Under senhösten 2007 pratade jag i telefon med en bekant. Samtalet ledde in på konjunkturen och räntorna. Som lekman undrade han varför Riksbanken inte satte igång att sänka räntorna nu när konjunkturen började vända nedåt och finanskrisen i USA kommit igång ordentligt.

Det han hade insett redan på hösten 2007 - att konjunkturtoppen passerats, att finanskrisen börjat och att andra tider var på gång, tog det sedan ungefär ett år för Riksbankens direktion att inse. Många var vi som under sommaren och hösten 2008 undrade hur det kunde komma sig att Riksbanken inte tog intryck av den djupa krisen och insåg att inflationen snart inte skulle vara ett problem överhuvudtaget. Inte bara personer som älskar att plöja varje rapport om tillståndet för världsekonomin insåg detta, utan helt vanligt folk insåg vart det var på väg.

Det finns givetvis många förklaringar till att Riksbankens direktion missade tecknen, men några av anledningarna misstänker jag vara en ödmjukhet inför uppgiften, en allt för liten tilltro till sin egen analysförmåga och en allt för stor tilltro till de modeller och modell-baserade prognoser som delvis utgör beslutsunderlag för Riksbankens direktion.

Med alla de modeller och simuleringar man nu kan använda sig av för att göra en prognos för framtida ekonomisk utveckling, vågar man då, när man runt omkring sig ser tecken på en vändning, att stå för den egna analysen, även ifall den pekar i rakt motsatt riktning mot modellerna? Är det ett tecken på en sund skepsis att våga ignorera modeller som skapats på basen av lång forskning, eller är det ett tecken på överdrivet självförtroende att tro att man själv vet bäst? Med miljontals människor beroende av vilka beslut man fattar, vågar man då fatta beslut som bygger på en egen analys?

Här närmar vi oss ett för det makroekonomiska tänkandet svårt ämne. I den professionalisering som skett av nationalekonomisk forskning har man i allt högre grad eftersträvat att bedriva vetenskap utifrån naturvetenskapliga principer. Medan storheter som Ricardo, Smith och Marx i hög grad baserade sitt arbete på den egna skarpa analytiska förmågan, utan hjälp av väl utvecklad empiri, så söker idag många nationalekonomer empirisk bevisning för varje samband de ska våga lyfta fram. Ibland kan jag få känslan av att många nationalekonomer när en inre längtan till att kunna kopiera fysikerns arbetssätt, med tydligt avgränsade repeterbara experiment som måste beskrivas för att ge en teorin trovärdighet. Ibland får jag känslan av att en analys som saknar empirisk uppbackning, hur självklar den än är, ses som svagare än den mest ologiska analys som uppbackas av empiri, hur illa genomförd empirin än är.

Delvis är denna förkärlek för empirin en god utveckling. Att söka göra nationalekonomiska teorier falsifierbara via experiment är ett oerhört viktigt steg på vägen mot ett allt bättre ekonomiskt kunskapsläge. Utvecklingen är dock inte utan problem. I vissa fall kan det tyckas som att ekonomer gärna vill ta den enkla vägen runt ett problem och istället för att genomföra en grundläggande förutsättningslös analys kring en fråga, hellre falla tillbaka på en väldokumenterad modell som beskriver utvecklingen under vissa förutsättningar. Detta är ett problem eftersom det är så oerhört svårt att genomföra god ekonomisk empiri och bygga modeller som baseras på denna empiri. Modellerna håller bara då det är de faktorer man tagit hänsyn till vid skapandet av modellerna, som dominerar utvecklingen, medan verkligheten saknar sådana begränsningar. Modellerna blir nödvändigtvis slutna, på så sätt att endast ett visst antal faktorer kan hanteras av dem, medan ekonomin är fullständigt öppen med ständiga överraskningar.

Inom Riksbankens arbete används bland annat modeller för att göra prognoser, som i sin tur används för att avgöra vilken reporäntenivå som är lämplig för att man ska uppnå sina mål för penningpolitiken. En modell som används är RAMSES (Riksbankens Aggregerade Makromodell för Studier av Ekonomin i Sverige) och med hjälp bland annat av denna skapas det utifrån existerande information en prognos för framtida ekonomisk utveckling. Givetvis accepteras inte denna modells resultat rakt av utan diverse experter försöker fånga upp händelseförlopp som modellen inte kan fånga. Tillgången till modeller som RAMSES har ett mycket stort värde och det öppnar upp helt nya dimensioner i prognosarbetet. Delvis riskerar dock dessa modeller att bli fångar av sin egen framgång. Alla är i teorin ense om modellernas begränsning och att de måste kompletteras med en sund mänsklig analys. Men, allteftersom modellerna blir bättre så blir det också allt svårare att ifrågasätta resultaten. Vem vågar stå upp mot en modell som baserat på en enorm mängd data kan presentera en komplett och trovärdig bild över den framtida utvecklingen?

