Om finanskrisen och risktagande
Ofta diskuteras i media vad som orsakade finanskrisen. En av de teser som nämns är att bankpersonal tagit enorma risker. Drivna av stor möjlig avkastning har man blundat för riskerna och slutligen förlorat allt.
Det är en tilltalande tes, men även om den givetvis stämmer för enstaka fall, så tror jag i stort inte på den.
Problemet är inte att enskilda aktörer struntat i risker. Tvärt om skulle jag säga att det senaste decenniet faktiskt är en period under vilken finanssystemet fokuserat mycket mer än vanligt på risk. Modeord har varit riskjusterad avkastning, riskmodeller, sharpe-kvoter, value-at-risk och så vidare.
Som ett resultat av det sena 90-talets vilda risktagande, med pensionspengar satsade i rena förhoppningsbolags aktier, så fick vi under 2000-talet början se ett enormt skifte mot strategier som skulle klara börsens svängningar. Aktiefonder och börsen tedde sig allt mindre lockande med sina stora svängningar och stora konjunkturberoende.
Istället för aktieplaceringarnas vilda svängningar sökte man tillgångar med en låg men stabil avkastning. Under den lågränteperiod vi såg var en låg med stabil avkastning lysande, eftersom avkastningen alltid kunde ökas via en hävstång skapad av billiga krediter.
Ifall man kunde hitta en strategi som år efter år avkastade 4%, plus minus 0,5%, så kunde man med lite hävstång förvandla den till en placering som årligen avkastade 20%, utan att man för den delen fick någon enorm risk för förluster. De stora möjligheterna till skapandet av hävstång tillsammans med jakten på stabil avkastning innebar att det viktiga för en placering blev den riskjusterade avkastningen.
Ironiskt nog så ledde denna jakt på lägre risk och högre riskjusterad avkastning till ett ökat risktagande. På pappret såg det ut som att man minskade riskerna och många förvaltare trodde att de gjorde just detta. När de köpte räntebärande papper som fått AAA-rating av alla stora kredit-rating-företag och papprena dessutom var utgivna av en välrennomerad internationell jättebank, så såg placeringen på pappret ut som kassaskåpssäker. Marknaden för papprena var likvid och uppvisade historiskt mycket små förändringar. En normal riskmodell visade att risken var pytteliten. Eftersom risken var så pytteliten kunde man för att uppnå en mer lämplig riskvivå låna pengar för att kunna köpa mer av dessa kassaskåpssäkra papper.
Problemet var bara att modellerna som pekade ut papprena som kassaskåpssäkra byggde på felaktiga grundantaganden.
Ett av de grundantaganden som man ofta gjorde var att "marknadspriset" för en tillgång säger något. Med marknadspriset menar man ofta till vilket pris den senaste affären i tillgången skett. Inget säger dock att det går att sälja en tillgång man har till det pris som den senaste affären gjordes, eller att man kan sälja tillgången alls. Det blir därför orimligt att bokföra tillgångar till ett värde som endast baseras på den senaste affärens prisnivå.
Ett annat grundantagande var att historisk volatilitet och historiska korrelationer säger mycket om framtiden.
På
ytan kan det se ut som att historisk volatilitet säger en hel del. De
enorma svängningar vi ser i kurserna för vissa aktier visar att risken
i dessa är stor. Förekomsten av stora rörelser pekar mycket riktigt på
att risken är stor. Avsaknaden av stora rörelser pekar dock inte på
motsatsen, och detta är oerhört viktigt.
Långa perioder av stiljte betyder inte att stormen aldrig kommer. De små skiftningar som sker under en stiltjeperiod säger i princip ingenting om hur stormen kommer att arta sig när den väl kommer. Att bygga en riskmodell på hur volatilt priset i en viss tillgång varit under en lugn period är ungefär som att försöka förutspå hur kraftig nästa orkan kommer att vara genom att mäta variationer i vindhastighet under en vindstilla sommardag.
Givetvis kom stormen en dag och modellerna fungerade inte längre. I det kaos som uppstod tvingades väldigt många att samtidigt sälja samma sorters tillgångar, eftersom många använt samma modeller, och detta drev på utvecklingen ytterligare i vad som kom att bli en ond cirkel av likvideringar och en allt sämre fungerande marknad.
För att undvika framtida kriser av samma art är det viktigt att vi förstår dessa problem. En viktig lärdom är att ingen riskmodell i världen, oavsett om den är framtagen av nobelpristagare, kan ersätta den trygghet det innebär att endast investera de pengar man har råd att förlora. Lite mer back-to-basics och lite mindre av avancerad riskhantering skulle nog inte skada.
Den bonusdebatt som förs i media fokuserar därför alldeles för mycket på aktör och alldeles för lite på struktur och riskerar att minska fokus på lösningen av de strukturella problemen avseende riskbedömning.
Bonusdebatten är väl inte direkt kopplad till att vägra ge bonus nu till de som orsakade krisen.
Det är väl de höga beloppen som så uppenbart föder girig mentalitet, som i SEB och i AMF nu senast. Sen är ju vinsterna tidigare skapade i ett system som så uppenbart har överbelastats.
Skulle jag som ingenjör konstruerat en bro som faller, så vill jag inte ha extra betalt för att ta hand om konsekvenserna.
Posted by Lasse on mars 22, 2009 at 09:59 fm CET #
Men.. är inte hela bakgrunden till krisen möjligheten för privata banker att kreditexpandera och jaga allt mer avlägsna vinster (ala von mises)? När bankerna har möjlighet att tillverka 9 nya kronor för varje krona som finns kommer de sakta men säkert att närma sig denna gräns. När den är nådd kommer inte de ständigt ökande likviditetsnivåer som behövs för att hålla skeppet flytande finnas och riskerna med överbelåningen börja synas ("jag kanske inte kan realisera mitt kapital för att täcka mina skulder!"). Man börjar realisera sitt kapital och betala sina skulder. Men detta ledar bara till att pengar som egentligen inte fanns nu verkligen inte finns och likvititen minskar (tvärt emot vad man önskade). Likviditen minskar - paniken ökar.
