Som de sociala djur vi är har vi väldigt lätt att ryckas med av en idémässig trend som skapas och frodas i ett samhälle, vilket jag tidigare skrivit om här.

Både under låg- och under högkonjunktur frodas överdrifterna. Den egna tidens betydelse överdrivs något enormt och en bild skapas att vi just nu lever i världshistoriens tidsmässiga centralpunkt; i en tid då allt ska avgöras. Denna temporala provinsialism är inte ny utan jag skulle tro att den har funnits med oss människor så länge som vi resonerat kring vår historia. Nutidens utmaningar beskrivs som helt nya och betydligt mer avgörande än de utmaningar tidigare generationer mött, oavsett om det handlar om krig, svält, miljöförstöring, terror, nya sjukdomar eller ekonomiska problem, även i de fall då utmaningarna i själva verket är av högst begränsad betydelse historiskt sett.

Under den nuvarande krisen har denna inskränkta syn på vår egen tid i förhållande till historien varit väldigt tydlig. I åtskilliga artiklar har man kunnat läsa om att den nuvarande krisen är den värsta sedan depressionen på 30-talet. Baserat på några utvalda datapunkter (såsom BNP) har man dragit slutsatsen att vi nu är i en kris värre än 90-talets. Till och med finansministern har målat upp dagens kris som en historisk händelse av stora proportioner. I själva verket har vi idag ingen aning om hur allvarlig denna kris faktiskt kommer att ha varit. Hittills är vi inte för Sveriges del nära de problem vi hade i början på 90-talet, vilket jag diskuterat bland annat här.

En naturlig följd av att man tror att krisen är så otroligt extrem och ovanlig är att man också ropar högt efter extrema förändringar av allt som har med vår ekonomi att göra. Istället för att identifiera vad som faktiskt varit fel och behöver åtgärdas uppstår lätt ett debattklimat där det är mycket lättare att argumentera för att man måste slänga ut allt vi idag har, snarare än att argumentera för en analys av vad som faktiskt gått fel och vad som faktiskt skulle ha kunnat avvärja krisen.

De tragiska terrorattackerna den 11 september 2001 ledde till ett debattklimat i vilket det hävdades att vi var tvungna att slänga ut allt det goda vad gällde rätt till personlig integritet och skydd av vårt privatliv ifall vi ville återvinna vår säkerhet. Terrorattackerna blev en ursäkt för genomdrivande av en rad högst tveksamma åtgärder, samtidigt som det är tveksamt om man verkligen hanterade grundorsakerna till terrorism överhuvudtaget.

På samma sätt riskerar den nuvarande krisen att följas av en överdriven aktivitet, utan verkliga framsteg vad gäller att komma åt de underliggande problemen. Den ibland uppskruvade tonen i debatten lovar inte så gott vad gäller möjligheterna att via djupare analys kunna bygga ett bättre finansiellt system.

I debatten syns ibland helt orealistiska kommentarer, även från mycket högt uppsatta och ansedda personer.

Ett exempel på detta som jag vill ta upp idag är den åsikt som framförts av diverse ekonomer, däribland nobelpristagaren Paul Krugman, som gör gällande att det faktum att finansindustrin vuxit som andel av BNP sedan perioden efter andra världskriget är direkt kopplat till ökade negativa inslag finanssektorns funktionssätt.

Enligt denna tes har finanssektorn tack var minskad reglering kunnat hitta på en massa produkter som inte har något värde, som de lurar på folk, och att dessa onödiga produkter kan förklara hela finanssektorns relativa tillväxt.

Även om det förekommit "innovation" i finanssektorn som varit direkt skadlig så menar jag att det är en analys som i det stora perspektivet är fundamentalt felaktig.

Först och främst missar man att det finns fundamentala demografiska anledningar till varför finansiella produkter blivit betydligt viktigare för samhället sedan perioden strax efter andra världskriget.

I grund och botten handlar behovet av finansiella produkter om behovet att flytta betalningsströmmar i tiden.

Den som vill genomföra en investering behöver ofta låna pengar nu för att betala tillbaka pengarna i ett senare skede allt efter att investeringen ger avkastning. Den som tror sig behöva pengar i framtiden kan tvärt om tänka sig att lämna bort pengarna idag, i utbyte mot avkastning i ett senare skede. Vi har en fundamental efterfrågan på krediter och på sparande, som utgör själva grunden för vår finanssektor.

Denna fundamentala efterfrågan på tjänster som flyttar betalningsströmmar i tiden är inte konstant över tiden utan går hand i hand med samhällets utveckling i stort. Dessutom sker förstås en återkoppling som innebär att utbudet av finansiella tjänster också i sin tur påverkar samhället. Låt oss dock nu fokusera på efterfrågesidan och då speciellt på privatpersoners efterfrågan. Även företags och myndigheters efterfrågan på finansiella tjänster varierar över tid, men det får bli en annan diskussion.

Den fundamentala efterfrågan av finansiella tjänster drivs som sagt av behovet av att flytta betalningsströmmar i tiden. Hur har privatpersoners behov av detta förändrats över tiden?

