Som ett resultat av finanskrisen har diskussionen om hur bankregleringen bör se ut fått ny fart. I media fokuseras i första hand på diskussionen om bonusar, men bortom mediernas strålkastarljus sker betydligt viktigare diskussioner om hur risker i banksystemet ska hanteras. Resultatet av dessa diskussioner kommer få en stor effekt på huruvida vi om något decennium åter hamnar i en liknande skuldkris.

Förutom bonusbegränsningar (som jag tror får ytterst liten effekt på den finansiella stabiliteten) siktar man på att ta fram ett regelverk som är mindre procykliskt (som i mindre utsträckning förstärker svängningarna på marknaden) än det nuvarande och som bättre lyfter fram verkliga kreditrisker och därigenom leder till adekvat motståndskraft mot kreditförluster i banksystemet.

Diskussionen pågår i ett flertal forum, bland annat inom G20-gruppen och inom EU. Bland annat har EU-kommissionen begärt in kommenterar kring ett antal förslag (som presenteras här).

Tyvärr är jag inte övertygad om att fokus hamnat riktigt rätt i diskussionen om hur man bör beräkna kreditriskerna för bolån. EU-kommissionen tycks lägga allt för stor tonvikt vid krediternas storlek i förhållande till säkerhetens värde. Givetvis är det viktigt att säkerheterna är tillräckligt stora, så att man i de allra flesta fall kan hantera en avveckling av krediterna utan kreditförluster, men det finns en faktor som är ännu viktigare, nämligen att se till att låntagarna faktiskt har inkomster nog för att klara av lånens löpande betalningar.

En av de triggers som fanns för den nuvarande krisen, de amerikanska subprime-lånen till hushåll med svag kreditvärdighet, gavs just baserat på att det fanns en säkerhet. Man flyttade fokus från betalningsförmåga till säkerhetsvärdena. Istället för att som vid traditionell kreditgivning tänka att man bara ska ge så stort lån som låntagaren klarar av, så tänkte man att så länge det fanns en säkerhet så gjorde det inte så mycket om låntagaren klarade av lånet - det var ju bara att sälja säkerheten när det blev problem.

Denna idé var ihålig. Ifall en stor del av befolkningen samtidigt råkar ut för betalningsproblem så finns det inget som säger att säkerheterna går att avyttra, i varje fall inte till ett pris som är i närheten av vad man värderat dem till. Även om huspriserna totalt sätt är relativt motståndskraftiga i förhållande till andra tillgångspriser, så finns det inget som säger att en bostad i fel läge och som inte alls underhålls inte kan falla i pris med 90% från ett inköpspris. Inköpspriset kan ha varit orimligt högt från början, området kan vara fyllt av tomma hus och familjer under svår ekonomisk press kan ha låtit huset förfalla fullständigt.

Det är därför fundamentalt felaktigt att sätta säkerheternas värde som det främsta skyddet mot kreditförluster. Möjligheten att sälja säkerheten måste vara den sista utvägen, bland annat eftersom den utvägen bara finns så länge inte många behöver nyttja den samtidigt. När en kredit ges måste i normalfallet (givetvis finns väldigt speciella undantag) betalningsförmågan vara den överlägset viktigaste faktorn. Därför är det rimligt att det också är denna faktor som regleringarna fokuserar på.

Genom att höja riskvikten för bolån så åstadkommer man visserligen att nivån för det kapital bankerna måste hålla ökar. Det föranleder möjligen att bankerna för en större kapitalkostnad och därmed tvingas höja räntemarginalerna något. Det skulle möjligen kunna påverka uppkomsten av överdriven utlåning en smula, men frågan är inte effekten ändå är begränsad. Utöver de argument jag redan framfört så finns det dessutom ytterligare problem med detta resonemang.

Dels är det ett faktum att marknaden idag kräver betydligt bättre kapitalmarginaler än regelverket. De svenska bankernas nyemissioner är inte framdrivna av att de legat nära gränsen för de primärkapitalrelationer som regelverket tvingar dem, utan av en förändrad syn på marknaden om vilken primärkapitalrelation en välkapitaliserad bank har. Det är således ingen självklarhet att ett förändrat regelverk får de konsekvenser man tänker sig, ifall det ändå är marknadens krav som gäller. Givetvis kan man dock framhålla att dessa regler på sikt kan hindra att marknadens synsätt på en lämplig kapitalbuffert urholkas.

Värre är det med det faktum att detta upplägg skulle kunna ge en mer procyklisk prissättning på lån. Något som håller tillbaka räntehöjningarna på bolån under perioder med svåra kreditmarknadsförhållanden är det faktum att det är relativt billigt och säkert för banker att hålla bolån. Ifall bolån binder mer kapital riskerar man att råka ut för att banker i svåra lägen tvingas dumpa bolån för att minska sin exponering, vilket skulle leda till en ännu mer ansträngd kreditmarknad.

EU-förslaget svarar inte heller på frågan om hur man uppnår konkurrensneutralitet mellan institut som tillämpar riskberäkningar enligt schablon-modellen och institutet som använder sig av egna IRB-beräkningar. Kommer de små instituten att missgynnas på bekostnad av de stora? Det vore olyckligt ur perspektivet om riskerna med banker med allt för stora balansräkningar.

Riksbanken och Finansinspektionen har glädjande nog inkommit med ett gemensamt remiss-svar som delvis innehåller samma kritik som jag framför i detta inlägg. Svaret finns att läsa här

Jag hoppas att man framgent lägger en större vikt vid vilka krav banker måste ställa på betalningsförmågan för att få ge ett bolån en låg riskvikt.

Ett delvis relaterat inlägg om bankernas kapitalsituation kan hittas här.