Inte förrän långt i efterhand kan man med någon större precision säga när en recession inleddes och avslutades. Ett av de stora problem beslutsfattare inom såväl regering som centralbank brottas med är just att man inte egentligen vet hur utvecklingen ser ut just nu. All bred och definitiv statistik som tas fram publiceras först ganska långt i efterhand.

I förra veckan publicerade SCB nationalräkenskaperna för det andra kvartalet. Statistiken är fortfarande preliminär och kommer att revideras flera gånger under de närmaste åren, innan man slutligen bestämt sig för hur BNP-utvecklingen faktiskt var mellan årets första och andra kvartal.

Om vi ändå, med siffrornas osäkerhet i bakhuvudet, gör antagandet att de siffror som SCB publicerade stämmer, så innebär det att vissa intressanta observationer kan göras. För det första kan vi isåfall konstatera att recessionen sannolikt avslutades under det första kvartalet 2009. Några av er reagerar säkert på att jag säger det första kvartalet, med tanke på att BNP för det första kvartalet visade på en tydlig nedgång i produktionen jämfört med det fjärde kvartalet 2008. Hur kan då BNP ha börjat växa under det första kvartalet?

I en kommentarstråd i veckan fick jag frågan om varför jag inte såg med större oro på den kommande arbetslöshetens hämmande effekter på en möjlig återhämtning.

Mitt svar var att arbetslösheten traditionellt följer efter konjunkturcykeln, snarare än att självt påverka cykeln, och att det som är allra värst för ekonomin tycks vara en utbredd rädsla för att bli arbetslös, snarare än att faktiskt vara arbetslös.

Jag skrev också att varselstatistiken därför antagligen ger en bättre bild av hur arbetsmarknadens utveckling slår på hushållens beteende.

Detta vill jag gärna fördjupa mig i en aning. Låt oss därför studera några samband mellan varsel, arbetslöshet, hushållens konsumtion och BNP-tillväxt.

I veckans inlägg om att Sveriges kris inte är en kopia av USA:s så skrev jag om Riksbankens enligt min mening överdrivet pessimistiska syn på det kommande året. Om de var pessimistiska så är det inget mot den prognos som regeringen presenterade idag.

Trots tydliga tecken på återhämtning så tror man endast på en BNP-tillväxt på 0,6% nästa år och man tror att sysselsättningen under nästa år faller med hela 3,5% (efter att ha fallit med 2,8% iår). Arbetslösheten faller först 2012 enligt deras prognos.

Tror man på förnyad kris, med en ny extrem varselperiod? Eller går man ut försiktigt för att kunna höja prognoserna framöver? Riskerar man att stimulera för mycket under en begynnande högkonjunktur?

Idag höll Svante Öberg tal om det aktuella ekonomiska läget. Även om Öberg nu talar om att det värsta kan vara över så är bilden som målas upp i talet väldigt negativ. Man är övertygade om att återhämtningen blir extremt svag och tror att svensk BNP når tillbaka till tidigare toppnivå först 2012.

Problemet jag ser i detta resonemang är att nedgångarna i exportberoende länder som Sverige inte kommer sig av att samma mönster som i USA upprepas här, och möjligheten till snabb återhämtning är betydligt större.

Ett av krisens teman har varit dramatiska växelkursförändringar. Dessa kursförändringar har delvis hängt ihop med dramatiska förändringar i synen på framtida räntor, vilket påverkat var den som vill ha låg eller hög ränta bör låna eller spara sina pengar. Utöver detta har växelkursförändringar också skett som ett resultat av en flykt till större valutor (som dollarn och euron) och till valutor med rykte av sig som stabila (såsom Schweizerfrancen), samt en flykt från valutor med upplevda problem, såsom SEK, med sin koppling till baltikum-ekonomierna via svenska banker.

Dessutom hade vi under en period under krisens värsta tid en rörelse till USD skapad av en dollar-likviditetsjakt, vilket jag skrev om bland annat här. Många aktörer hade ett behov av att täcka förluster och andra åtaganden i USD, samtidigt som upplåning i USD var svår att genomföra. Man fick då låna i andra valutor med fungerande kreditmarknader, såsom den svenska, och växla till sig USD, vilket drev dollarkursen. Ett intressant tecken på tillståndet på finansmarknaderna är därför att se huruvida detta förhållande förändrats.

Under de senaste dagarna har juli-inköpschefsindex för tillverkningsindustrin i ett antal länder världen runt publicerats och ett efter ett kom siffrorna in starkt eller till och med mycket starkt. Givetvis är det för tidigt att konstatera att tillverkningsindustrin åter står inför tillväxt, men i många länder är det just tillväxt som inköpschefsindexen nu pekar mot.

Efter att den nuvarande finanskrisen börjat i USA under 2007 talades det till en början ganska mycket om Decoupling - idén om att framförallt Kina, Indien och vissa andra ekonomier inte skulle dras ned av USA eftersom man utvecklats till såpass självgående ekonomier att man gjort sig mer oberoende av exporten till USA för sin tillväxt.

Den idén fick ett ordentligt bakslag i och med att krisen blev global och världshandeln rasade under slutet av 2008 och början av 2009.

I slutändan kan det dock ändå bli så att decoupling-tesen faktiskt kommer att visa sig ha en del poänger. Enligt den konjunktursyn som ser USA som världsekonomins motor så måste USA, och då framförallt USA:s konsumenter, visa vägen ur lågkonjunkturen för att övriga världen ska kunna gå mot en ny högkonjunktur. Under de senaste decennierna har USA för det mesta legat tidigt i konjunkturcykeln och därför agerat draglok i en återhämtning.

Frågan är dock om så blir fallet även denna gång. Måste en internationell återhämtning ledas av USA, eller kan USA denna gång komma att halka efter med en senare återhämtning än vissa andra länder? Isåfall skulle USA:s konsumenter kunna återställa sina balansräkningar utan att för den delen hindra global tillväxt.

Imorgon är det dags för SCB att publicera det preliminära BNP-utfallet för den första kvartalet 2009.

BNP-siffran är en siffra som ofta hamnar i fokus i media och debatten, och jag tror att fokuseringen på den är överdriven. Visserligen är BNP-måttet, med sin bredd, ett bra mått för att studera utvecklingen i ett land under en längre tidsperiod och för att jämföra olika tidsepoker med varandra, men som snabbindikator över det aktuella konjunkturläget duger det inte. BNP-måttet har minst tre stora problem som konjunkturmått

Som vanligt i lågkonjunkturer har det under krisen uppstått en debatt kring i vilken utsträckning man ska försöka stimulera ekonomisk aktivitet genom att besluta om diverse statliga utgiftshöjningar och skattesänkningar.

I debatten har regeringen, och då tydligast finansminister Anders Borg, betonat vikten av relativt balanserade statsfinanser även under krisen, medan oppositionen och bland annat det finanspolitiska rådet, velat se större satsningar. Visserligen vill jag betona att skillnaden mellan regeringens åsikt och det finanspolitiska rådets åsikt är relativt liten om man ser till siffrorna, men i argumentationen tycks skillnaden ibland stor.

Intressant är därför att Anders Borg startat en blogg och att hans första inlägg berör just denna fråga.

När man tittar på BNP-statistiken är det lätt att dra slutsatsen att Sverige är väldigt hårt "drabbat" av denna lågkonjunktur. Vi ser till och med ett större BNP-fall i Sverige än i flera länder som befinner sig mer eller mindre i krisens epicentrum.

Jag menar dock att BNP-tillväxten är en dålig indikator på hur hårt drabbat ett land är av en ekonomisk kris.