Problemet är hela systemet. Banker kan inte tillföra något av värde. De producerar ingenting. Värdet av pengarna är summan av det som produceras genom mängden pengar. Att låta bankerna manipulera detta faktum är vansinnigt. Framförallt eftersom det leder till att bankerna står för större del av transföreringar i samhället än staten gör. Det leder till en sanslös orättvisa att banker kan tilldela de de själva önskar pengar och låta resten betala (genom att alla andra pengar minskar i värde med inflationen). Fractional reserv banking överför sanslösa summor pengar från alla i befolkningen till en mindre del (de som skuldsätter sig), och bankerna får procent på överföringen. Detta för något som inte tillför något av värde.
Notera att jag anser att varken guldmyntfot, radera ut riksbanken, reglera marknaderna eller något annat förslag kommer i närheten av att lösa krisens uppkomstmekanism.
Skulle riksbanken trycka 2% nya sedlar om året och låta bankerna finansiera sitt utlånande med obligationer (100% reserv) så skulle ingen ytterligare kreditexpansion ske. Ingen boom-bust (så länge inte riksbanken varierar sina 2%). Ingen deflation, 2% inflation. Inga problem med vem som ska täcka förlusterna, eftersom de som får förlusterna alltid kan ställas till svars för dem (de kan inte övergå det egna värdet). Förstår inte att det ska vara så svårt. FRB gör ingen som helst nytta i samhället - det enda den gör att att möjliggöra inflation för att finansiera t.ex. krig utan att det syns i statens/riksbankens budget..
Eller har FRB någon funktion som gör att det är värt att ha? För bara besparingarna från att slippa boom-bust och nästan all finansiell övervakning är enorma summor..
Dessutom är fractional reserv banking en anti-liberal företeelse
/Philip
Posted by Philip on mars 22, 2009 at 08:35 em CET #
Philip,
Låt mig börja med FRB. Det du förespråkar är alltså lagstiftning om att konto-insättningar ska backas av fulla reserver (inte lånas ut) och att utlåningen ska finansieras via obligationsutgivning.
Om banker inte får placera eller låna ut insatta medel säljer de för sparmedel endast en pengaförvaringstjänst. Denna tjänst finns och kallas bankfack. Eftersom pengarna inte får användas så blir det bara en kostnad för bankerna att förvara pengar, så istället för ränta på insatta medel får man betala en avgift. Den som vill köpa denna tjänst kan alltså göra det redan idag.
FRB har uppstått genom att sparare istället för att betala för förvaringen, är beredda att låta banken låna ut pengarna man satt in, mot att man får ersättning i form av ränta.
Ett problem med att förbjuda FRB vore att sparare skulle ha väldigt starka incitament att gå förbi reglerade bankers konton och istället låna ut pengar direkt till låntagare, eller via svart-banker, för vem vill sätta in pengarna på en bank som inte ger ränta, utan tar betalt? Om man går förbi de reglerade bankernas konton så finns inga kapitaltäckningskrav alls längre och systemet blir oerhört instabilt.
FRB behöver ingen särlagstiftning för att existera utan det räcker med avtalsfrihet. Ifall insättare är fria att avtala med banken om att deras pengar får lånas ut mot att de får ränta, så kommer det finnas insättare som godtar detta. Detta är knappast anti-liberalt.
Lagstiftning behövs för att begränsa bankerna, inte för att möjliggöra dem.
Vidare till nästa poäng, att ett skifte till att bankerna finansierar sig via obligationer snarare än inlåning skulle stoppa penningmändsexpansion, så stämmer det inte alls.
I ett sådant system skulle en del av de som idag sätter in pengar på sparkonton istället sätta in pengarna på obligationsfonder och liknande, som i princip skulle bli den tidens bank-konton. Man skulle dock inte ha insättningsgarantins skydd.
I princip samma kreditexpansion skulle dock uppstå. Innehav av räntefonder och obligationer utgivna av banker (med löptid upp till och med två år) ingår i penningmängden (M3). När någon lånar pengar kommer de i hög grad att söka sig tillbaka till banksystemet via penningmarknadsfonder och därmed finansiera ytterligare utlåning och samma multiplikator uppstår igen.
Man kan förresten notera att modellen att finansiera sig via värdepapper istället för via konton är mer eller mindre den modell som Bear Sterns, Lehman Brothers och andra amerikanska investmentbanker använde sig av. Till skillnad från "commercial banks" så finansierade man sin utlåning och sina investeringar via upplåning snarare än inlåning. Den modellen är mer eller mindre död nu, drabbad av att man inte längre kunde finansiera sig på upplåningsmarknaderna. Utan stabila baser av insättningar som inte ständigt måste förnyas så gick Bear Sterns och Lehman Brothers under. Alla de stora amerikanska investmentbankerna har gått under, valt att gå samman med en bank eller själva ombildats till bank, för att få tillgång till insättningar.
Den kreditexpansion som skedde bidrog dock definitivt till krisen, men det var inte FRB som var problemet, utan en allt för ackommoderande penningpolitik i stora delar av världen, globala obalanser, havererade riskmodeller och vissa andra faktorer.
Posted by Sloped Mind on mars 22, 2009 at 09:37 em CET #
Tack för ett bra inlägg. Tycker inte att bonusdebatten som den förs nu är helt orelevant. Risk, ansvar, och ägande hänger ihop. En av svagheterna i systemet är att vi genom pensionspengarna är passiva ägare till företagen med stora bonusar. Men det är fondförvaltarna som i styrelserna ska förvalta detta ägarskap. Hur många av dessa vill dock se lägre ersättningar i finansiella sektorn?
Ingen har riktigt lyckats övertyga mig varför bankerna är såpass systematiskt viktiga att de inte kan tillåtas gå omkull. Är det hävstångseffekten hos FRB som gör att bankerna blir för beroende av varandra? Det borde ju alltid gå att överleva som bank genom att återgå till att låna i riksbanken istället för av de andra bankerna. Visst marginalerna minskar men so what? Och om de inte har tillräckligt med bra säkerheter för att låna där så har väl banken aktivt valt den "högre riskprofilen".
Posted by Max on mars 22, 2009 at 10:14 em CET #
Max,
Jag tror att en seriös debatt om avkastning på ägande, nyttan med prestationsbaserade ersättningar och hur ansvarsfrågan fungerar med dagens fondägda bolag vore väldigt nyttig. Jag ser dock inte mycket av den i media, där man mer allmänt ondgör sig över chefer som tjänar mycket pengar.
