant valde riksbanken idag att höja reporäntan med 25 baspunkter till 4,75%. Samtidigt justerar man ner räntebanan och säger att man nu tror att detta blir den sista höjningen för denna gång, och att nästa förändring blir en sänkning.

Övrig expertis är ovanligt enig om att en räntehöjning inte behövs, efter den inbromsning vi sett inom världsekonomin och inom Sveriges ekonomi, efter kraftigt fallande råvarupriser, efter måttliga löneökningar och något fallande inflationsförväntningar.

Riksbanken sänkte 2005 räntan för långt. Om några år kan vi se om man nu höjde för långt. Jag är benägen att tro att man nu gör om 2005 års misstag och går för långt ut på ränteskalan, och hamnar "behind the curve".