Jag tror inte att man idag i tillräckligt stor utsträckning vågar göra den analys som krävs för att hantera modellernas tillkortakommanden. Ett givet problem med modeller som baseras på historisk data är att man inte alls vet hur väl de fungerar i situationer som aldrig tidigare uppstått. Ett exempel på sådana situationer är de senaste årens globala kreditkris. Till en början ledde inte kreditkrisen till någon global lågkonjunktur eller breda globala prisfall. Modellerna pekade inte på att något dramatiskt var på gång att hända. De som tog sig tid att göra analysen av hur kreditmarknaden och den amerikanska bolånemarknaden såg ut och hur detta skulle påverka den globala ekonomin, kunde dock extremt tydligt se att det knappast på kort sikt var inflation man skulle oroa sig för under sensommaren 2008. Ändå var det detta som Riksbanken oroade sig för. Även om utvecklingen 2008 var extrem, så är det inget undantag så till vida att helt nya situationer ständigt inträffar och måste förstås. Även effekterna av 90-talets IT-boom, Kinas uppvaknande, den osäkra tillgången till olja, och så vidare, är svåra att förstå enbart med hjälp av generella ekonomiska modeller.

Mot denna bakgrund kan det vara intressant att titta på de BNP-prognoser som Riksbanken gör. Visar dessa prognoser tecken på en fristående analys som vågar dra slutsatser om framtiden utifrån mer än existerande makroekonomisk statistik, såsom tankar om utvecklingen av kreditmarknaden?

Jag vill påstå att det generellt är mycket svårt att i prognoserna hitta tydliga spår av en analys som går bortom publicerad statistik. Istället pekar prognoserna påfallande ofta på att ett visst mönster ska uppstå.

Förenklat handlar detta mönster om att man kan utgå från dagens tillväxt, och dagens tillväxtutveckling. Man låter tillväxtkurvan fortsätta i samma riktning, men låter utvecklingen vridas så att tillväxten i avtagande takt återgår till sin potential inom ca tre år. I själva verket ser dock förstås sällan utvecklingen ut på detta sätt. Delvis skulle ett sådant mönster kunna förklaras av att Riksbanken vid varje givet tillfälle givetvis sätter den ränta som man tror innebär att ekonomin når balans inom några år och att det därför är rimligt att väntevärdet för tillväxten om några år är detsamma som det man tror är den potentiella tillväxten. Det är dock knappast så att Riksbankens räntebeslut har mer än marginell påverkan på tillväxten under innevarande och närmast efterföljande kvartal. Man skulle därför förvänta sig att man ibland såg oönskade kraftiga tillväxtsförändringar i varje fall  i närtid.

Låt oss titta på några av Riksbankens prognoser under de senaste åren, och låt oss rita en en stiliserad kurva över hur det mönster jag beskrev skulle se ut i de olika fallen.

figur 1. Låt oss börja med den senaste penningpolitiska rapportens prognos över BNP. Den svarta linjen är en inritad kurva baserad på tanken att tillväxten normalt utifrån existernade utvecklingen vrider om så att tillväxten i avtagande takt på 2-3 år kan återgå till dess potential. Takten av återhämtningen styrs av hur långt man idag är från den potentiella tillväxten, eftersom man i avtagande takt ska hinna nå potentiell tillväxt inom 2-3 år. I detta fall innebär det att tillväxt-takten måste stiga väldigt snabbt i början av prognosperioden. I detta fall vill jag påstå att Riksbankens prognos mycket väl följer detta mönster. Notera dock att det mönster jag ritat ut inte följer någon exakt matematisk formel, utan endast är ett ritat mönster baserat på några grundprinciper. Jag påstår inte att Riksbankens prognos med hög noggrannhet kan beräknas endast utifrån historiska BNP-siffror.

Låt oss nu gå vidare till att titta på en prognos som gjordes tidigare i krisen, under 2008. Prognosen nedan publicerades den 3 juli 2008, alltså ett par månader före den värsta krisen, men långt efter att krisen satt igång.

figur 2. Även denna gång ritar vi in en kurva som utgår från samma princip. Utgå från dagens tillväxtutveckling, och vrid om utvecklingen så att vi på 2-3 års sikt når normal tillväxt. I detta fall var vi i utgångsläget nära den potentiella tillväxten och därför kan omvridningen av tillväxttakten göras långsammare. Även i detta fall följer Riksbankens prognos det nämnda mönstret väl.

