Under de senaste dagarna har juli-inköpschefsindex för tillverkningsindustrin i ett antal länder världen runt publicerats och ett efter ett kom siffrorna in starkt eller till och med mycket starkt. Givetvis är det för tidigt att konstatera att tillverkningsindustrin åter står inför tillväxt, men i många länder är det just tillväxt som inköpschefsindexen nu pekar mot.

Efter att den nuvarande finanskrisen börjat i USA under 2007 talades det till en början ganska mycket om Decoupling - idén om att framförallt Kina, Indien och vissa andra ekonomier inte skulle dras ned av USA eftersom man utvecklats till såpass självgående ekonomier att man gjort sig mer oberoende av exporten till USA för sin tillväxt.

Den idén fick ett ordentligt bakslag i och med att krisen blev global och världshandeln rasade under slutet av 2008 och början av 2009.

I slutändan kan det dock ändå bli så att decoupling-tesen faktiskt kommer att visa sig ha en del poänger. Enligt den konjunktursyn som ser USA som världsekonomins motor så måste USA, och då framförallt USA:s konsumenter, visa vägen ur lågkonjunkturen för att övriga världen ska kunna gå mot en ny högkonjunktur. Under de senaste decennierna har USA för det mesta legat tidigt i konjunkturcykeln och därför agerat draglok i en återhämtning.

Frågan är dock om så blir fallet även denna gång. Måste en internationell återhämtning ledas av USA, eller kan USA denna gång komma att halka efter med en senare återhämtning än vissa andra länder? Isåfall skulle USA:s konsumenter kunna återställa sina balansräkningar utan att för den delen hindra global tillväxt.

Riksbanken har hittills kommunicerat en räntebana som ligger tydligt under marknadens förväntningar om reporäntan. På torsdag är det återigen dags att redogöra för en ny reporänta samt en ny räntebana.

Vad gäller själva räntebeslutet så är en oförändrar reporänta väntad. Det är också väntat att man fortsatt lägger fram en räntebana som är lägre än marknadens förväntningar. Ifall detta är fallet uppstår frågan ifall Riksbanken vill göra något åt det förhållandet att marknaden inte riktigt litar på att de håller räntan så lågt som de säger. Man har, som jag skrivit om förut, goda möjligheter att påverka även längre räntor.

Närmast till hands vore att utnyttja de långa lånefaciliteter man idag tillhandahåller.

På senare tid har jag ägnat all tid åt mitt arbete, som givetvis alltid måste gå före bloggen. Jag börjar dock se ett visst ljus i tunneln och hoppas därför att jag ska kunna börja skriva med lite kortare mellanrum igen.

Det finns mycket jag vill ha sagt. Idag vill jag skriva lite mer om den temporala provinsialism som jag menar genomsyrar den nationalekonomiska diskussionen. Med temporal provinsialism menar jag att man ser på nutid, historia och framtid nästan uteslutande utifrån den nuvarande tidens problem; man ser endast den lilla provins av tid man själv just nu befinner sig i. Detta är ett problem bland annat eftersom det innebär att vi riskerar att ständigt förbereda samhället endast på en repetition av den senaste krisen, istället för att skapa system som kan hantera kriser generellt.

Under varje ekonomisk kris som jag upplevt finns det vissa mönster som gått igen. Ett av dessa är att man många gånger får höra att aktuella krisen är den värsta sedan 30-talet. Det gällde såväl stagflationsepoken under 70-talet, 90-talskrisen, dotcom-kraschen efter millenieskiftet, samt dagens kredit- och investeringskris.

I förra veckan presenterade SCB KPI-siffror för maj. KPI visar som väntat på en allt större negativ 12-månadersinflation. Om man exkluderar räntesänkningarna så ser dock deflationshotet betydligt mindre ut. KPIX och KPIF steg med 0,3 procent respektive 0,2 procent mellan april och maj och med 1,3 respektive 1,7 procent mellan maj 2008 och maj 2009, vilket faktiskt är rätt nära Riksbankens mål.

