En återinförd fastighetsskatt för egna hem är en våt dröm för många ekonomer. Det är en skatt som är svår att komma undan via skatteplanering eller flytt utomlands, och det är en skatt som inte straffar arbete. Förslag om en återinförd fastighetsskatt har förts fram från många håll, bland annat i en rapport av Peter Birch Sørensen. Frågan har också diskuterats flitigt på ekonomistas.se, bland annat här och här.

Det teoretiska argumentet för att en fastighetsskatt är rimlig och likformig med övrig beskattning handlar om att fastighetsskatten egentligen är en skatt på inkomst eller avkastning från en investering.

Att äga ett boende som man själv bor i kan anses ge en avkastning, i och med att innehavet av ett eget boende innebär att man slipper hyra sin bostad. Huset ger alltså avkastning i form av en boendetjänst, och den avkastningen skulle man kunna beskatta. Man kan se det som att man "hyr av sig själv" och att man i rollen som hyresvärd får en intäkt.

Fastighetsskatten var dock, som den var utformad före avskaffandet, och i den form som Peter Birch Sørensen föreslår, inte en avkastningsskatt för de som hyr av sig själva, utan en ren objektskatt.

Idag drabbades vi av ett strömavbrott med efterföljande diskproblem. Ett tag låg därför sajten nere. Nu är den uppe, men vissa fel kvarstår att åtgärda.

Ett fenomen som med jämna mellanrum debatteras är blankning. Jag har tidigare skrivit om varför jag under hösten 2008 var emot ett förbud av blankning här.

När nu Tyskland valt att förbjuda naken blankning i vissa instrument vill jag påminna om hur blankning i grund och botten är detsamma som köp med lånade pengar.

Euron är idag en valuta i kris och ECB köper statsobligationer i marknaden. Stabilitetspakten har inte alls lyckats med sitt syfte; att se till att inget medlemsland grovt missköter sina offentliga finanser och därigenom skadar hela samarbetet.

Idag hålls det val i Storbritannien. Valet hålls mitt under en djup skuldkris för Grekland och med en mycket svag offentlig ekonomi i Storbritannien.

I få krisländer går det lika tydligt att peka ut en huvudansvarig för den offentliga ekonomin som i Storbritannien. Som finansminister mellan 1997 och 2007 och premiärminister sedan dess bär Gordon Brown ansvaret för den brittiska statens finanser. Gordon Browns tid som finansminister präglades av skuldsättning, både privat och offentligt. Via en ohållbar skuldökning har man finansierat en ekonomi som känts ganska bra, men inte haft någon stabil grund att stå på. Brown har stött denna utveckling och tydligt markerat att han velat se låga räntor och möjlighet för fler att få huslån, och har även genomfört reformer med det direkta syftet att ge fler personer möljighet att få bolån.

Samtidigt har han låtit statens finanser förfalla.

Mitt namn är Karl Avedal. Sedan två år driver jag sajten Sloped Curve och bloggar under pseudonymen Sloped Mind.

Det har hittills blivit över 250 inlägg på bloggen, men det var länge sedan sist. Efter ett långt upphåll på bloggen, på grund av hårt arbete, så kommer jag nu återkomma och skriva under mitt eget namn.

Många har haft åsikter kring huruvida jag ska fortsätta skriva under pseudonym eller öppet redogöra för vem jag är. Anledningen till att jag nu väljer att berätta om vem jag är är enkel.

På grund av en mycket intensiv period på jobbet har jag tyvärr tagit min längsta paus hittills från bloggandet. Men, snart är jag tillbaka, och jag kommer då börja med att berätta om vem jag är.

I en serie inlägg i höstas skrev jag om att KPI och KPIF inte på ett rimligt sätt påverkas av priset på boende i egna hem. I detta inlägg visar jag några bilder över hur man skulle kunna se på boendeprisinflationen.
[Read More]

Jag har fått flera frågor om hur jag ser på problemen för PIIGS-länderna. Jag borde skriva om den nuvarande situationen, men så länge får jag hänvisa till ett inlägg jag skrev för ett drygt år sedan som fortfarande är lite aktuellt: Stigande räntespreadar mellan euro-länders skulder, ett potentiellt stort problem.

