Sveriges kris inte en fördröjd variant av USA:s
Idag höll Svante Öberg tal om det aktuella ekonomiska läget. Även om Öberg nu talar om att det värsta kan vara över så är bilden som målas upp i talet väldigt negativ. Man är övertygade om att återhämtningen blir extremt svag och tror att svensk BNP når tillbaka till tidigare toppnivå först 2012.
Själv har jag svårt att förstå varför man tror på en såpass svag återhämtning. Vad gäller exempelvis tillväxten i euroområdet så tror man att det första kvartalet med en tillväxt uppräknad till årstakt på över 2% kommer att infinna sig först under det tredje kvartalet 2011. Då ska vi ha i åtanke att vi under det första kvartalet i år preliminärt såg en kvartalstillväxt (inte uppräknad till årstakt) om ca -2,5% och att vi under det andra kvartalet såg en tillväxt om -0,1%. I årstakt pratar vi om en omsvängning på nästan 10 procentenheter, på ett kvartal. Från detta läge ska vi sedan se en ökning med totalt två procentenheter på nio kvartal, enligt prognosen (som visserligen är äldre än Q2-siffrorna).
Det som gör utsikterna för euroområdet ännu mer anmärkningsvärda är att man samtidigt tror på riktigt goda tillväxtsiffror för USA. Man tror enligt den senaste penningpolitiska rapporten att USAs tillväxt kommer att överstiga 3% under slutet av nästa år. Det tycks som att man betraktar lågkonjunkturen utifrån historiska mönster där USA leder både ned och uppgång. Det finns ett traditionellt mönster där en impuls börjar i USA och sedan kommer till Europa med i stort sett samma utveckling och symtom.
Skillnaden denna gång är att problemen faktiskt härstammar från lokala orsaker i USA och några andra länder (främst inom den anglosaxiska sfären) och att dessa grundproblem inte är speciellt smittsamma.
Visst har vi sett stora nedgångar i de exportberoende länderna utan hus- och kreditbubbla (och då inkluderar jag Sverige i denna grupp, även om vi mindre utpräglat än Tyskland kan placeras i detta fack), men dessa nedgångar är av en helt annan art än de vi sett i exempelvis USA, Irland och Spanien.
Exportländernas kris kommer sig inte av att samma mönster som i USA upprepas i dessa länder, vilket skulle vara ett gott skäl att misstänka att övriga länder kommer ur krisen senare. Istället är nedgångarna i de andra länderna att betrakta som en ren följdeffekt av den akuta krisen i de anglosaxiska länderna. Mot den bakgrunden vore det logiskt att misstänka att andra länder, som drabbades senare, faktiskt denna gång kan komma ur krisen tidigare. Jag argumenterar för detta här, och efter att preliminära BNP-siffror pekat på en ganska hygglig tillväxt i exempelvis Tyskland, Frankrike och Japan, så ser detta scenario ännu mer rimligt ut.
Det är tydligt att Öberg resonerar utifrån förutsättningarna att den svenska lågkonjunkturen är att betrakta som resultatet av en finanskris inom ekonomin. Exempelvis säger han:
"Samtidigt tror vi att återhämtningen blir svag. Det brukar bli så efter allvarliga finansiella kriser. Vi räknar med att det dröjer ända till 2012 innan BNP har nått samma nivå som innan konjunkturnedgången inleddes andra kvartalet 2008."
Detta citat tyder på att man ser den svenska lågkonjunkturen som direkt orsakad av den finansiella krisen. Jag menar istället att den svenska lågkonjunkturen orsakats av indirekta effekter genom att en finanskris utanför Sveriges gränser påverkat den globala efterfrågan på varor. Det stämmer att återhämtning ofta är långsam efter en svår inhemsk finanskris, eftersom balansräkningar, kreditgivning och stabilitet tar tid att återställa. Efter Sveriges finanskris som inleddes 1990 tog det många år innan situationen på finansmarknaderna återställdes, och det som drev tillväxten var exporten tack vare en svag krona, snarare än inhemsk efterfrågan som dröjde.
Situationen för Sverige är dock inte sådan nu. Både svenska privatpersoner och svenska banker har nu i hög grad balansräkningar i ett rimlig gott skick. Vi har alltså inte en nödvändig seg process av återställning av exempelvis sparkvoten framför oss innan en stark tillväxt kan dra igång. Det är därför svårt för mig att förstå varför återhämtningen nödvändigtvis skulle bli så långsam.
