En återinförd fastighetsskatt för egna hem är en våt dröm för många ekonomer. Det är en skatt som är svår att komma undan via skatteplanering eller flytt utomlands, och det är en skatt som inte straffar arbete. Förslag om en återinförd fastighetsskatt har förts fram från många håll, bland annat i en rapport av Peter Birch Sørensen. Frågan har också diskuterats flitigt på ekonomistas.se, bland annat här och här.

Det teoretiska argumentet för att en fastighetsskatt är rimlig och likformig med övrig beskattning handlar om att fastighetsskatten egentligen är en skatt på inkomst eller avkastning från en investering.

Att äga ett boende som man själv bor i kan anses ge en avkastning, i och med att innehavet av ett eget boende innebär att man slipper hyra sin bostad. Huset ger alltså avkastning i form av en boendetjänst, och den avkastningen skulle man kunna beskatta. Man kan se det som att man "hyr av sig själv" och att man i rollen som hyresvärd får en intäkt.

Fastighetsskatten var dock, som den var utformad före avskaffandet, och i den form som Peter Birch Sørensen föreslår, inte en avkastningsskatt för de som hyr av sig själva, utan en ren objektskatt.

Idag drabbades vi av ett strömavbrott med efterföljande diskproblem. Ett tag låg därför sajten nere. Nu är den uppe, men vissa fel kvarstår att åtgärda.

Ett fenomen som med jämna mellanrum debatteras är blankning. Jag har tidigare skrivit om varför jag under hösten 2008 var emot ett förbud av blankning här.

När nu Tyskland valt att förbjuda naken blankning i vissa instrument vill jag påminna om hur blankning i grund och botten är detsamma som köp med lånade pengar.

Idag hålls det val i Storbritannien. Valet hålls mitt under en djup skuldkris för Grekland och med en mycket svag offentlig ekonomi i Storbritannien.

I få krisländer går det lika tydligt att peka ut en huvudansvarig för den offentliga ekonomin som i Storbritannien. Som finansminister mellan 1997 och 2007 och premiärminister sedan dess bär Gordon Brown ansvaret för den brittiska statens finanser. Gordon Browns tid som finansminister präglades av skuldsättning, både privat och offentligt. Via en ohållbar skuldökning har man finansierat en ekonomi som känts ganska bra, men inte haft någon stabil grund att stå på. Brown har stött denna utveckling och tydligt markerat att han velat se låga räntor och möjlighet för fler att få huslån, och har även genomfört reformer med det direkta syftet att ge fler personer möljighet att få bolån.

Samtidigt har han låtit statens finanser förfalla.

Mitt namn är Karl Avedal. Sedan två år driver jag sajten Sloped Curve och bloggar under pseudonymen Sloped Mind.

Det har hittills blivit över 250 inlägg på bloggen, men det var länge sedan sist. Efter ett långt upphåll på bloggen, på grund av hårt arbete, så kommer jag nu återkomma och skriva under mitt eget namn.

Många har haft åsikter kring huruvida jag ska fortsätta skriva under pseudonym eller öppet redogöra för vem jag är. Anledningen till att jag nu väljer att berätta om vem jag är är enkel.

Låt mig börja 2010 med att diskutera ett av de fenomen som jag förvånats mest över under 2009. Trots att nästan alla tecken under året, med undantag för vintermånaderna i början av året, pekat mot en relativt stark utveckling för den inhemska konsumtionen, samt en stark kredittillväxt, så har många aktörer ständigt upprepat en oro för en mycket svag inhemsk konsumtion och risk för allt för låg inflation för att hålla realräntorna attraktiva även vid nominella räntor på noll.

Efter ett förlängt juluppehåll och en ganska lugn höst på bloggen är det dags för ett nytt år och nya tag. Jag har en hel del idéer jag vill förverkliga och det kommer nog att bli en del förändringar på bloggen under året. Bland annat kommer jag antagligen att övergå till att skriva bloggen i mitt eget namn snarare än anonymt, med min arbetsgivares goda minne. Eller vad säger ni? Är bloggen bättre anonym, eller ska jag börja skriva under eget namn?

Årets första riktiga inlägg kommer snart.

I och med finanskrisen har det uppmärksammats hur dåligt utformade många bonusprogram inom delar av finansvärlden varit. I framförallt USA och Storbritannien har ett stort risktagande belönats rikligt ifall risken följts åt av fina vinster. Vid stora förluster har dock andra fått täcka upp dessa.

Det är lätt att förstå att en skevhet som denna skapar incitament att ta stora risker. I och med att problem i finansinstitut inte bara påverkar finansinstitutets ägare, utan hela samhällsekonomin, är det naturligt att detta skapar ilska och att samhället verkar för att stoppa sådan skadlig ersättning via regleringar.

Analysen kan dock inte stanna där, utan när man inser att ett problem föreligger måste man fundera över hur man bäst kommer till rätta med problemet, samtidigt som man skapar så få nya problem som möjligt.

Varje kris föder diskussioner om hur man ska komma ur krisen, samt om hur man ska undvika liknande kriser i framtiden. Det kan ofta finnas en målkonflikt då många åtgärder för att komma ur krisen ökar risken för att man ska hamna i en liknande kris framöver. Att ta tag i de underliggande problemen kan ofta vara svårt när man befinner sig i en djup kris.

