Dagens världsvaluta är US-dollarn. Federal Reserve och USA har därigenom en unik möjlighet att skapa pengar som accepteras som reservvaluta världen över. Även om euron gjort framsteg som reservvaluta så är US-dollarn fortfarande nummer ett, och i och med att euron inte ensamt kontrolleras av ett lands regering, så har man inte riktigt samma möjligheter att utnyttja valutans särställning vid ekonomiska kriser.

Samtidigt som dollarns ställning ger USA unika möjligheter så ger det dem också ett unikt ansvar och unika svårigheter. Som världsvaluta kommer dollarn inte alltid att röra sig utifrån den ekonomiska förutsättningarna i USA; tvärt om har vi i årtionden sett hur andra länders centralbanker fixerar sin valuta till dollarn och köper dollar, tidvis i extrem omfattning, för att försvaga sin egen valuta. Dollarn har därmed delvis blivit en fånge i sin egen framgång.

Ett av resultaten av förra veckans G20-möte var att man beslutade att ge IMF rätt att ge ut nya Special Drawing Rights till ett värde av $250 miljarder. Genom detta beslut kan länder med finansiella svårigheter växla till sig de reserv-valutor som ingår i SDR-korgen (där USD har störst vikt).

Jürgen Stark, tysk ledamot av ECB:s direktion, kritiserade idag beslutet, och kallar dessa pengar globala helikopterpengar, och det går att förstå hans synpunkter.

I och med beslutet så kan IMF tillföra likviditet i dollar, euro, yen och pund, visserligen i begränsad mängd, oberoende av centralbankerna. För en centralbank som inte själva vill sänka räntan till noll och påbörja okonventionell penningpolitik kan detta förstås vara lite svårt att svälja.

I fredags meddelade Riksbanken att man tänker göra det enklare för kreditinstitut att bli motparter till Riksbanken. Man kommer att tillåta kreditinstitut som inte är deltagare i RIX att ansöka om att bli begränsade motparter och delta i vissa av Riksbankens kreditfaciliter.

I onsdags började jag skriva om varför jag anser att Riksbanken inte i dagsläget behöver besluta om några okonventionella penningpolitiska program liknande de köp av längre statspapper som man beslutat om i bland annat USA och Storbritannien. Jag skrev då om varför avsaknaden av en svensk kreditkollaps minskade behovet av sådana åtgärder. Idag fortsätter jag diskussionen med ytterligare argument.

Runt om i världen påbörjar centralbankerna olika program för okonventionell penningpolitik. Bland annat Federal Reserve och Bank of England har börjat köpa statsobligationer med längre löptid. För flera av de centralbanker som ännu håller sig till att sätta räntan på kort utlåning spekuleras huruvida de snart också drar igång egna okonventionella åtgärder.

Även i Sverige är diskussionen igång för fullt och i flera tal har ledamöter av Riksbankens direktion uttalat sig om möjligheterna till okonventionella penningpolitiska åtgärder, givetvis utan att föreslå att sådana genomförs, eftersom sådana besked skulle komma i samband penningpolitiska möten.

Jag menar dock att det utifrån den information vi har idag inte är varken nödvändigt eller önskvärt med liknande penningpolitiska åtgärder för Sveriges del för att hantera den nuvarande krisen, och jag tänker förklara varför i ett par inlägg här på bloggen. Jag börjar idag med mitt första argument mot aktiv quantitative easing i Sverige, nämligen avsaknaden av en kreditkollaps.

Som ni ser så har det hänt en del med slopedcurve.com.

Detta resulterade i att jag tog fram en ny layout, med två menynivåer, för att skapa utrymme för fler sidor. I den övre menyn finns fem flikar där man väljer vilket huvudområde man vill besöka (exempelvis bloggen eller räntediagrammen), och i den nedre väljer man mellan olika delområden.

Jag ber er att ha överseende med de barnsjukdomar den nya layouten säkert för med sig, och jag tar tacksamt emot kommentarer och tips på förbättringar.

Under kort tid har Federal Reserve, Bank of England och Schweiz nationalbank annonserat program för köp av längre obligationer i syfte att få ner räntorna på lån med längre löptider samt förse ekonomin med mer likvida medel.

Med tanke på eurons styrka och med tanke på att många euro-länder börjar se extremt låga inflationsnivåer så diskuteras ifall ECB ska slå in på samma bana; sänka styrräntan nära noll och köpa långa obligationer direkt i marknaden. KPI-estimatet för Tyskland föll med 0,1% mellan februari och mars och 12-månaders-inflationen hamnade i mars på endast +0,5%. Med tanke på de stora prisökningarna under våren förra året som faller bort under de närmaste månaderna så kan Tyskland snart se deflation även på 12-månadersnivån. Irland såg redan i februari en HIKP-förändring på endast 0,1% jämfört med året innan. Som jämförelse steg HIKP för Sverige med 2,2% mellan februari 2008 och februari 2009.

Trots betydligt lägre inflation i euroområdet än i exempelvis Storbritannien, så har ECB gått betydligt mer försiktigt fram än Bank of England. Detta förklaras nog inte endast av tysk penningpolitisk återhållsamhet och tidigare dåliga erfarenheter av att trycka ut för mycket pengar i ekonomin.

I en högintressant artikel i årets första nummer av Penning- och valutapolitik skriver Lars E O Svensson om vikten av transparens och om det flexibla inflationsmålet. Svensson betonar oerhört tydligt att inflationsmålet är flexibelt och att inflationstakten inte är den enda variabeln som Riksbankens försöker styra, utan att de även strävar efter att balansera ekonomin i stort, utan att definiera exakt vilken vikt som i förhållande till inflationsmålet ska ges åt strävan att balansera ekonomin.

I december berättade Riksgälden att man övervägde att introducera en ny lång statsobligation, vilket jag skrev om här. Då nämnde man i ett första skede en 20-årig obligation som skulle kunna få samma förfallodatum som den långa realränteobligationen, men sedan dess har man riktat in sig på införandet av en 30-årig obligation och idag gavs den ut.

Den tecknade volymen var 38 075 miljoner och den såldes till en ränta av 3,75%. Tidigare hade man talat om en volym runt 20 miljarder, eller inom intervallet 15-30 miljarder, men man passade alltså på att ta in betydligt mer än så i en försäljning som får betecknas som en framgång.

Ofta diskuteras i media vad som orsakade finanskrisen. En av de teser som nämns är att bankpersonal tagit enorma risker. Drivna av stor möjlig avkastning har man blundat för riskerna och slutligen förlorat allt.

Det är en tilltalande tes, men även om den givetvis stämmer för enstaka fall, så tror jag i stort inte på den.

Som jag skrivit om tidigare så har Bank of England börjat köpa långa statspapper, och den Schweiziska centralbanken har annonserat att man tänker göra detsamma. Vid dagens räntebesked från Federal Reserve meddelades att även de tänker ta ner räntorna längre ut på räntekurvan genom att köpa amerikanska statspapper direkt i marknaden.

Med andra ord så hjälper Federal Reserve till att finansiera USAs statsskuld med nya centralbankspengar, i förhoppningen att detta kommer att vara inflationsdrivande. I ett första skede är det dock en relativt liten åtgärd. Av en total skuld på i runda slängar 11 biljoner dollar så har Federal Reserve beslutat att köpa långa statspapper till ett värde av 300 miljarder dollar. De krisåtgärder man vidtagit i USA har dock tenderat att växa i snabb takt och det är mycket möjligt att vi får se större inköp längre fram.