Jag tror alltså inte på Riksbankens tillväxtprognoser. Det innebär dock inte att jag ser en snabb återhämtning som självklar. Nya bakslag kan inträffa när som helst och vid en eventuell svår bankkris i något nytt land så kan givetvis det landet att uppleva nya dramatiska månader. En sådan utveckling skulle dock inte på något sätt innebära att återhämtningen långsamt tuggar sig framåt på det sätt Riksbanken tycks tro, utan snarare skapa ytterligare perioder av extremt dålig tillväxt. Detta har en viktig betydelse för den räntepolitik man bör föra; min slutsats är att den korta änden av räntebanan behöver justeras upp ordentligt. Jag återkommer med mer om detta innan Riksbankens septembermöte.
Ska bli spännande att se vad som "driver" ekonomin framöver, någon anglosaxisk överkonsumtion mha av billiga krediter lär vi alla fall inte få se de närmsta åren.
Många hävdar också att vi befinner oss mitt i Peak Oil, om så är fallet kan nog också ett högt oljepris verka dämpande på varje försök till återhämtning.
Posted by Fredrik L on augusti 19, 2009 at 06:29 em CEST #
Jag är väldigt glad över att din semester är slut så att du kan skriva vettiga analyser av ekonomin. Kanske dags att titta på nån prognos över räntan?
Tack för en som vanligt utmärkt skriven analys!
//Peter
Posted by 83.226.144.114 on augusti 19, 2009 at 09:41 em CEST #
Håller både med och inte med för ovanlighetens skull.
Jag blir orolig när fokus flyttas för mycket från inflations-finans-politiken och byts ut i för hög grad av konjunkturstyrd finanspolitik, låt vara att det är naturligt i ett läge där Riksbanken för en expansiv finanspolitik.
Däremot är det rimligt att utgå från att andra länder kan komma ur problemen före de länder där problemen härstammar ifrån, men det gäller att analysera vad för tillväxt som kommer ur detta, innan man, såvida inte inflationsskäl motiverar det, justerar upp räntebanan för tidigt.
Min personliga uppfattning här är att kronans värde kommer ha en central roll både för inflationen och styrkan i en eventuell konjunkturvändning. En starkare krona innebär nu när kronan visar tecken på att stärkas, att vi importerar ytterligare deflation framöver, samtidigt som exportföretagen teoretiskt borde missgynnas. (tidigare har den svaga kronan hållt uppe redan låga inflationstal och gynnat våra exportföretag).
Det ser ut som bräckliga förutsättningar för att redan justera upp räntebanan, vilket är min egen åsikt.
Ser fram emot dina åsikter och värderar dem alltid högre än mina egna ;)
Posted by Ola on augusti 20, 2009 at 02:11 fm CEST #
Jag håller inte riktigt med dig om att svenska privatpersoner "i hög grad" har "balansräkningar i ett rimlig gott skick". Väldigt många har alldeles för höga lån på sina bostäder, vilket ju orsakats av de höga bostadspriserna och de milda villkoren för kontantinsats. Denna höga belåning är ett problem som bara väntar på att manifestera sig.
Posted by Flute on augusti 20, 2009 at 08:55 fm CEST #
Tyvärr bloggar du alldeles för sällan numera ;)
Vad anser du om förhållande ränta inflation/deflation? Kan man anta att mönster man ser i backspegeln kommer att råda framöver? Vad anser du vidare om Peak Oil? Befolkningsökning med ständigt behov av mera billig energi? Skulle vara intressant om du ville väva iohop dessa saker.
Posted by B Carl on augusti 20, 2009 at 10:56 fm CEST #
Jag tror på ytterligare 1 st ras innan återhämtningen är helt igång. Dels för att marknaden övervärderar aktierna just nu (Aktiekursen i förh. till orderingång, vinst och omsättning mm). Vi har en negativ inlåningsränta hos riksbanken (reporäntans inlåningsränta) samt en stödlånspott som dumpats på marknaden om 100 miljarder (om jag inte minns fel). Vi har räntor som ligger extremt lågt och fortfarande en växande arbetslöshet, inom OECD.
Stimulanserna kommer behöva betalas tillbaka och trots att RB i princip tvingar ut mer krediter på marknaden så tror jag att de största problemen kommer från länderna vi exporterar till. Bank of England stödköper statspapper precis som FED och ECB. Jag anser att stödköpen kommer att kunna hjälpa dem något nu men vara en stor last senare då de köpen ska betalas av. Dvs de vi exporterar mest till kommer att få en del ekonomiska motgångar tillbaka då de skjutit dem på framtiden. Den rekylen kan mycket väl påverka deras betalningsförmåga och vilja att importera eller göra stora investeringar direkt, dvs man skjuter investeringar på framtiden och det påverkar ånyo vår exportinriktade ekonomi. Dessutom kommer makrot också hinna ikapp dem...
USA är viktigt för Sverige då de är världens största konsument, försvinner dem från köpsidan så kommer Sverige bli många miljarder fattigare. Även UK är lite av ett riskprojekt som köper mycket av oss.
Min åsikt är dock följande.
