Inflation targeting eller Price-level targeting?

På denna sajt diskuterar jag ofta inflationsmålet. Jag har försvarat inflationsmålet bland annat här, här och här. Jag har dock också kritiserat användningen av KPI som målvariabel för inflationsmålet bland annat här och talat om möjliga små förändringar av målet. Jag har också ifrågasatt om inflationsmålet verkligen tillämpas symmetriskt här.

Att arbeta med ett inflationsmål kan göras på många olika sätt. Idag tänkte jag ta upp en av de mer grundläggande frågeställningarna för en centralbank som ska sikta mot en begränsad inflation.

Man kan antingen sätta upp ett årligt inflationsmål och ha som mål att varje år komma så nära målet som möjligt, oavsett tidigare händelser. Detta är det som vanligen kallas inflation targeting. Det spelar ingen roll ifall man under det senaste året sett inflation på 2% under målet eller 2% över målet, man siktar alltid mot målet. Detta innebär att basen för prisförändringarna förändras, och att olika länder med samma inflationsmål efter ett tag kommer att ha sett olika inflation på lång sikt. Detta fenomen kallas base drift. Den svenska Riksbanken tillämpar inflation targeting, och vi får base drift. Oavsett vad som hände förra året så siktar man mot 2% inflation framåt.

Alternativet till detta skulle vara att man siktar mot en på lång sikt genomsnittlig inflation om 2%. Ifall man under flera år haft för hög inflation kompenserar man detta genom att försöka ha låg inflation under efterdöljande år. Eftersom denna politik innebär att man även på lång sikt siktar mot en viss prisnivå så kallas detta price-level targeting. Den process som innebär att man försöker återföra det långsiktiga genomsnittet för inflationen till 2% kallas för mean reversion. Man kan också uttrycka skillnaden mellan inflation targeting och price-level targeting som huruvida man har ett kortsiktigt eller långsiktigt inflationsmål.

Att arbeta med mean reversion har vissa uppenbara fördelar och har flera gånger föreslagits som norm för den svenska penningpolitiken. En fördel med mean reversion vore just att olika länder med samma inflationsmål på lång sikt också skulle få se i princip samma inflation. En annan fördel är att man bättre kan förutse konsumentprisnivåer långt fram i tiden, vilket skulle kunna minska risken för vissa investeringar.

I ett av de dokument som kom att avgöra riktningen för den svenska penningpolitiken efter kronans frikoppling från ECU:n 1992 argumenterade också den kanske främste förespråkaren för price-level targeting, Lars E O Svensson, för att föra en politik baserad på mean reversion. Dokumentet har titeln "Penningpolitik under rörlig växelkurs" och utgavs av Riksbanken i december 1992. Det är ett dokument väl värt att läsa än idag och ger en god inblick i hur man såg på många frågeställningar på den tiden, innan man hade facit i hand över hur penningpolitiken skulle fungera. Genom att förstå hur man resonerade på den tiden kan man förstå historien och nutiden, istället för att fastna i att skriva och tänka historia baklänges, med utgångspunkt från dagens förutsättningar.

Ett av kapitlen är skrivit av Svensson, som är en av dagens vice riksbankschefer, och förresten dessutom enligt en ranking hamnar på 18:e plats bland världens alla ekonomer (http://ideas.repec.org/top/top.person.all.html), 2 platser efter årets nobelpristagare, Paul Krugman. I detta kapitel diskuteras vilka mål som bör gälla för penningpolitik förd med rörlig växelkurs. Svensson tar bland annat upp huruvida penningmängdsutvecklingen bör utgöra ett intermediärt mål som stöd för det slutgiltiga målet om låg och stabil inflation och argumenterar ganska övertygande gällande svårigheterna kring att använda sig av penningmängdsindikatorer i penningpolitiken. Han argumenterar också för att använda sig av en inflationsindikator som är rensat från bland annat ränteförändringar och förändringar i indirekta skatter. Han efterlyser dessutom införandet av realobligationer. Alla dessa saker kom också att bli verklighet.

Vad gäller frågan om mean reversion kontra base drift kom hans slutsatser i detta dokument dock inte att bli officiell politik. Svensson skriver på sidan 17 att:

"Om målet inte uppfylls utan inflationstakten blir för hög eller låg är det viktigt att inflationstakten korrigeras åt andra hållet påföljande år, så att ett genomsnitt under ett antal år ligger inom målintervallet. Sådan s.k. 'mean reversion' är mycket viktig för att penningpolitiken ska få långsiktig trovärdighet. Alternativet, s.k. 'base drift' innebär att varje år tas för sig utan hänsyn till föregående års utfall och kan vara förödande för trovärdigheten."

Så varför har arbetar vi inte efter principen om mean reversion? Inget land i världen tillämpar idag price-level targeting. Det närmaste exemplet är den penningpolitik som fördes i Sverige på 1930-talet.

Det främsta argumentet mot price-level targeting är nog den volatilitet en sådan politik skulle innebära. Ifall vi skulle råka ut för en inflationschock skulle vi i värsta fall behöva rikta in oss mot deflation, eller i varje fall rikta in oss mot en inflation så nära deflation att vi lätt halkar in i det. Efter en period av mycket låg inflation skulle vi istället behöva inflatera ekonomin på ett sätt som lätt skapar bubblor och obalans.

I en senare artikel av Svensson argumenterar han dock för att price-level targeting faktiskt kan fungera väl och inte skapa denna obalans och han skriver på sidan 4 att:


"In about another decade, when central banks hopefully master all the intricacies of inflation targeting, the time might be ripe for seriously considering the pros and cons of the potentially more demanding alternative: price-level targeting."

Man kan konstatera att det sedan artikeln skrivits har gått drygt 10 år. Frågan är om den Riksbank Svensson nu sitter i är redo för price-targeting, och om det isåfall vore önskvärt.

I Price Level Targeting vs. Inflation Targeting: A Free Lunch? från 1999 fortsätter Svensson att argumentera för price-level targeting.

Jag känner fortfarande viss oro över att price-level targeting skulle kunna kräva mycket fingertoppskänsla de gånger man vill sikta på en inflation kring låt säga 1%, utan att halka in i deflation. Den nuvarande finansoron är nog knappast rätt tidpunkt för införandet av price-level targeting, men jag tänker ta upp diskussionen i fler kommande inlägg.

Permalink     No Comments



Post a Comment:
  • HTML Syntax: Allowed