Som vanligt i lågkonjunkturer har det under krisen uppstått en debatt kring i vilken utsträckning man ska försöka stimulera ekonomisk aktivitet genom att besluta om diverse statliga utgiftshöjningar och skattesänkningar.

I debatten har regeringen, och då tydligast finansminister Anders Borg, betonat vikten av relativt balanserade statsfinanser även under krisen, medan oppositionen och bland annat det finanspolitiska rådet, velat se större satsningar. Visserligen vill jag betona att skillnaden mellan regeringens åsikt och det finanspolitiska rådets åsikt är relativt liten om man ser till siffrorna, men i argumentationen tycks skillnaden ibland stor.

Intressant är därför att Anders Borg startat en blogg och att hans första inlägg berör just denna fråga. Till min glädje (och säkert mångas förtret) väljer Borg, inte helt olikt mig, att skriva i ett ovanligt format för en blogg, med lite längre texter och lägre uppdateringsfrekvens. Jag tror att bloggens informella känsla format kan fungera även för lite längre inlägg med ett lägre tempo.

Borg skriver bland annat om den stora osäkerhet som råder kring statens finanser under de närmaste åren och hur detta är en orsak till att vara försiktigare. Jag håller med honom om detta; precis som när man seglar i dimma i okända vatten så behöver osäkerheten hanteras med ödmjukhet och vaksamhet.

En ännu viktigare poäng i Borgs inlägg är dock den om de automatiska stabilisatorerna. När den ekonomiska aktiviteten dämpas så minskar skatteinbetalningarna utan att några beslut fattas i regering och riksdag. Dessutom ökar belastningen på trygghetssystemet automatiskt när ekonomin blir sämre. Dessa effekter dämpar automatiskt svängningarna i de privata inkomsterna och därmed konsumtion och investeringar. Eftersom Sverige i mycket hög utsträckning har dessa automatiska stabilisatorer så är både utrymmet och behovet av en aktiv regeringsdirigerad finanspolitik mycket lägre.

Detta är också enligt mig helt i sin ordning. För alla som är skeptiska till möjligheterna att förutspå den framtida ekonomiska utvecklingen, och därmed möjligheten att ta fram optimala svar på konjunktursvängningar, så är automatiska stabilisatorer väldigt attraktiva. De verkar i princip omedelbart, då inget beslut behöver fattas för att de ska aktiveras. Inga osäkra prognoser om framtida tillväxt ligger till grund för att de aktiveras. Därför är det mycket positivt att skattesystemet och ersättningssystemet är inneboende kontracykliska.

Det finns dock mycket kvar att göra. Många lagar och regler, bland annat inom finansregleringen, är pro-cykliska, det vill säga är utformade på ett sätt som innebär att de förstärker konjunktursvängningar. Jag hoppas att vi kommer att utnyttja den nuvarande krisen till att införa system som är permanent kontracykliska.¹

Det ironiska med kontracykliska system är nämligen att det är under en högkonjunktur som det är allra viktigast att de finns på plats. Detta eftersom erfarenheten visar att det är väldigt svårt att genomföra tuffa åtstramningar i tid innan överhettning uppstår. I de fall som tuffa åtstramningar gjorts för att stoppa överhettning har besluten fattats när det redan varit för sent, när överhettningen är ett faktum. Ofta har inte åtgärderna hunnit få effekt förrän överhettningen redan förbytts i en svagare konjunktur och därmed har en skadlig inverkan. Det är väldigt ovanligt att man långt innan en överhettning, när ekonomin just håller på att återhämta sig från en lågkonjunktur, vågar sätta in avkylande åtgärder. Eftersom det är lättare att genomföra kontracykliska åtgärder när det är lågkonjunktur är det viktigt att vi tar denna chans, inte till att besluta om massa tillfälliga finanspolitiska stimulanser, utan till att se över hur våra system generellt kan göras kontracykliska, permanent.

Det finns dock också problem med automatiska stabilisatorer och det är bra att förstå dessa. Ett stort problem är just det problem Borg nu brottas med, nämligen det att politiker måste kunna uppvisa aktivitet och ledarskap under en lågkonjunktur, för att inte inbjuda till att bli hånade av opposition och media. Ifall man inför system med tillräckliga kontracykliska egenskaper inbyggda, så försvinner både behovet av, och möjligheten till, politisk intervention vid lågkonjuktur. Politikerna kommer då, av goda skäl, sitta vid sidlinjen och fokusera på de långsiktiga problemen, istället för att under stort buller och bång träda fram som superhjältar efter nattmanglingar och presentera stora paket som ska rädda jobben och ekonomin.

Är politiken redo för ett system som innebär att behovet av politikerna minskar något?

Man kan också fråga sig hur desa tankar förhåller sig till Riksbankens roll, som just baserat på osäkra prognoser ska försöka besluta om en optimal ränta. Riksbankens arbete är förstås svårt, men det är ändå mycket lättare för Riksbanken att i tid motverka konjunktursvängningar än det är för regeringen. Riksbanken kan närsomhelst justera en för ekonomin väldigt viktig variabel, räntenivån. Regeringen har istället ett helt smörgåsbord med mindre potenta åtgärder att överväga och kombinera ihop till ett bra paket, något som tar tid och är fullt av fallgropar.

Ifall man ska likna ekonomin vid en TV så sitter Riksbanken med en fjärrkontroll som bara styr volymen. Vill de få ut mycket ljud ur TV:n så kan de vrida upp volymen och hoppas att TV:n producerar någon form av ljud som kan förstärkas. De kan inte själva tvinga fram ljud, men de kan göra väldigt mycket för att förstärka ljudet.

Regeringen sitter istället med en fjärrkontroll som de bara kan byta kanal med, men de har å andra sidan 200 olika kanaler att välja på. Om regeringen vill få ut mer ljud ur TV:n får de försöka hitta en högljudd kanal.

Jag har tidigare skrivit om nyttan av stimulanspaket bland annat här.

Även om min uppdateringsfrekvens aldrig varit särskilt hög på bloggen så är den för närvarande ovanligt låg. Just nu är det väldigt mycket övertid på jobbet; när saker återgår till det normala kommer frekvensen återigen att stiga.

¹ Arbete i denna riktning pågår, i varje fall vad gäller regleringar av finanssektorn. Läs exempelvis The Turner Review för en intressant diskussion om pro-cykliska regleringar.