Sverige kommer klara sig ekonomiskt, men börsen kommer att backa stort och det är vad jag menar med 1 ras till. Kommer det raset i samband med den kraftig räntehöjning så tror jag även husmarknaden kommer trilla (men inte mer än 15%). Dessutom så innebär stora ras i USA även rent tekniskt att en liknande rörelse kommer att ske här. När det händer och man upptäcker att Sveriges ekonomi åtminstone är någorlunda sund då är uppsidan mycket påtaglig.
Posted by Victor on augusti 20, 2009 at 01:11 em CEST #
“A weaker dollar over time is part of the solution. It facilitates the rebalancing that everyone needs. It allows Asia to consume more and it allows us to produce more. It needs to go down slowly,” Said Mohamed El-Erian, co-CEO of bond house PIMCO.
Amen.
Posted by Fredrik L on augusti 20, 2009 at 06:06 em CEST #
Ola,
Jag delar din oro för att penningpolitiken i allt för hög grad handlar om resursutnyttjande och produktionsgap (i den riktning Lars E O Svensson driver det hela) och allt för lite om inflation. Inflationsbekämpningen måste dock vara långsiktig och det är det jag menar. Konsumentprisinflationen är inte ett hot i närtid, men ifall man för en penningpolitik som medför en allt för dramatisk kreditexpansion så får man tillgångsinflation som förr eller senare påverkar konsumentprisnivån, om inte annat så via deflationsimpulser när tillgångspriserna faller tillbaka. Därför är det viktigt att se bortom det närmaste årets konsumentprisinflation.
Posted by Sloped Mind on augusti 20, 2009 at 06:56 em CEST #
Fredrik L,
Först om oljepriset. Jag räknar fullständigt med att slutanvändarnas oljekostnader kommer att stiga i en fortsatt rask takt. Antingen sker det via högre världsmarknadspriser, eller så sker det via högre skatter. Detta kommer att skapa en viss motvind, men trots allt är den motvind detta skapar betydligt mindre än den medvind dagens räntenivåer innebär.
Om dollarn, så håller jag helt med.
Det bästa nu vore en ombalansering med en konsumtion i USA som utvecklas i lägre takt än den globala konsumtionen, samt att dollarn tappar en del i värde, i en lugn men stabil takt. Det skulle förenkla omställningsprocessen som förr eller senare kommer att ske, antingen lugnt och kontrollerat eller snabbt och våldsamt.
Posted by Sloped Mind on augusti 20, 2009 at 06:59 em CEST #
Flute,
Jag håller med om att "många" svenskar har en allt för hög skuldsättning för deras eget bästa.
De stora massorna har dock fortfarande en hanterbar skuldsättning och ganska goda tillgångar. Givetvis är det tragiskt att såpass många riskerar att se sin privatekonomi sönderslagen vid exempelvis skilsmässa, snabba räntehöjningar eller annat.
I de breda aggregaten över hushållen totalt ser jag dock en ganska sund balansräkning och en mycket god resultaträkning, med en extremt hög sparkvot. Skulderna har ökat och är i ett historiskt perspektiv mycket höga i förhållande till BNP, men då ska man minnas att vi sett en historisk utskiftning av tillgångar till privatpersoner, exempelvis i form av att fastigheter via bostadsrättsombildningar skiftats till hushållssektorn, samt att privatpersoners pensionssparande ökat dramatiskt. I det perspektivet ser balansräkningarna totalt sett sunda ut.
Posted by Sloped Mind on augusti 20, 2009 at 07:06 em CEST #
Peak-oil....? not at all....
http://ftalphaville.ft.com/blog/2009/08/20/67881/the-not-so-bullish-case-for-energy-prices/
Posted by magnus on augusti 21, 2009 at 12:21 fm CEST #
Lite förvånande att du och de efterföljande kommentarerna inte nämner arbetslösheten som en faktor i återhämtningen. Just nu är intrycket att den kanske inte behöver bli så hög i Sverige som man talade om när krisen kulminerade, d v s 11%, men nog är det en faktor som snabbt kan förvaga betalningsförmågan hos konsumenten. Arbetslösheten och dess effekter kommer ganska sent i cykeln vilket vi kan se i USA där även prime-lån nu börjar hamna under vatten.
I övrigt håller jag med om att Sverige med sin importerade kris, självständiga centralbank (flytande/svag växelkurs och en av de lägsta räntorna i världen) samt öppna ekonomi ser ut att kunna gå mot en exportdriven tillväxt av hyggligt mått redan under hösten. Precis som någon annan här nämnde så tror jag dock inte att det nödvändigtvis behöver sätta tryck på inflationen och därmed inte heller på RB. Dessutom kommer RB, i likhet med andra centralbanker, att var extremt försiktiga med att dra undan stimulanserna av rädsla för att knäcka en bräcklig uppgång. Detta sammantaget tycker jag talar för låga korträntor under längre tid än vad som kanske annars skulle vara befogat. Antagligen alltför länge är jag rädd med nya obalanser till följd. Vi ser t ex redan hur folk bjuder upp lägenheter till nya höjder, iallafall här i sthlm.