Jag tror jag ska ge mig på att skriva ett inlägg om detta lite senare dock.
Jag tycker att det är ett misslyckande för våra bankregleringar att banker tillåts och till och med uppmuntras att bli "too big to fail". Rimligen borde kapitaltäckningskraven vara utformade så att både stora och små banker kan gå omkull utan att det drar med sig alla andra banker. Det handlar både om att kraven ska vara såpass stora att man kan genomföra en ordnad avveckling av en bank utan enorma statliga tillskott, och att bankens motparter har såpas goda reserver att de klarar av att andra banker faller. Hängslen och bälten med andra ord.
Just nu pressar dock staten på för att bankerna ska öka sin utlåning istället för att bygga upp sina reserver.
Posted by Sloped Mind on mars 22, 2009 at 10:35 em CET #
Från Martin Wolf i FT för några veckor sedan. Han har helt rätt...
"...The reason even junior bankers make so much money is that they sit on the money flow, which is the result of the licence given by the state to create money. We should not give any support to the ridiculous idea that bankers really do deserve their pay in some objective sense. Even Hayek would not have supported that idea.
Special talent really isn’t needed in commercial banking. What is needed is trustworthiness, caution, scrupulousness and organisational ability. Everybody knew this until a couple of decades ago. They were right. Investment banking may be different (I doubt it), but then they can’t rely on government money...."
Läs hela på
http://blogs.ft.com/lex-wolf-blog/
Posted by magnus on mars 22, 2009 at 11:10 em CET #
magnus,
Det Wolf skriver om i sitt inlägg har dock ingenting att göra med vad som orsakade krisen.
Huruvida bankirer har rimliga löner är en fråga, och hur och i vilken utsträckning bankirernas inkomster har med krisens orsaker att göra är en helt annan fråga.
Som jag ser det är diskussionen redan från början alldeles för ytlig. Det egentliga problemet är inte huruvida bankens ägare är villig att ge sin VD 7 eller 9 miljoner, utan att bankregleringarna misslyckats på ett sätt som innebär att banker såpass ofta räddas av staten.
Denna riktigt stora fråga ignorerar i hög grad media, regering och opposition, och fokuserar hellre på att en VDs baslön höjs med ett par miljoner, av vilka det allra mesta hamnar hos staten som skatt.
I den utsträckning krisen beror på utformningen av hur bankirernas löner beräknas så är det förstås en intressant makroekonomisk fråga. Men det är inte det som just det inlägget av Wolf inlägg handlar om.
Wolf har dock en viktig poäng i att det är just det statliga stödet som gör att ersättningsnivåerna i bankerna blir intressanta. Om man ser till att bygga om banksystemet så att staten inte behöver stödja det med pengar vid svåra kriser, så kan de som investerar sina pengar i en bank få ge sin VD vilken lön de vill.
Kunderna kommer förstås på en sund bankmarknad att kunna välja de alternativ som innebär att de inte sponsrar en stor mängd chefer via höga avgifter.
Posted by Sloped Mind on mars 22, 2009 at 11:40 em CET #
Sloped Mind,
gav fel länk (är hela bloggen för dispyten mellan MW och LEX). Denna är bättre (de initiala artikeln
http://blogs.ft.com/lex-wolf-blog/2009/02/09/populism-over-bankers-pay/
Du har helt rätt att en del analys verkty (e.g. VAR) inte fungerat. En annan viktig orsak är Kreditvärderings insituten (som till och med har en legal/regulatory ställning) fullständigt fallerat.
Vad som är orsak och verkan är dock inte helt trivialt. "Greed" kan faktiskt ha medfört att man använder sig av de undemåliga verktygen för att "bevisa" affären. Det finns många investerare (bla Warren Buffet) som tidigt varnade för dessa nya risk bedömningssystem. Men det passade liksom inte in i "get rich quick" mentaliteten utan användes ändå.
Min hänvisning till MW är i huvudsak till följande mening "...What is needed is trustworthiness, caution, scrupulousness and organisational ability...."
Posted by magnus on mars 23, 2009 at 12:08 fm CET #
Jag undrar dock om människorna egentligen är mer giriga nu än tidigare. Girigheten är uråldrig och kommer dessutom alltid att finnas. Vi kan inte avskaffa den, bara hantera den. Kanske har den ökat, men jag kan inte enkelt se att så skulle ha skett. Är det någon som tror att det på 1800-talet var ovanligt med giriga bankirer eller giriga människor i allmänhet? Ibland tror jag att vi har en alldeles för idyllisk bild av vår historia.
Det jag dock tror, utan att på något sätt kunna hänvisa till något som stödjer detta, är att vi blivit mycket kortsiktigare och vill ha snabbare resultat, i varje fall i förhållande till vår livslängd, och det tror jag definitivt är skadligt.
Mer av det MW söker, "trustworthiness, caution, scrupulousness and organisational ability...." tror jag absolut vore bra, men med tanke på hur ovanliga alla dessa egenskaper är så tror jag att det blir väldigt dyrt att anställa sådana till varenda bankledning ;)
Posted by Sloped Mind on mars 23, 2009 at 12:24 fm CET #
....................................................................
Sloped Mind
Lite kort om ditt svar på FRB.
Citerar sloped
FRB behöver ingen särlagstiftning för att existera utan det räcker med avtalsfrihet. Ifall insättare är fria att avtala med banken om att deras pengar får lånas ut mot att de får ränta, så kommer det finnas insättare som godtar detta. Detta är knappast anti-liberalt.
FRB skulle uppstå under avtalsfrihet är mycket troligt men man måste poängtera. Banker lånar inte ut insättarnas medel. De lånar ut helt nya krediter.
Om så inte vore fallet skulle inte penningmängden fluktuera med krediter utgivna. Det antiliberala brukar vara brottet mot äganderätten fast man kan argumentera att man avtalat bort sin äganderätt vilket skulle lösa "problematiken".
Risktagning är dock som du säger, du kan inte anta att en position är säker bara för att volatiliteten har varit låg de senaste månaderna.
De flesta data modeller gör antaganden att vissa saker inte kan hända vilket gör modellen väldigt svag. LTCM föll just under sådana här antaganden där det omöjliga just blev möjligt och stannade av hela banksystemet i USA under några krisartade dagar. Det är miserabel ekonomisk argumentering som det klassiska Harrisburg talet om att det är så osannolikt att det som faktiskt hände inte har hänt.
