Arbetslösheten, konsumtionen och tillväxten

I en kommentarstråd i veckan fick jag frågan om varför jag inte såg med större oro på den kommande arbetslöshetens hämmande effekter på en möjlig återhämtning.

Mitt svar var att arbetslösheten traditionellt följer efter konjunkturcykeln, snarare än att självt påverka cykeln, och att det som är allra värst för ekonomin tycks vara en utbredd rädsla för att bli arbetslös, snarare än att faktiskt vara arbetslös.

Jag skrev också att varselstatistiken därför antagligen ger en bättre bild av hur arbetsmarknadens utveckling slår på hushållens beteende.

Detta vill jag gärna fördjupa mig i en aning. Låt oss därför studera några samband mellan varsel, arbetslöshet, hushållens konsumtion och BNP-tillväxt. Vi kan börja med att testa tesen som nämndes i kommentaren; att arbetslösheten påverkar kommande tillväxt.

figur 1. Genom att sätta samman serierna i ett diagram och vända på axeln för arbetslösheten kan vi enkelt hitta eventuell samvariation och se ifall en högre arbetslöshet föregår sämre tillväxt. Det är inte helt lätt att hitta något tydligt mönster i detta diagram, men man kan ana att en period av stark tillväxt (som den som påbörjades 1994) följs av lägre arbetslöshet, vilket vi ser 1998 till 2001. Arbetslösheten toppade 1997, 3 år efter att tillväxten tagit rejäl fart. Tillväxten vände också ner innan arbetslösheten steg. Samma mönster märks också under högkonjunkturen som inleddes 2004 och under den nuvarande lågkonjunkturen - först rör sig tillväxten, sedan arbetslösheten.

Om vi begränsar oss lite och jämför arbetslösheten med konsumtionsutvecklingen istället, så skulle vi kunna se ifall hushållens konsumtion trots allt faller på grund av stigande arbetslöshet.

 

figur 2. Ungefär samma mönster uppträder i jämförelsen med hushållens konsumtion.  Hushållens konsumtionstillväxt stiger långt innan arbetslösheten börjar förbättras. Exempelvis började hushållens konsumtion att stiga tydligt 1994, samma år som tillväxten tog fart, medan arbetslösheten toppade 1997.

Hur är det då med varslen, som jag menar säger mer om tillväxten och hushållens konsumtion? Låt oss först titta på hur väl varselutvecklingen stämmer överrens med utvecklingen för hushållens konsumtion.

figur 3. När vi jämför varsel-siffrorna från arbetsförmedlingen med konsumtionsökningen så ser vi ett mycket tydligt mönster. Lägre varsel sammanfaller med högre konsumtion. I början av 90-talet började varslen minska något snabbare än konsumtionstillväxten tog fart, men generellt har de utvecklats på samma sätt. Varselmängden har under perioden sagt mycket mer om konsumtionsutvecklingen än vad arbetslöshetens utveckling har.

Låt oss avsluta med att också titta på sambandet mellan varsel och BNP-tillväxt.

figur 4. Även här är sambandet mycket tydligt. När varselsituationen är god så är BNP-tillväxten hög, och vice versa.

Dessa samband tyder alltså på att det är varselsiffrorna, snarare än arbetslöshetsiffrorna som man ska titta på om man vill bedöma utvecklingen för hushållens konsumtion, eller BNP-tillväxten, utifrån utvecklingen på arbetsmarknaden. Det finns också en viss logik i detta faktum. Skulle du börja dra in på konsumtionen och skjuta på investeringar när du blev varslad, eller skulle du verkligen vänta tills dess att du gått ut i arbetslöshet innan du skjuter på det där bilköpet eller den där lägenhetsrenoveringen? Till viss del har du kanske till och med skjutit upp stora inköp redan innan du blev varslad, av ren oro för ett varsel.

Denna oro för varsel hänger rimligen delvis ihop med hur många som varslas totalt. Höga varselsiffror påverkar därför inte bara de som faktiskt blir varslade, utan alla som ser en risk i att själv bli varslade. Därför har varslen en stor påverkan på hushållens beteende.

Om antalet varsel stämmer så bra överrens med tillväxten av konsumtion och BNP, varför då titta på varselsiffrorna och inte bara på tillväxten direkt?

Framförallt har varselstatistiken de fördelarena att den publiceras tidigare, oftare och med större precision än BNP-statistiken. Varselsiffror får vi varje vecka från arbetsförmedlingen och siffrorna rör då föregående vecka. Siffrorna är inte utsatta för några enorma revisioner. BNP-siffrorna publiceras i jämförlese på kvartalnivå, de första siffrorna för ett kvartal presenteras en bra stund efter kvartalets slut - och långt efter kvartalets början. Dessutom revideras de tidiga BNP-rapporterna ofta kraftigt och så sent som ett par år efter att kvartalet slutat kan stora revideringar av tillväxten göras.