Centralbankscheferna träffas just nu i Jackson Hole och diskuterar ett finansiellt stabilitetsmål som komplement till det alltför trubbiga inflationsmålet. Innan detta har sjösatts kommer dock nya bubblor att hota en långsamt tillfrisknande världsekonomi.
Posted by H on augusti 21, 2009 at 09:19 fm CEST #
H,
Arbetslöshet följer traditionellt efter konjunkturcykeln, snarare än att självt påverka cykeln. Det som är allra värst för ekonomin tycks vara en utbredd rädsla för att bli arbetslös, snarare än att faktiskt vara arbetslös.
Förra hösten hade vi sannolikt en stor andel av befolkningen som var rädda för arbetslöshet och därför sköt på stora investeringar. Idag är fler arbetslösa (arbetslösheten har ökat med ca 2% av befolkningen), men i och med att varslen minskat så har nog andelen som är akut oroade för arbetslöshet sjunkit med mycket mer än så.
Därför menar jag att varselstatistiken nog är mer viktig att titta på för att bedöma hur arbetslösheten slår på hushållens beteende och varslen har fallit snabbt. Det är inte när man faktiskt blir arbetslös som man börjar snåla, utan redan när man varslas, eller till och med när man börjar misstänka att varsel kommer, som man börjar snåla.
Posted by Sloped Mind on augusti 21, 2009 at 10:18 fm CEST #
Det kostar idag ca 1000 SEK att låna en miljon när man köper bostad. Är det någon som på fullt allvar inte tror att detta kommer att få konsekvenser i framtiden? Så visst borde RB titta lite längre in i framtiden när de sätter räntan om de vill undvika nya bubblor. En höjning till vintern vore önskvärd men kommer inte att ske, centralbanker är notoriskt dåliga på att hinna höja i rätt tid eftersom de baserar sina beslut på historiska data som alltid har en viss eftersläpning.
Håller även med Flute, har inte 20% av bostadsrättsägarna en belåningsgrad på 80% eller mer, enligt FIs rapport från 2008? Detta är inte sunt.
Posted by Fredrik L on augusti 21, 2009 at 10:44 fm CEST #
Fredrik L,
Vi är ju helt överrens om riskerna med att hålla räntan låg för länge, däremot så vill jag påtala att bostadsrätter endast utgör drygt en femtedel av bostadsutlåningen, och att det bland småhusägare var 13% som hade en belåning överstigande 80%. Sedan finns det en stor grupp av befolkningen som inte har bolån alls.
Som andel av befolkningen som helhet var det därför en relativt hanterbar mängd personer som hade bolån till ett värde överstigande 80% av bostadsvärdet i slutet av 2008. Idag har sannolikt siffrorna fallit ytterliggare på grund av viss återhämtning av priserna och något mer restriktiva banker.
Idag är nog situationen därför hanterbar, men man får inte släppa upp nivåerna, vilket jag är rädd för att man kommer att göra ifall man väntar allt för länge med att höja.
Posted by Sloped Mind on augusti 21, 2009 at 11:11 fm CEST #
Tittar vi historiskt så kan vi nästan utgå ifrån att de kommer att vänta för länge med att höja. Det där med att ta bort punschskålen i rätt tid är mycket svårt, och jag är inte säker på att de ens vill. Jag kan inte se att USA så småningom inte kommer att inflatera bort dess skulder, det är oemotståndligt politiskt sett.
Posted by Fredrik L on augusti 21, 2009 at 06:43 em CEST #
Det finns förstås en risk för en w-konjunktur. Men så som läget ser ut just nu - är det inte lite fascinerande att många fortfarande är tvärsäkra på att vi befinner oss i "den värsta nedgången sedan 30-talet"? Är det inte mer och mer som tyder på att vi kommer betydligt lindrigare ur det här än 90-talskrisen? Det verkar ju som att recessionen den här gången varade fyra kvartal - nog var den längre i 90-talskrisen?
Och fallet i sysselsättning på 90-talet hämtade sig Sverige ALDRIG ifrån - frånvaron flyttades mellan arbetslöshet, sjukskrivning och förtidspensionering, men den försvann inte. Nu är det tvärtom, den stigande arbetslösheten kompenseras delvis av minskande sjukfrånvaro, så att det i slutänden inte är särskilt mycket färre som jobbar trots att det är lågkonjunktur.
Posted by Andreas Bergström on augusti 21, 2009 at 07:00 em CEST #