LTCM föll på grund av excesser i risktagning och en massiv hävstång(krediter) som gjordes möjlig av lättvindiga krediter från bankerna (precis som dagens kris baseras i).
Bonusdebatten tycker jag är helt orelevant. Majoriteten som startar ett bolag och tjänar grova pengar under korta perioder använder bolagets pengar för att berika sig själv.
Vad som ska diskuteras är "to big to fail" eller när masspekulering drar ner hela realekonoin in i en recession i onödan. Ekonomer idag verkar lida av någon masspsykos där det förhållandet tycks vara helt rimligt.
AAA papprena från ratingfirmorna var också helt felkonstruerade då de får bättre betalt för bättre rating och med avkastningskrav ger det svag proffesionalism. Många argumenterar idag huruvida den praxis som revisionsfirmor som KPMG och rating bolag har börjat normalisera det tidigare kriminella.
Nu är det bara en tidsfråga innan vi ser uppkomsten av de nya sättet att uppskatta risk och vi kan se på när nästa kreditfinansierade spekuleringsbubbla tar fart.
Posted by Sunda Pengar on mars 23, 2009 at 06:14 fm CET #
Angående bonusar har jag en fundering. Bonus kan vara bra eller inte - men det beror ju på utformningen. Det synes ju ologiskt att en VD i ett företag som gör förlust kan få bonus. Men det kanske inte var vinst som var det viktigaste med VDs arbete det året. Kan ha varit omorganisation, relationer till leverantörer, marknadsandelar eller något annat som skulle genomföras. Och då kan ju bonus vara befogat ändå.
Problemet är ofta att bonusen betalas ut så snart efter de bonusgrundande resultaten noterats i t ex en årsrapport. Med visst fog skulle jag vilja argumentera för att bonusar utbetalade till Lehman Brothers låt säga 2003-2006 inte borde betalts ut förrän effekten av insatserna (i form av att skapa nya instrument och papper) fått sätta sig lite. Och med facit i handen skulle inte bonusarna betalts ut då de kalkyler som gjorde papprena så bra visade sig vara just bristfälliga (se resonemang om riskkalkylerna i andra inlägg ovan). Nu vill ju gärna en person ha ut cash rätt snart för att leva loppan. Vill ju bli rik fort och framför allt säkra pengarna. Så detta är inte trivialt.
Men det är också viktigt att se bonus som en möjlighet för t ex en styrelse eller VD eller vem som helst som anställer någon att inte köpa grisen i säcken. Situationen när en person anställs är ju ett risktagande. Är man 100 säker på att det blir bra så betalas det ut en hög fast ersättning. Men låt oss beskriva det som att man vill dela risken med den som anställs. En lägre fast lön och så lite mer om de mål som överenskommits uppns. Det är en affärsöverenskommelse helt enkelt.
Till detta kommer de undersökningar (har tyvärr inga ref) som tycks visa att i medeltal så påverkar inte bonus så mycket hur bra det går eller hur bra arbete som utförs (med vad som nu mäts). Det kan ju dock funderas på om det inte också har att göra med att i generella bonusprogram är det svårt att skapa riktigt riktigt tydliga signalsystem för varje enskild individ och hur mycket varje individ kan påverka de faktorer som är bonusgrundande. Men det överlåtar jag till forskningen.
Posted by Importören on mars 23, 2009 at 09:48 fm CET #
Sloped mind:
Jag förståre vad du menar, men jag anser att du har fel på en punkt, nämligen vad som de facto startade hela finanskrisen, alltså den amerikanska fastighetsbubblan - det gjordes en fantastisk dokumentär som studerade hela händelsekedjan, från bostadsköpare, vidare till utlånare, vidare till uppköpare av bostadsobligations osv, tyvärr kommer jag inte ihåg vad den heter. Man tittade i alla fall på enskilda personer i dessa kedjor och intervjuade dessa, det som framkom var att nästan alla menade att sättet de handlade på egentligen inte borde göras, men att deras inkomst var direkt relaterad till att de fortsatte, alternativt att deras karriärmöjligheter berodde på deras val.
Att en kris hade kommit så småningom ändå på grund av det du beskriver är troligt, men den utlösande faktorn får väl ändå vara bostadsbubblan och där får man nog säga att aktörerna visste att det inte skulle gå i längden, men att det inte låg i deras intresse att fullfölja den tankegången.
Posted by MrNisse on mars 23, 2009 at 10:06 fm CET #
Tack för svaret!
Jag har några kommentarer.
För att undvika misstförstånd menar jag alltså inte att bankerna ska ha alla insättningarna hela tiden. De insatta medlen och ev. finansiering via aktier och obligationer ska banken så klart låna ut. Men de ska inte få använda dessa pengar som en reserv att skapa nya pengar med. Har du satt in 1'000kr på banken så ska de låna ut 1'000kr, inte 9'000kr. Lånar de ut dina pengar sker ingen kreditexpansion.
1. Att Lehman finansierade sig med obligationer berodde på att deras obligationer kunde köpas för billiga lånade pengar. Så länge kreditexpansionen pågår är det lika lätt att någon annan lånar pengar och ger dem till dig, istället för att du lånar dem direkt. I många fall belånades obligationerna och nya köptes för den nyskapade krediten - in absurdum. Självklart havererar detta system vid kreditkontraktion eftersom det inte finns ny kredit att köpa obligationerna för. Hade man inte kunnat skapa nya krediter för att köpa obligationer hade inte Lehman kunnat finansiera sig till denna hävstång, och pengarna hade dessutom s.a.s. funnits kvar under en ev. kris och då hade de kunnat fortsätta finansiera sig (till högre ränta förstås)
2. Obligationer skulle expandera penningmängden.. Nu förstår jag inte alls hur du menar? En obligation innebär inga nya krediter! Du ger 8'000kr till Volvo för att få 10'000 tillbaka om 2 år, dina pengar har du fått i lön på ditt jobb och Volvo fått sina genom försäljning. Däremot sker klart en omfördelning mellan mängdgrupperna (bankinsättning -> obligation). Att bankerna lånar ut pengar de har ger ingen kreditexpansion, inte heller om de tar in pengar via aktier. Det är 'nya' pengar som expanderar, att samma pengar snurrar runt är meningen med marknaden..
