Svensson skriver om det flexibla inflationsmålet och transparens
I en högintressant artikel i årets första nummer av Penning- och valutapolitik skriver Lars E O Svensson om vikten av transparens och om det flexibla inflationsmålet. Svensson betonar oerhört tydligt att inflationsmålet är flexibelt och att inflationstakten inte är den enda variabeln som Riksbankens försöker styra, utan att de även strävar efter att balansera ekonomin i stort, utan att definiera exakt vilken vikt som i förhållande till inflationsmålet ska ges åt strävan att balansera ekonomin.
Detta kan tolkas som duvaktigt, i och med att ett ökat fokus på produktionsgap (det vill säga skillnaden mellan faktisk och potentiell produktion) idag skulle ge utrymme för lägre ränta. Hade det varit någon annan än Svensson som skrivit detta hade jag tolkat det som tydligt duvaktigt, som att man söker en ursäkt för att inte oroa sig för inflationshotet under den närmaste tiden, vilket skulle oroa mig. Svensson är dock akademiker och man ska nog läsa honom ur det perspektivet. Det handlar inte bara om penningpolitiken här och nu, utan om principiella frågeställningar för framtiden.
Ett ökat fokus på produktionsgap innebär inte i sig nödvändigtvis någon bias vad gäller den långsiktiga inflationens nivå. Likaväl som produktionsgapet kan användas för att argumentera för lägre räntor i en lågkonjunktur även om inflationen inte är speciellt låg, så kan det också användas för att hantera en överhettning i ekonomin oavsett om det tycks leda till högre konsumentpriser eller ej. En liten oro finns ändå i mig vad gäller vad ett sådant resonemang innebär för inflationsbekämpningen.
Svensson vill också se en endimensionell variabel som kan mäta produktionsgapet. En sådan variabel skulle kunna bli ett komplement till inflationsmålet vad gäller att bestämma Riksbankens "förlustfunktion", det vill säga den funktion som beskriver hur illa Riksbanken ska bedöma ett visst makroekonomiskt utfall som.
Jag tror att det finns många poänger i det Svensson skriver. En ökad transparens kring det svårfångade "flexibla inflationsmålet" vore välkommet. Jag tror dock att ett ökat fokus på ett annat mått än inflationsmålet för med sig risker som jag inte vet om vi bör ta idag, mitt i den kris vi genomgår. Inflationsmålet har cementerats i allmänhetens medvetande och därmed också inflationsförväntningarna, vilket hjälper oss att minska risken för både deflation och hög inflation. På sikt kan säkert förväntningar om produktionsgap infogas i allmänhetens medvetande, men ifall allmänheten tolkar ökad transparens kring synen på produktionsgapet som att fokus på inflationshanteringen minskar så tror jag att man riskerar att skapa osäkerhet, oro, mindre cementerade inflationsförväntningar och ett sämre förtroende för Riksbanken och vår valuta. Transparens är bra, men om man byter samtalsämne från inflationstakten så kan det tolkas som en omläggning av penningpolitiken, även om det bara är ett tydliggörande man är ute efter.
Jag menar att inflationsmålet är speciellt för en centralbank med fiat-valuta och att det ska ha en högst markerad särställning, vilket jag skrivit om här. Man kan dock inte i praktiken föra penningpolitik enbart utifrån en inflationsprognos med fast tidshorisont utan man måste ta hänsyn till hur ekonomin utvecklar sig så att man kan hantera störningar som tycks komma efter den normala prognoshorisonten. Man måste kunna bekämpa en alltför snabb kreditexpansion även ifall inflationen orsakad av kreditexpansionen inte tycks komma förrän om några år.
Detta ser jag helst hanteras genom att flexibiliteten i inflationsmålet ses som en flexibilitet gällande vilken tidshorisont inflationsmålet gäller. Med en flexibel och något längre tidshorisont för inflationsmålet ökas flexibiliteten att bekämpa uppkomsten av bubblor utan att vi för den delen minskar fokus på inflationen. Svensson har tidigare uttryckt starkt stöd för tanken om mer långsiktiga inflationsmål.
Svensson menar ju dock att reporäntan påverkar konjunkturen, som i sin tur påverkar inflationen, något som han har haft som utgångspunkt i flera av sina forskningsartiklar när han föreslagit hur centralbanker bör agera. Han kan ju förvisso ha ändrat sig, men min bild är att forskare traditionellt brukar försöka att hålla fast vid sina egna forskningsresultat så hårt som möjligt, annars är det ju samma sak som att säga att allt arbete man lagt ner skulle varit i onödan. Två saker tycker jag är rätt intressant med riksbankens agerande idag. Man menar att reporänteförändringar får effekt på inflation först mer än ett år senare än man ändrar (vilket självklart inte är sant, det finns priser som agerar direkt, men man kan ju samtidigt inte endast välja att titta på ett fåtal priser, så som räntebetalningar). Praktiskt taget menar han att det tar ännu längre tid innan den får full effekt. Ändå verkar de framförallt agera på information gammal information, som för att korrigera sådant som redan gått fel, det tycker jag är rätt intressant. Det andra är att om inflationen påverkas av BNP, som påverkas av reporäntan, är det ju ganska självklart att riksbanken tar med konjunkturen i sina bedömningar av hur de ska sätta räntan. Frågan är alltså, menar han att han tittar på andra variabler också, eller är det bara BNP och inflation? Det är ju ändå inflationsmålet som är av primärt intresse för riksbanken
Posted by Jakob on april 01, 2009 at 01:36 fm CEST #