För inte speciellt många generationer sedan så bestod en normal människas liv av en kort fas av barndom följd av en lång fas av arbete. Det var normalt att man som 15-åring redan påbörjat sitt arbetsliv och att man sedan skulle arbeta i princip resten av livet. Idag är det istället normalt att livet inleds med 25 år utan fast inkomst som följs av ca 35 års arbete, ofta avbrutet av längre föräldraledighet, arbetslöshet, studier eller liknande. Efter detta följer ofta 20 år av pension.

De barn som föds idag kommer sannolikt att arbeta heltid under betydligt mindre än halva livet, kanske så lite som en tredjedel av livet. Inkomsterna under denna korta del av livet behöver alltså omfördelas till att hantera de utgifter man har under hela livet. Delvis, men endast delvis, hanteras denna fördelning av inkomster intjänade under en relativt kort period av staten. Både under perioden före vårt arbetsliv och perioden efter vårt arbetsliv får vi stöd av staten och under perioden av arbetande får vi bidra till staten.

Samtidigt är denna omfördelning begränsad. Som student bygger man normalt sett upp en studieskuld och som pensionär vill man normalt sett gärna ha lite mer än den statliga pensionen att röra sig med

När man vid ungefär 25 års ålder (eller ganska ofta 30 års ålder) är färdig för sitt första heltidsjobb inom det område man utbildat sig för, så står man normalt sett med en ganska ordentlig skuld.

Som ny löntagare har man också relativt låg lön, och ironiskt nog också ofta ovanligt stora utgifter. För många (utanför storstäderna) innebär arbetet att ett behov av bil uppstår. Samtidigt närmar man sig åldern då många börjar fundera över familj, barn och en större bostad. Redan fem år in i arbetslivet, då man fortfarande är långt ifrån att ha kommit över ytan förmögenhetsmässigt, och fortfarande har tillgångar som vida understiger studieskulderna, kan man stå där med ett stort behov av betalningsförmåga för inköp av exempelvis bostad och bil.

Ju längre vi stannar kvar i utbildningsfasen, desto mindre möjlighet har vi att kunna spara ihop till en stor del av inköpspriset för exempelvis en bostad. Samtidigt kan inte barndebuten (och behovet av större bostad) skjutas upp hur långt som helst, av biologiska skäl. Därför kan inte den allt senare debuten på arbetsmarknaden helt kompenseras med en förskjutning av familjeskapandet. Våra inkomster har därför förskjutits mer i tiden än utgifterna, och vi får en allt sämre matchning mellan när vi tjänar våra pengar (som mest tjänar vi efter att vi fyllt 50) och när vi har våra största utgifter, under de första barnåren.

Denna förändring i början av livet är dock inte så otroligt dramatisk. Visserligen börjar vi arbeta betydligt senare, men eftersom en delvis kompenserande förskjutning av barnafödandet också skett så ska förändringen inte överdrivas.

I andra änden av livet är förändringen betydligt mer påtaglig. När folkpensionen infördes 1913 var pensionsåldern 67 år. Medellivslängden för de som föddes samma år var ca 55 år för män och 58 år för kvinnor. Idag har pensionsåldern sänkts och medellivslängden stigit dramatiskt. Samtidigt är pensionärerna allt piggare och har allt dyrare förväntningar om vilket sorts liv de ska leva som pensionärer.

Detta har inneburit en explosion av behovet av sparandetjänster. Även med en generös statlig pension så kommer det alltid att finnas en efterfrågan av tjänster som innebär bättre finansiella förutsättningar på åldens höst. Denna efterfrågan påverkas i allra högsta grad av demografiska faktorer som livslängd och hälsa; faktorer som utvecklats dramatiskt och gått hand i hand med en förändrad och växande finansiell sektor.

Slutsats

Demografiska förändringar, med en allt senare debut på arbetsmarknaden och en allt längre period utanför arbetsmarknaden i slutet av livet, innebär att behovet av att flytta betalningsflöden i tid, från en allt mer komprimerad period från ca 40 till 60 års ålder då man normalt har pengar över, till perioder då man har sämre inkomster och/eller högre utgifter, i samband med studier, familjeskapande eller pension, skapar en fundamentalt stigande efterfrågan på finansiella tjänster. Den allt senare debuten på arbetsmarknaden ökar behovet av krediter och den allt längre tiden i pension ökar behovet av sparande. Eftersom dessa behov möts kan de också matchas av finansiella aktörer. Det ständigt växande pensionssparandet skapar förutsättningar för växande krediter och en större total balansomslutning för befolkningen som helhet, med både större skulder och tillgångar.

Om man tror att man via en förändrad reglering kan och bör få den finansiella sektorn att återgå till den storlek som rådde på 50-talet så lurar man sig själv och ignorerar samhällets förändring. När vi förstår att vi i grund och botten har att kämpa med denna allt sämre matchning mellan inkomster och utgifter så kan vi fokusera på att hantera de svårigheter detta innebär och vilka krav detta ställer på de regleringar vi har, så att vi kan bygga ett stabilt finansiellt system som håller i framtiden.

Vi bör också fråga oss vad den allt senare inkomstdebuten för unga vuxna innebär för deras livskvalitet och stressnivå och hur det kan hanteras. Vid en allt för sen inkomstdebut så ökar den finansiella pressen för individer som vill ha barn innan de biologiska förutsättningarna hinner försämras.