3. Svartbanker. Denna verksamhet skulle vara olaglig. Det är bedrägeri. Dessutom skulle de vara tvungna att ha skyhöga reserver för att kunna fungera (de har ju ingen lender of last resort). Så de skulle inte påverka penningmarknaden mer än marginellt. Dock är Maddoff och Ponzi schemes generellt exempel på vad fractional reserv banking kallas utanför banksfären.
4. Bankfacksavgift. Detta är anledningen till att jag i mitt exempel har kvar en riksbank och låter dessa expandera 2% i form av köp av statsobligationer. Är inflationen stabil och garanterad 2% kommer bankkonton finnas med 0% ränta (banken tjänar ju reellt 2%). Dessutom undviks delfationsfällor, möjliggörs 'lönesänkningar' med upp till 2% utan kaos et.c. Banker kommer tjäna pengar på räntenetto samt att det för privatpersoner inte finns möjlighet att finansiera sig med att ge ut obligationer eller aktier - de kommer vara mellanhand mellan obligationsmarknaden och medel-svensson
5. Bankutlåning och liberalism. Självklart är det avtalsrätt att jag låter banken låna ut mina pengar. Det är helt ok. Banken tjänar räntenetto mellan insättning och utlåning. Men att de ger ut nya sedlar och behåller mina pengar som reserv är mycket tveksamt. En bank som tar in och lånar ut samma pengar är fullt normalt (så fungerar medlemsbanker och detta är bara utmärkt). Men det är svårt att konkurrera mot någon som kan trolla fram nya pengar att få procent på.
6. Insättningsgaranti. Dels behövs knappt sådan när banken har täckning för sin utlåning. Dessutom kan man ha den ändå. Men man kan få bankruns även om man har 100% täckning av lånen, dvs vill insättare och finansiärer ha pengarna tillbaka fortare än man själv kan få in lånen blir man illikvid här också.
Bekymret som jag ser det är att man tror att man med riskmodeller och/eller övervakning och regler kommer någonstans. Alla dessa kommer sucessivt arbetas runt och expansionen fortgå som innan tills den slår i taket - då får du krisen - oavsett riskanalys/övervakning et.c. Den enda regel som skulle minska det är en höjning av reservkraven!
/Philip
Posted by Philip on mars 23, 2009 at 10:45 fm CET #
Philip,
En bank ger ut en ettårig obligation för att finansiera nyutlåning. Banken tar in 100 miljoner via obligationen. Allmänhetens innehav av korta värdepapper ökar med 100 miljoner, samtidigt som deras innehav av centralbankspengar minskat med 100 miljoner. Ingen penningmängdsexpansion har skett, men inte heller någon minskning.
Banken lånar sedan ut de 100 miljonerna (det var ju därför man lånade upp dem). Nu ökar allmänhetens innehav av centralbankspengar med 100 miljoner. Alltså har penningmängden ökat. För de 100 miljonerna i ny penningmängd köper allmänheten nya obligationer av banker för kanske 90 miljoner, som i sin tur lånas ut, som i sin tur köps obligationer för... vi har en multiplikator och detta är precis samma sak som sker vid inlåning.
Du har missförstått hur bankerna skapar nya pengar. Det är inte via "att de ger ut nya sedlar och behåller mina pengar som reserv" som du tycks tro, utan det är via att de skapar nya krediter. Byt ut obligationer ovan mot inlåning på konto, så blir det mer eller mindre precis hur det går till. Banken lånar ut 2 miljoner till ett husköp. Hussäljaren får in pengarna på sitt konto i någon bank och den banken kan därmed låna ut pengarna igen till någon annan, och även denna gång söker sig pengarna tillbaka till banksystemet som inlåning vilket innebär att banken kan låna ut pengarna igen. Högre utlåning ger högre inlåning och skapar därmed utrymme för högre utlåning (om inga regleringar finns). Utan regleringar skulle systemet bli ohållbart och därför finns lagstiftning som begränsar utlåningen. Det är inget magiskt eller bedrägligt i detta och bankerna måste ha täckning med riktiga centralbankspengar för de flöden som lämnar banken, centralbankspengar som de skaffar sig via upplåning och inlåning.
Läs gärna detta inlägg och kommentarstråden här: http://www.slopedcurve.com/roller/makro/entry/en_saga_om_penningm%C3%A4ngd
Posted by Sloped Mind on mars 23, 2009 at 06:34 em CET #
MrNisse,
Jag har inte sett dokumentären, men den låter intressant. Jag tror absolut att det ligger mycket i det du säger. Folk visste i vissa fall att affärer var orimliga, men genomförde dem ändå och det är förstås dåligt.
Jag tror dock att det inte hade spelat någon större roll ifall enstaka personer som såg det orimliga hade struntat i att göra affärerna. Struktur, riskmodeller, regelverk och penningpolitik var såpass kraftigt understödjande av uppbyggnaden av obalanserna på fastighetsmarknaden att det var lite enskilda husköpare eller banktjänstemän kunde göra åt saken. Personer som Alan Greenspan eller George W Bush hade förstås kunnat göra mycket däremot.
Givetvis har de som gett ut subprimelån till personer utan rimlig möjlighet att klara lånen ett ansvar för detta, liksom de som tagit lånen, men alldeles oavsett huruvida detta skett tror jag att krisen hade sett ungefär likadan ut. Problemet var inte bara ett fåtal giriga och bonushungriga bolånehandläggare som godkände hopplösa lån, utan hela strukturen, en bra bit bortanför de mest extrema lånen, både på och utanför subprime-marknaden, var osund.
Posted by Sloped Mind on mars 23, 2009 at 06:49 em CET #
Sloped Mind:
Ahh, jag tror att vi talar förbi varandra, givetvis var det ett strukturellt problem, det var ju som du säger inte ett fåtal giriga individer utan alla i svängen gjorde på samma sätt och eventuella protester straffades genom mindre bonus, sämre karriärmöjlighheter och liknande. Definitivt strukturellt, men bonuskulturen tror jag var starkt understödjande, det finns ett ganska bra uttryck som går ungefär så här "for a person it is hard to understand something if his/hers income is directly dependent upon him/her not understanding it". Kommer inte ihåg ordalydensen direkt, men i princip detta.