Att vi med stor sannolikhet skulle få se en negativ årsförändring för KPI har stått klart sedan i höstas. Redan efter julirapporten förra året kunde man ana att sannolikheten var hög för att priserna inte skulle stiga alls under det då kommande året, då båda de underliggande faktorer som då hade drivit inflationen, nämligen matpriserna och energipriserna, hade vänt nedåt rejält. Den tredje faktorn som hade drivit upp KPI-inflationen, räntorna, skulle förstås följa med ner i fallet så småningom, även om Riksbanken länge höll emot prisfallen genom fortsatta höjda räntor ända in i krisens kanske mest dramatiska månad, september.

De amerikanska långräntorna har sedan årsskiftet stigit i en mycket hög takt. På den 10-åriga statsobligationen har räntan stigit från extremt låga dryga 2% strax före årsskiftet till nästan 4% idag, ett halvår senare, trots köp av långa obligationer av Federal Reserve i syfte att hålla nere långräntorna.

Räntestegringen, som visserligen inte tagit upp räntorna till någon speciellt hög nivå, innebär att det penningpolitiska klimatet i praktiken blivit något mindre ackommoderande, vilket bland annat påverkar aktiekurserna negativt. Även bostadsmarknaden i USA missgynnas av högre räntor, samtidigt som de högre räntorna minskar risken för en allt för hög inflation.

Visserligen har inte EU-parlamentsvalet så mycket med denna bloggs ämne att göra, men jag vill ändå skriva om något jag tyckt mig se vid varje val till EU-parlamentet, som kanske också kan vara en förklaring till det i jämförelse med riksdagsvalet låga intresset.

I Sverige diskuteras nästan inte alls det resultat av valet som faktiskt är relevant, nämligen hur det nya EU-parlamentets sammansättning blir. Under förra valets valvaka satt jag och undrade hur fördelningen av mandat såg ut att bli, men det var stört omöjligt att få någon information om detta i svensk TV. Istället ägnades nästan all tid åt varje liten förändring i hur resultatet såg ut att bli vad gällde fördelningen av de svenska mandaten. Ville man se hur parlamentets sammansättning såg ut att bli så fick man titta på nätet eller utländska kanaler.

Under denna valrörelse syns samma inställning. Man studerar valet som om det vore ett svenskt val, som om det viktiga vore hur de 18 svenska mandaten (av 736 som ska fördelas i valet) fördelas mellan de svenska partierna.

På den intressanta sajten Second Opinion kan vem som helst bidra med granskning av mediernas nyhetsrapportering. Detta är ett mycket välkommet initiativ, då granskningen av nyhetsflödet idag är väldigt begränsad och rena felaktigheter dagligen passerar utan att någonsin bli korrigerade.

Nyligen presenterade Mäklarsamfundet tillsammans med Second Opinion en rapport om hur media rapporterat om förändringarna i bostadspriser. Rapporten ska givetvis, som alltid, läsas kritiskt och statistiken som presenteras i den får inte tolkas som sanning, utan som statistik. Tyvärr saknar rapporten en diskussion om tillförlitligheten i statistiken och de inneboende problemen i att försöka ge ett facit över hur bostadspriser utvecklats med tanke på att bostäder inte är likvärdiga råvaror utan att varje bostad är unik.

Med det sagt så är det ändå en intressant rapport att läsa.

Som de sociala djur vi är har vi väldigt lätt att ryckas med av en idémässig trend som skapas och frodas i ett samhälle, vilket jag tidigare skrivit om här.

Både under låg- och under högkonjunktur frodas överdrifterna. Den egna tidens betydelse överdrivs något enormt och en bild skapas att vi just nu lever i världshistoriens tidsmässiga centralpunkt; i en tid då allt ska avgöras. Denna temporala provinsialism är inte ny utan jag skulle tro att den har funnits med oss människor så länge som vi resonerat kring vår historia. Nutidens utmaningar beskrivs som helt nya och betydligt mer avgörande än de utmaningar tidigare generationer mött, oavsett om det handlar om krig, svält, miljöförstöring, terror, nya sjukdomar eller ekonomiska problem, även i de fall då utmaningarna i själva verket är av högst begränsad betydelse historiskt sett.