Varselstatistiken är därför en av mina favorit-indikatorer vad gäller att få en ögonblicksbild av tillståndet i ekonomin, och just nu skvallrar utvecklingen på varselsidan om att hushållens konsumtionstillväxt och BNP-tillväxten förbättras tydligt.

Permalink     5 Comments



Comments:

Hur ser det ut om du använder % sysselsatta istället. Jag kan tänka mig att div lagändringar och ändrade policys påverkar arbetslösheten. Känner till ett sådant fall, och det blir ganska många % då jag inte känner så många arbetslösa.

"Det finns också en viss logik i detta faktum."

Jag avråder från alltför mycket antaganden om logik beträffande människors ageranden. Människor styrs mest av känslor och inte resonemang, därför blir det lätt fel. T ex visar verkligheten att folk inte alls väntar med köp vid fallande priser (deflation) med det är en spridd vanföreställning som folk gärna upprepar.

Posted by Kronofogden on augusti 22, 2009 at 10:43 em CEST #

Kronofogden,

Sysselsättningen ger en bild som är väldigt lik arbetslösheten. Givetvis påverkar lagändringar folks beteenden (och arbetslöshet, sysselsättning, konsumtion, etc.), men arbetslöshetssiffran som används är enligt ILO-definitionen (källor SCB och Konjunkturinstitutet) och inte hur många som ha a-kassa, eller något annat mått som är försett med problem avseende ständiga regelförändringar.

Antaganden är farliga, men i detta fall rör det sig inte om ett rent antagande, utan om att statistiken tyder på ett beteende som också känns logiskt.

Vad gäller deflation så handlar det inte egentligen om att folk skjuter på köp (även om det ofta beskrivs på det förenklade sättet i media), utan det handlar om att investeringsbeslut påverkas av realräntan. Ifall man har en deflation om 5% per år, men man för ett fastighetslån får betala 2% ränta, så skulle kalkylen för fastighetsbyggen se mycket tuff ut. Om man räknar med fallande nominella intäkter från fastigheten med 5% per år, samtidigt som lånets nominella storlek förblir oförändrad och dessutom ska betalas ränta på, vem vill då bygga?

Faran med deflation är att det kan innebära att realräntan blir så hög, även med en nominell ränta nära noll, att den ligger högt över den nivå som skulle vara förenlig med samhällsekonomisk balans.

Posted by Sloped Mind on augusti 23, 2009 at 08:21 fm CEST #

Ok jag tänkte mig att andelen arbetslösa kanske var för utsatt för politisk påverkan och för vanskligt att använda.

Jag förstår hur du tänker ang hög realränta. Jag kan dock kort peka på följande:
A) Om marknaden satt en hög realränta betyder de att låntagarna accepterar det priset på pengar.
B) Skulle bankerna ha ett betydande låneutrymme kommer de att sänka räntan i konkurrens om ökad volym.
C) Ett företag som anser räntan vara för hög kan lösa det genom en nyemission, varvid de är opåverkade av räntenivån, och kan göra de investeringar de finner lämpliga.

Posted by Kronofogden on augusti 23, 2009 at 07:34 em CEST #

Kronofogden,

Nu var ju problemet att den höga realräntan inte berodde på en hög nominell ränta, utan på hög deflation. Marknaden kan inte sätta räntan lägre än 0%, så vid hög deflation blir realräntan hög oavsett nominell ränta. Det är problemet.

Inte heller aktieägare kommer vilja ha negativ avkastning på sina pengar, som en nyemission hjälper föga.

Posted by Sloped Mind on augusti 23, 2009 at 09:38 em CEST #

Min kommentar antog en måttlig deflation och en viss nominell ränta. Dvs där det finns en vilja att låna.

Annars skulle jag nog säga att det sker investeringar även vid hög realränta. De är rimligen mer genomtänkta och andelen ogenomtänkta och misslyckade investeringar är färre. Människor tenderar att använda pengar de förfogar över. Jag har själv betalat ca 14% ränta på ett fastighetslån och även investerat. (Runt 93 borde det ha varit). I någon mening kan det sägas ha varit realränta då fastigheten såldes med mindre förlust.

Nu skulle jag säga att jag tvivlar på att kraftig deflation kan råda annat än tillfälligt. Svag deflation kan man dock ha längre tid. Det finns exempel på det där man också haft god tillväxt.

Aktieägare vill nog aldrig ha negativ avkastning. Dock har dom det allt som oftast. Från mitten på 60-talet till 1980 hade dom kraftigt negativ avkastning i den meningen att det reala värdet på investeringen (aktierna) minskade mycket. Mellan de reala topparna 1965-2000 går aktieägarna back efter comission, skatt och inflation. Med utdelningarna kommer de dock strax ovan för nollan.

Posted by Kronofogden on augusti 25, 2009 at 11:34 em CEST #

Post a Comment:
  • HTML Syntax: Allowed