Posted by MrNisse on mars 24, 2009 at 09:47 fm CET #
Vilken röra - ibland tror jag att det finns lika många tolkningar av FRB som det finns människor!
Sloped Mind (i svaret till Philip): Husförsäljningen, med efterföljande led av insättningar/utlåningar, är inte en korrekt beskrivning av hur skapande av pengar går till. Banker är inte beroende av motsvarande ökad inlåning á priori för att kunna låna ut pengar. De lånar alltså inte ut "nya insatta pengar". Banker skapar nya kreditpengar genom att helt enkelt öka sin balansomslutning - denna process har du själv beskrivit ingående i en tidigare kommentar i tråden du hänvisar till. Det nya utlåningsbeloppet krediteras primärt på ett inlåningskonto i banken, och skapar på det viset ögonblickligen sin egen monetära och bokföringsmässiga täckning.
Philip: Det är inte nya insatta pengar från allmänheten som utgör grunden för bankens kapitaltäckning. Kapitaltäckningen består i princip av bankens aktiekapital, plus efterställda lån. Kapitaltäckningen kan alltså inte fyllas på med inlåning från allmänheten. (Kapitaltäckningen i Sverige är dessutom relaterad till utlåningen, inte till inlåningen). Om du sätter in 1000 spänn, antingen kontant eller elektroniskt från en annan bank, så ökar visserligen bankens likviditet, men din insättning har ingen betydelse för banken beträffande Basel II-bestämmelserna för kapitaltäckning, och bidrar inte till ökad utlåning på det sättet.
I övrigt håller jag med dig i mycket av det du skriver.
Några tankar som plötsligt dök upp:
Kan ett banksystem med heltäckande inlåning verkligen låna ut insättarnas pengar utan att expandera penningmängden? Jag tror inte det.
Antag att utlåningen sker via någon slags pool. Bankerna lånar då ut pengar från den gemensamma poolen utan att denna minskar, eftersom beloppen alltid återvänder som inlåning.
Alla konton har emellertid en kontoinnehavare registrerad. Poolen består således av summan av penningbelopp som alla har en registrerad ägare. Här uppstår problematiken. Nya ägare registreras i poolen vid varje ny utlåning. Samma pengar kommer alltså i takt med varje ny utlåning att få flera ägare, vilket i realiteten faktiskt innebär en expansion av penningmängden, eftersom summan av alla kontoinnehavares pengar blivit större.
I praktiken verkar alltså poolmodellen utmynna i FRB, dvs skapandet av helt nya pengar vid kreditgivning. "Den konstanta utlåningspoolen" är troligen en illusion.
Om bankerna å andra sidan lånade ut insättarnas pengar med en verklig minskning av poolens pengar som resultat, så skulle en uttagskund kunna mötas av följande besked i kassan: "Tyvärr, herr Pettersson, era pengar är till 69,4 procent utlånade, kom igen om sex månader så får vi se vad vi kan göra".
Inte bra.
Det verkar alltså som FRB är oundvikligt så länge inlåningen är under samma tak som utlåning. (Som sagt, bara en hypotes).
Posted by Håkan on mars 24, 2009 at 11:15 fm CET #
Mycket intressant och lärorikt tråd, tack :). Sloped Mind, jag blir mer och mer imponerad vilken koll du har!
Du har nog rätt att FRB måste finnas. Men känns det inte som att reserven eller betalningsförmågan som bankerna idag håller är väldigt liten? Vore det inte rimligare med en betydligt högre solvens?
Enligt Aktiespararnas Gunnar Ek så hörde jag honom prata om att de svenska storbankerna endast hade en solvens på 4 %. Detta sa han någon gång i slutet av 2008.
Det låter extremt lite och torde innebära stor känslighet.. (för problem)
Jag har därför varit negativ till FRB. Men säg att de skulle behöva hålla en större solvens, vore inte det rimligt? Nu vet jag inte var gränsen borde ligga, men det känns som det är för lågt idag..
Angående hur bankerna kan skapa nya pengar genom lån så verkar de vara lite olika uppfattning och bud. Det man hör är Basel, men det verkar svårt att begripa sig på =).
Beskrivningarna som Sloped Mind och Håkan ger stämmer antagligen. Håkans har jag hört tidigare, att banken skriver in en fordran på lånet i sin balansräkning. Och Sloped Mind version ger min kurslärare.
För att förstå lite mer har jag alltså signat upp mig på en kurs och där sägs att banken gör på följande vis vad gäller inlåning respektive utlåning. Reserven är antagen men here goes:
___________
Antag att någon (riksbank, eller privatperson) sätter in en hundralapp (100) på en bank.
Antag att banken bestämmer sig för att ha en Kassa, R på 10 (10 %) ifall personen vill hämta ut sina pengar. Resten lånar man ut (90) och alltså lånar ut 90%.
Anta sedan att personen som lånade 90 köper en bil hos bilhandlaren som har sitt konto på samma bank. Av dessa behåller banken 10 % vilket är 9 kr, resten lånas ut (81)
Fortsätter man på samma sätt (geometrisk formel) så blir den potentiella utlåningsmöjligheten i detta fallet 10 gånger det från början insatta beloppet. Dvs 1000:- detta fallet.
Detta kallas multiplikatorn.
Banken kan teoretiskt i detta fallet alltså låna ut 900 med en inlåning på 100 från början.
Sloped Mind, har du lust att kommentera Håkans och mitt inlägg. Du ska veta att jag tycker du gör ett jättefint jobb som lär oss som inte begriper! =) *tacksam*
Vänliga hälsningar
\PD
Posted by \PD on mars 24, 2009 at 08:21 em CET #
Håkan,
Det finns inget motsatsförhållande mellan det faktum att banken vid skapandet av en kredit skapar både en ny kredit och en ny insättning (personen får ju in pengarna den lånar på sitt konto) och det faktum att banken måste ha centralbankspengar om/när personen för över sina pengar till en annan bank. Vid husköp sker den överföringen omedelbart (även om den ibland förstås bara överförs inom banken till säljaren) och banken måste alltså ha likviditet för att finansiera det utflödet från banken som den krediten medför. Det är för den finansieringen annan inlåning eller upplåning behövs.