Vi kan också titta på den utveckling man trodde på under hösten 2007, i början av krisen.

figur 3. Utifrån förutsättningarna, med fallande tillväxt en bit ovanför potentiell tillväxt, skulle mönstret innebära att man låter tillväxtkurvan fortsätta som den går, men långsamt vrida om utvecklingen så att man uppnår normaltillväxt. I detta fall kan vi notera att prognosen inte fullt ut följer detta mönster, då man tror på en skakig men i princip oförändrat tillväxt under de närmaste kvartalen, innan man hakar på det vanliga mönstret. Avvikelsen får dock ändå betraktas som mycket liten, då tillväxtens riktning inte avviker från mönstret mer än under en mycket kort period.

Faktum är att detta mönster kan ses, givetvis med mindre avvikelser, i väldigt många av Riksbankens prognoser. För att hitta en lite större avvikelse måste jag gå tillbaka ända till 2005, då man efter en fallande trend för BNP-tillväxten ändå trodde på en starkare tillväxten framöver.

figur 4. Under 2005 skiljde sig faktiskt Riksbankens prognoser från det gängse mönstret. Vid en tillväxt under den potentiella, som det var frågan om här, säger möstret att tillväxtutvecklingen ska vridas om så att tillväxten i ett avtagande tempo kan stiga för att nå den potentiella tillväxten. I detta fall valde Riksbanken istället att tro på att tillväxten snabbt skulle stiga över den potentiella tillväxten för att sedan långsamt falla ner mot normalnivån. 2005 var dock extremt så till vida att den publicerade BNP-siffran helt enkelt var felaktig. Stora revisioner kom senare att dra upp tillväxten under 2005. Övrig data tydde på att konjunkturen var stark och det är därför väntat att man fastställde en prognos som var positivare än det gängse mönstret. Det ironiska i det hela var att man ändå inte, trots denna mer positiva prognos, vågade fullfölja analysen och sätta en högre ränta, utan istället lurades man av den svaga BNP-statistiken att sänka räntan allt för lågt, vilket vi fick betala för senare.

När man studerar prognoserna ovan ska man också minnas att man vid framställandet av prognoserna har mycket mer information än historisk BNP-tillväxt tillgänglig. Det är alltså så att eventuella avvikelser från mönstret inte behöver bero på en fundamentalt annan analys av situationen, utan kan bero på att man väger in färskare statistik än den ständigt eftersläpande BNP-statistiken.

Min slutsats är att man nästan alltid utgår från att tillväxten ska fortsätta i samma riktning och på sikt vända mot den potentiella tillväxten. Detta stående mönster för prognoserna menar jag är ett tecken på att den mänskliga analysen ges ett litet utrymme. Rimligen tror ibland människor, ibland felaktigt, på en oönskvärd utveckling under det närmaste året. Prognoserna skvallrar dock ständigt om en lugn och fin resa mot målet.

Varför ser man aldrig att det mest sannolika är en kraftig chock? Så sent som i oktoberprognosen 2008, då vi var inne i ett kvartal som enligt nuvarande beräkningar visade en annualiserad tillväxt om -18,4% (!), så pekade man ut en prognos som innebar att tillväxten skulle bottna vid noll-tillväxt under första kvartalet 2009 för att sedan vända upp mot genomsnittsnivåerna. Med allt som hade inträffat i oktober 2008, varför pekade man inte ut en mer dramatisk BNP-utveckling?

Jag tror att det kan finnas en rädsla för att sticka ut hakan, och jag menar att denna rädsla för att sticka ut hakan via egen analys syns på flera håll, både inom och utanför Riksbanken och inom och utanför den akademiska världen. Jag menar att Riksbankens agerande under förra hösten visar tydliga tecken på detta. Riksbanksprotokollen skvallrar om att några direktionsledamöter faktiskt analyserade och funderade över vad kreditkrisen innebar, medan den gruppering som kom att diktera räntepolitiken satt fast i prognoser baserade på historiska siffror för KPI, BNP, sysselsättningsgap och produktivitetsutveckling och med en rädsla för kraftiga löneökningar, trots att verkligheten förändrats dramatiskt sedan de tider då dessa siffror gällde. Istället för att förutsättningslöst fundera över vad en kraftig global kreditåtstramning innebär efter en lång tids investeringsdriven tillväxt, så matade man in gamla siffror i en modell och fick resultatet att räntan behövde höjas och inte sänkas.

Uppdatering 2009-09-03: Bengt Assarsson skriver idag i DN på samma tema här.