Ytterligare en svårighet är att den som föreslår förändringar får ett allt för lätt jobb under en kris. Eftersom krisen finns så måste situationen som den är vara dålig och då blir varje förändring lätt att argumentera för. Den som länge velat se en viss åtgärd passar på att föra fram åtgärden som viktig mot bakgrund av krisen, oavsett om åtgärden faktiskt är relevant med bakgrund av krisens orsaker. Tydliga exempel på detta såg vi efter 11 september-attentaten, då världens parlament snabbt klubbade igenom diverse frihetsbegränsande lagar som har en mycket tveksam betydelse för terrorbekämpning. Terrorattackerna blev ett slagträ som kunde avgöra decennielånga debatter om integritet och frihet.

Liknande tendenser ser vi idag inom den ekonomiska debatten. Krisen har medfört både en positiv ny debatt om vad som är fel och hur man kan utveckla systemet, men också lett till åtgärdsförslag som är irrelevanta och också till en del åtgärdsförslag som är direkt kontraproduktiva och snarare skulle förstärka de dåliga mekanismer vi sett i krisen.

Mitt inlägg om tillväxt i en ändlig värld väckte reaktioner bland några av de bloggar som starkast argumenterar för att den långsiktiga ekonomiska tillväxten är över för gott.

Jag svarade i kommentarstråden till det förra inlägget på Flute-tankars replik, och idag inkom också en replik från Cornucopia. Jag vill ge Cornucopia ett svar, och kommer i detta svar att bli aningen mer filosofisk än jag oftast är.

Det mest intressanta med Cornucopias replik är att han i sitt resonemang själv sitter fast i det samhälle han menar att han kämpar emot, fossilsamhället.

Som ett resultat av finanskrisen har diskussionen om hur bankregleringen bör se ut fått ny fart. I media fokuseras i första hand på diskussionen om bonusar, men bortom mediernas strålkastarljus sker betydligt viktigare diskussioner om hur risker i banksystemet ska hanteras. Resultatet av dessa diskussioner kommer få en stor effekt på huruvida vi om något decennium åter hamnar i en liknande skuldkris.

Förutom bonusbegränsningar (som jag tror får ytterst liten effekt på den finansiella stabiliteten) siktar man på att ta fram ett regelverk som är mindre procykliskt (som i mindre utsträckning förstärker svängningarna på marknaden) än det nuvarande och som bättre lyfter fram verkliga kreditrisker och därigenom leder till adekvat motståndskraft mot kreditförluster i banksystemet.

Diskussionen pågår i ett flertal forum, bland annat inom G20-gruppen och inom EU. Bland annat har EU-kommissionen begärt in kommenterar kring ett antal förslag (som presenteras här).

Tyvärr är jag inte övertygad om att fokus hamnat riktigt rätt i diskussionen om hur man bör beräkna kreditriskerna för bolån.

Jag har tidigare kritiserat svensk affärspress (bland annat här och här) för att de i jakten på rubriker som skapar så många klick som möjligt inte backar för att använda rena lögner och skrämseltaktik. Gång på gång blåser man upp icke-händelser för att lura folk till läsning och ingen händelse är för liten för att blåsa upp. Bieffekterna av att folk blir felinformerade och kanske därigenom agerar ekonomiskt på ett sätt som skadar dessa lurade personer bryr man sig förstås inte om; människor har ju ett eget ansvar, i varje fall om de inte är journalister.

På senare tid har jag ägnat all tid åt mitt arbete, som givetvis alltid måste gå före bloggen. Jag börjar dock se ett visst ljus i tunneln och hoppas därför att jag ska kunna börja skriva med lite kortare mellanrum igen.

Det finns mycket jag vill ha sagt. Idag vill jag skriva lite mer om den temporala provinsialism som jag menar genomsyrar den nationalekonomiska diskussionen. Med temporal provinsialism menar jag att man ser på nutid, historia och framtid nästan uteslutande utifrån den nuvarande tidens problem; man ser endast den lilla provins av tid man själv just nu befinner sig i. Detta är ett problem bland annat eftersom det innebär att vi riskerar att ständigt förbereda samhället endast på en repetition av den senaste krisen, istället för att skapa system som kan hantera kriser generellt.

Under varje ekonomisk kris som jag upplevt finns det vissa mönster som gått igen. Ett av dessa är att man många gånger får höra att aktuella krisen är den värsta sedan 30-talet. Det gällde såväl stagflationsepoken under 70-talet, 90-talskrisen, dotcom-kraschen efter millenieskiftet, samt dagens kredit- och investeringskris.

Visserligen har inte EU-parlamentsvalet så mycket med denna bloggs ämne att göra, men jag vill ändå skriva om något jag tyckt mig se vid varje val till EU-parlamentet, som kanske också kan vara en förklaring till det i jämförelse med riksdagsvalet låga intresset.

I Sverige diskuteras nästan inte alls det resultat av valet som faktiskt är relevant, nämligen hur det nya EU-parlamentets sammansättning blir. Under förra valets valvaka satt jag och undrade hur fördelningen av mandat såg ut att bli, men det var stört omöjligt att få någon information om detta i svensk TV. Istället ägnades nästan all tid åt varje liten förändring i hur resultatet såg ut att bli vad gällde fördelningen av de svenska mandaten. Ville man se hur parlamentets sammansättning såg ut att bli så fick man titta på nätet eller utländska kanaler.

Under denna valrörelse syns samma inställning. Man studerar valet som om det vore ett svenskt val, som om det viktiga vore hur de 18 svenska mandaten (av 736 som ska fördelas i valet) fördelas mellan de svenska partierna.

Under finanskrisen och i samband med kronfallet, så har frågan om en svensk euro-anslutning blivit allt mer aktuell. I måndags presenterade dessutom SVT och Sifo en opinionsundersökning som visade på ett icke statistiskt säkerställt övertag för ja-sidan.

År 2003 röstade jag för att Sverige skulle införa euron som valuta. Jag såg då ett antal goda skäl för ett euro-inträde.