Sedan stämmer det, vilket jag skrivit om förut, att vi i vår svenska bankreglering inte reglerar reserver som bankerna måste ha hos centralbanken, utan att vi reglerar via det egna kapital en bank måste ha som buffert mot kreditförluster. Det förändrar dock inte det faktum att en bank måste ha både likviditet och soliditet för att kunna fungera och klara överföringar från bankens konton.
PD:
Jag tror absolut att kapitaltäckningskraven behöver ses över. Framförallt behöver vi nog fundera ett varv till kring hur vi riskväger tillgångarna, men vi behöver också fundera över vilken kapitaltäckning som behövs för att vi på ett bra sätt ska kunna avveckla banker som inte klarar kapitaltäckningskraven, utan att de behöver defaulta på alla sina åtaganden. Ifall en bank avvecklas i tid, när det egna kapitalet fortfarande är tillräckligt stort för att täcka förlusterna, så behöver vi inte fundera kring too big to fail.
Posted by Sloped Mind on mars 24, 2009 at 10:26 em CET #
Angående storleken på kapitalbasen. Det finns argumentering, vilket har en poäng, att om en bank blir "to big to fail" så bör den förstatligas.
Alternativet är givetvis att den måste dela på sig.
FRB kan fungera om spekulering och excesser inte var fokus i ekonomin för banker som det är idag, speciellt då i USA.
Som jag sagt förut, FRB kan vara extremt produktivt för ett land och destruktivt för ett annat. En balans mellan krediter och "pengar" behövs. Man ska inte behöva leva i paradoxen att alla pengar är skulder.
Posted by Sunda pengar on mars 25, 2009 at 04:07 fm CET #
PD;
Hej. Den talserie du beskriver finns förvisso att läsa lite här och var, både på nätet och i läroböcker. Men som jag förstått är talseriemodellen felaktig. Talserien kan inte existera i verkligheten, av flera orsaker. Dels kan banker inte avsätta delar av allmänhetens inlåning till reserver, dels lånar banker inte ut insatta medel (vilket faktiskt förutsätts i talserieresonemanget), utan man skapar krediter "direkt" ur tomma intet. Skapa krediter kan banker göra därför att det nya utlåningsbeloppet kan placeras på ett inlåningskonto. Inlåning och utlåning har då ökat lika mycket, det stämmer i balansräkningen. Skapandet av krediter är alltså i verkligheten mycket enklare än det framställs i talseriemodellen. Den totala (maximala) mängden skapade krediter bestäms inte heller den genom uppbyggnad av en talserie, utan beräknas som ett enkelt förhållande mellan två storheter, där den ena är bankens egna kapital, och den andra är en procentsiffra som ges av regelverket Basel II.
Sloped M;
Det är riktigt som du skriver att det inte finns något motsatsförhållande mellan kreditskapande och behov av centralbankspengar.
Men likviditet i RIX är under normala förhållanden inget som förhindrar bankernas kreditgivning. Just därför är det viktigt hur man beskriver det hela rent språkligt. En dålig/ofullständig beskrivning ser i mina ögon ut så här: För att en bank skall kunna ge en kredit för ett bostadsköp på 3 miljoner så måste den ordna finansiering av likvida medel genom inlåning eller upplåning i det fall köpesumman skall föras över till en annan bank.
Detta går att tolka på flera olika sätt. I värsta fall kan en oinsatt person få för sig att banker nästan alltid måste låna hela kreditbeloppet av t ex Riksbanken. Många människor tror det. En annan missuppfattning är att banker även under normala förhållanden måste avslå kreditansökningar pga av brist på likvida medel. Banken måste först invänta ny inlåning som man "lockat till sig" av andra banker.
En bra beskrivning borde i stället se ut så här: Javisst måste banken ha likvida medel, men finansieringen sker ju nästan automatiskt i och med att lån och transaktioner sker också i andra banker. Lån till hus tas även i andra banker. Betalningsströmmarna mellan banker tar normalt ut varandra väl. De mindre dagliga obalanser som uppkommer löses genom att det finns utmärkta lånemöjligheter på interbankmarknaden och i Riksbanken. En bank lånar alltså ett nettobelopp över natten av en annan bank - nästa dag kan förhållandena vara det motsatta. Relativt små belopp vandrar alltså fram och tillbaka i RIX, och proceduren utgör i praktiken inga hinder för vare sig normal kreditgivning eller kreditexpansion i banksystemet.
Sunda Pengar;
Håller helt med dig.
Posted by Håkan on mars 25, 2009 at 09:55 em CET #
Håkan,
Du hänger upp dig för mycket på själva skapandeögonblicket av en kredit. När man lånar ut pengar till någon och sätter in pengarna på personens konto, så stämmer det att inget skett. Detta tillstånd är dock normalt sett extremt kortlivat. Inte många lånar pengar för att ha sittandes på konto i banken för alltid.
Normalt sett överförs pengarna från kontot, antingen omedelbart, eller mycket kort efter att de kommit in på kontot. När uttaget sker behöver banken centralbankspengar. Man måste alltså finansiera utflödet, som vanligtvis sker nästan samtidigt som krediten ges. Det är alltså korrekt att säga att kreditskapandet inte kräver finansiering, men det skapar en felaktig bild av hur det går till, eftersom den överföring som så ofta följer direkt på ett kreditskapande behöver finansiering. Givetvis kan den finansieringen komma från den motpart som kredittagaren för över sina pengar till, men det är inget som går automatiskt, utan den insättningen konkurrerar bankerna om.
Du misstolkar också vad RIX-flödena säger. Anledningen till att RIX-flödena är små är just för att en sunt driven bank både har utflöden (bland annat på grund av uttag av nya krediter) och inflöde på grund av ny inlåning och upplåning. Det är alltså tack vare att bankerna finansierar sig på annat sätt än via RIX som flödena i RIX blir små; det är inte så att de får pengar magiskt från något annat håll så att de slipper att finansiera sig. Nettningsproceduren skapar ingen finansiering för bankerna, utan innebär bara att de faktiskta flödena räknas av mot varandra.