Jag har flera gånger skrivit om att Lars E O Svensson vill öka fokus på resursutnyttjandet (exempelvis här). Han vill dock inte ta hänsyn till vad som sker på finansmarknaderna, hur kreditexpansionen ser ut och hur priserna utvecklas på en så viktig konsumentvara som boende i egna hem. Svensson har också envist röstat för ytterligare räntesänkning, även efter att tillväxten återvänt, kreditexpansionen skjutit fart och inflationen stigit. Vid de två konjunkturvändningar som vi haft under Svenssons tid i direktionen har han röstat procykliskt, genom att rösta för att höja räntan mitt i krisen, när vi hade deflationstendenser snarare än inflation, och genom att rösta för att sänka den efter att konjunkturen tydligt vänt uppåt och inflationen tagit ny fart.

Det är förstås ingen slump att det är samma person som vill ignorera viktig framåtblickande information som idag vill se nollränta.

I ett tal i Umeå i veckan förklarade Svensson varför han vill se en nollränta trots konjunkturuppgången och han är tydlig med hans synsätt på penningpolitiken:

”Bostadspriser och bolån utgör inget stabilitetsproblem och bör inte påverka penningpolitiken. Eventuella framtida problem på bostadsmarknaderna, liksom överhuvudtaget eventuella framtida problem med den finansiella stabiliteten, hanteras bäst med reglering och tillsyn. Reporäntan är ett alltför trubbigt och olämpligt instrument att hantera för annat än att stabilisera inflationen runt inflationsmålet och resursutnyttjandet runt en normal nivå.”

Jag har här på bloggen många gånger kritiserat hur KPI försöker ta hänsyn till priset på boende. KPI-siffrorna för januari understryker ännu en gång hur absurd beräkningen av priset på boende är.

I veckan meddelade Riksbanken som väntat att reporäntan behålls på 0,25%. Det intressanta beskedet låg i vilken räntebana man skulle välja att presentera.

Marknaden har länge förväntat sig att Riksbanken ska höja tidigare än man tidigare kommunicerat, men det var ändå långt ifrån givet att majoriteten skulle byta fot och tidigarelägga den första höjningen.

Riksbanken meddelade idag att man startar en utredning om riskerna på den svenska bostadsmarknaden. Utredningen ska belysa relationen mellan bostadsmarknaden och Riksbankens uppgifter och mål.

Helt klart är det bra att man gräver lite djupare i dessa frågor. Riksbanken har hittills avfärdat farhågor om bostadsmarknaden med argument om att de inte kan styra enskilda marknader med penningpolitiken och att andra verktyg behövs. Det är bra att man studerar hur dessa andra verktyg skulle fungera.

Den som följt denna blogg vet att jag anser att Riksbankens målvariabel, KPI, inte fångar upp boendeinflationen på ett korrekt sätt och att Riksbankens därför blir sämre på att bekämpa en oönskad kreditexpansion och prisinflation. Ifall priset på en viktig tjänst, med en extremt central koppling till kreditexpansionen, inte mäts, så kommer nya krediter (nya pengar) som söker sig till bostadssektorn att kunna skapas utan att Riksbankens styrmedel påverkas. Därför hoppas jag att man i denna utredning tar tag i den frågan.

Efter en vinter med ovanlig kyla och extrema pristoppar på el har elmarknaden hamnat i fokus

Ämnet är politiskt mycket laddat vilket också synts i kvaliteten på debatten. Myter blandas med rena osanningar och halvsanningar. Debattörer som uppenbarligen varken vet hur elmarknaden fungerar idag eller hur den fungerande för tjugo år sedan uttalar sig om vad som blivit sämre och varför det blivit sämre. Myter om att kärnkraftsreaktorer stängts av mitt i december för planerat underhåll har förekommit i media, trots att den som följt med i turerna kring Ringhals 1 och 2 vet att de varit avstängda mycket länge på grund av fel, brister och nödvändig modernisering. Den diskussion jag vill ta idag handlar dock inte om detta, utan om hur elmarknaden fungerar. Den mytiska avregleringen av elmarknaden nämns ofta som en anledning till varför elpriserna är höga, och beskrivs som ett exempel på hur avreglering är dåligt.