Länge har spekulationer första kring huruvida de baltiska länderna ska komma att devalvera. I första hand handlar spekulationerna om Lettland, men en devalvering i Lettland skulle även sätta press på även Estland och Litauens valutor.

Argumenten för en devalvering är tydliga. Lettland har haft en mycket högre inflation än Eurozonen och i och med att kostnadsutvecklingen inte kunnat hanteras genom en försvagning av Lettlands valuta så har konkurrenskraften dramatiskt försämrats med stora obalanser gentemot omvärlden som följd. Lettland står därför inför valet att antingen genomföra en extremt tuff politik för att minska den inhemska kostnadsbilden, eller att devalvera. Man har hittills valt det första alternativet, men frågan är om man når i mål med den plan man nu försöker exekvera.

Imorgon är det dags för SCB att publicera det preliminära BNP-utfallet för den första kvartalet 2009.

BNP-siffran är en siffra som ofta hamnar i fokus i media och debatten, och jag tror att fokuseringen på den är överdriven. Visserligen är BNP-måttet, med sin bredd, ett bra mått för att studera utvecklingen i ett land under en längre tidsperiod och för att jämföra olika tidsepoker med varandra, men som snabbindikator över det aktuella konjunkturläget duger det inte. BNP-måttet har minst tre stora problem som konjunkturmått

Som vanligt i lågkonjunkturer har det under krisen uppstått en debatt kring i vilken utsträckning man ska försöka stimulera ekonomisk aktivitet genom att besluta om diverse statliga utgiftshöjningar och skattesänkningar.

I debatten har regeringen, och då tydligast finansminister Anders Borg, betonat vikten av relativt balanserade statsfinanser även under krisen, medan oppositionen och bland annat det finanspolitiska rådet, velat se större satsningar. Visserligen vill jag betona att skillnaden mellan regeringens åsikt och det finanspolitiska rådets åsikt är relativt liten om man ser till siffrorna, men i argumentationen tycks skillnaden ibland stor.

Intressant är därför att Anders Borg startat en blogg och att hans första inlägg berör just denna fråga.

Jag har några gånger skrivit om huspriser på denna blogg. Visserligen tycker jag att media generellt fokuserar allt för mycket på husprisers kortsiktiga variationer, men med tanke på den kreditkris som delvis orsakats av allt för lättvindig utlåning med fastigheter som säkerhet i bland annat USA, och de dramatiska prisökningar och sedan prisfall på fastigheter som detta möjliggjort, så vill jag ändå diskutera huspriser och krediter ur ett par perspektiv. Idag tänkte jag fortsätta diskussionen om husprisbubblor.

Idag presenterade SCB KPI-siffror för april. KPI visar som väntat nu negativ 12-månadersinflation. I sommar kan 12-månadersfallet för KPI vara ganska stort. Om man exkluderar räntesänkningarna så ser dock deflationshotet betydligt mindre ut. KPIX och KPIF steg med 0,3 procent mellan mars och april och med 1,4 respektive 1,8 procent mellan april 2008 och april 2009, vilket faktiskt är rätt nära Riksbankens mål.

Jag har tidigare skrivit att risken för en svår deflation har minskat dramatiskt sedan i höstas i och med att kronan fallit dramatiskt, räntan sänkts och kreditmarknaden börjat fungera bättre, och det håller jag fast vid även efter denna rapport. Visserligen har kronan förstärkts ganska mycket under den sista tiden och kronfallet syns inte speciellt tydligt på KPI-siffrorna ens nu, men samtidigt har kreditmarknaderna fortsatt utvecklas i en riktning som antyder minskad risk för en dramatisk kreditkontraktion och råvaru- samt tillgångspriser har hämtat sig efter rasen i höstas.