En bank som bara skulle skapa krediter utan att ta upp finansiering löpande (via inlåning eller upplåning) skulle sitta med enorma underskott i RIX varje dag, som de skulle tvingas att finansiera. Man kommer aldrig undan finansieringen och man tjänar inget på den nettning som görs, utan det är en teknisk detalj som ger samma resultat som om alla bruttoflöden genomfördes.
Likviditsreserver är, som diskuterats många gånger, inte avgörande för bankregleringens krav på bankerna, utan i Sverige använder vi oss av det egna kapitalet och primärkapitalrelationen som främsta redskap för att försäkra oss om tillräcklig motståndskraft mot förluster. Det förändrar dock inte det faktum att banker måste hitta finansiering för att klara den dagliga driften. Ju bättre man hanterar likviditetssituationen desto billigare blir finansieringen och desto bättre blir bankens resultat.
Om du tror att en bank inte ständigt behöver finansiera sig, utan finansieras automatiskt av nyskapade krediter, varför har då en del banker drabbats så hårt när finansieringsmöjligheterna försämrades i höstas?
Posted by Sloped Mind on mars 26, 2009 at 08:46 em CET #
Håkan,
För att lite mer kortfattat förklara vad jag ser som huvudproblemet med din beskrivning:
Du säger att: "finansieringen sker ju nästan automatiskt i och med att lån och transaktioner sker också i andra banker".
Det är absolut inte automatiskt att en bank får del av dessa pengar som skapas i andra banker, utan det är helt avhänget vilka inlåningskunder en bank lyckats locka till sig.
En bank som satsar på utlåning men är dålig på inlåning får väldigt lite inflöden via inlåning och få finansiera sig på annat sätt.
En bank får inflöden från andra banker, för att de lyckas finansiera sig via inlåning.
Ditt resonemang känns lite som att säga att: "bankerna behöver inte finansiera sig via inlåning eftersom de finansierar sig via inlåning".
Posted by Sloped Mind on mars 26, 2009 at 09:00 em CET #
Hmmm.
Orsaken till att jag poängterar vad som händer i själva skapelseögonblicket är att bankernas möjlighet att omedelbart placera lånebeloppet som inlåning i sin egen balansräkning - är själva nyckeln till penningskapandet! Utan inlåningsverksamhet kan banker inte skapa fordringar som effektivt kan användas som betalningsmedel.
Sen stämmer det självfallet att lånet mycket snabbt används, dvs förs över till någon säljares konto. Men detta sker alltid efter skapandet, aldrig "samtidigt". Jag kan inte låna en krona av en bank utan att lånet först sätts in på mitt inlåningskonto i banken. Det som därefter händer med lånet skiljer sig inte från vanliga kontantuttag i kassan eller vanliga kontoöverföringar.
Överföringar mellan konton i samma bank berör inte likviditetssituationen i RIX över huvud taget. Detta händer trots allt då och då.
Beträffande RIX så tycks vi mena olika saker med ordet finansiering. Jag menar att en jämförelse huvudsakligen bör göras mellan å ena sidan centralbankspengar som kräver finansiering och skapade krediter å andra sidan. I det perspektivet är nettningen i RIX en faktisk finansiering - i form av decimering av mängden likvida medel i förhållande till mängden skapade krediter. Som sig bör. En liknelse: Om du och jag har var sin enkrona och betalar kronorna 100 000 gånger till varandra under en dag (200 000 bruttoavvecklingar i realtid), så har vi fortfarande bara en krona var vid dagens slut. Och vi har bara använt två enkronor trots att vi "överfört" 100 000 till varandra. Med andra ord, mängden medel i RIX som behövs för en bank under en dag är inte på långa vägar lika stort som värdet av alla köp och andra överföringar som görs av bankens kunder med skapade krediter under en dag. Jag tycker inte att det är korrekt att ens antyda att en finansiering motsvarande alla dessa köp behövs i form av likvida medel.
Vad gäller kundprofiler och konkurrens så skulle det förvåna mig mycket om bankerna inte mitt i konkurrerandet också samarbetar i viss mån, eftersom banksystemet som helhet tjänar på en sådan balansering. Men visst, du har naturligtvis en poäng här, den rena konkurrensen ökade säkert efter kreditavregleringarna när bankerna blev mera aktiva aktörer på finansmarknaderna.
Anledningen till att bankerna drabbades av likviditetsproblem slutligen var att det uppstod en förtroendekris med påföljd att interbankmarknaden frös till is. Ingen visste var de dåliga lånen fanns.
Sloped M, låt oss inte sticka under stol med att vi vill utmåla bankväsendet lite olika därför att vi har olika grundsyften. Du vill (möjligen) visa att bankerna hade rätt så stora svårigheter i den normala verksamheten, och jag vill påvisa att det hade de inte alls. Lite halmgubbar har också smugit sig in i resonemangen.
Ämnet för den här tråden är ju risktagning som orsak till finanskrisen. Jag håller helt med dig om att det inte går att skylla på enskilda banktjänstemän. Orsaken till finanskrisen var inte girighet, det var inte inkompetens, det var inte ansvarslös risktagning, det var inte enbart moral hazard, det var inte enbart subprimelånen - vad var då egentligen? Är det inte dags nu att ta upp frågan om behovet av ständigt nya krediter för att hantera räntebetalningar?
Alla vi som kritiserar FRB (utom libertarianerna) menar att det i botten finns ett "matematiskt imperativ" till en exponentiell kreditexpansion. Bör inte den ekonomiska vetenskapen undersöka om ett sådant oundvikligt underliggande tvång föreligger INNAN man börjar utforma regleringar - regleringar som i värsta fall riskerar att missa målet helt?
Posted by Håkan on mars 27, 2009 at 01:23 fm CET #
Sloped Mind.
Risktagningen som lett till massivt överhäng i skulder som paralyserar bankmarknaderna i nuläget skulle kunna lösas genom att skrivas av. Skuldsanering. Det kostar inget, staten behöver inte belåna sig för att betala av värdelösa junkbonds och bankernas balansräkningar skulle stabiliseras. Lösningen föreslås från flera olika håll. Vad tycker du om det? Håller förövrigt helt med dig om att en bank som inte kan hitta inlåning inte heller blir en långlivad bank. Banker skapar dock sin monetära bas själva för utlåning.
Posted by Sunda Pengar on april 01, 2009 at 01:35 fm CEST #
Posted by Logos on april 11, 2009 at 05:30 em CEST #