I en högintressant artikel i årets första nummer av Penning- och valutapolitik skriver Lars E O Svensson om vikten av transparens och om det flexibla inflationsmålet. Svensson betonar oerhört tydligt att inflationsmålet är flexibelt och att inflationstakten inte är den enda variabeln som Riksbankens försöker styra, utan att de även strävar efter att balansera ekonomin i stort, utan att definiera exakt vilken vikt som i förhållande till inflationsmålet ska ges åt strävan att balansera ekonomin.

Många gånger har jag skrivit om vilka åtgärder en centralbank kan ta till när man sänkt styräntan till 0% eller däromkring. Detta är nu verklighet även i Europa. Som första europeiska centralbank har nu Bank of England påbörjat ett proram för quantitative easing.

Kronan har under finanskrisen, liksom många andra mindre valutor utan reservstatus, fallit dramatiskt i värde. Detta har mötts av starka reaktioner och med stor oro. Några röster höjs för en snabb anslutning till euron. Andra menar att vi ska intervenera för att försvara kronan utan att för den delen ansluta oss till euron. Peter Malmqvist säger att han vill se en fixkurs mot euron likt den danska och Robert Stenram skriver i en debattartikel om en valutakris som måste bemötas.

Reaktionerna är förståeliga, men för att skapa stabilitet kan vi inte agera i panik.

I ett tal i tisdags presenterade Lars E O Svensson sin syn på möjligheterna för svensk penningpolitik att motarbeta deflation i en situation då räntan skulle behöva vara negativ för att deflation skulle undvikas med en konventionell penningpolitik. Talet finns att läsa här och jag kan varmt rekommendera er att läsa det. Svensson kommunicerar klart och tydligt kring flera grundläggande fakta och texten är därför läsvärd för den som vill lära sig mer om penningpolitik, även om man inte oroar sig för ett omedelbart behov av okonventionell penningpolitik.

I detta inlägg diskuterar jag Svenssons syn på frågan och presenterar också min egen syn.

En centralbanks kanske största utmaning är att se in i framtiden. Den ränta som sätts idag får följder långt fram i tiden och det är därför viktigt att kunna och våga blicka framåt när man fattar räntebeslut. Med tanke på det ansvar som vilar på Riksbankens axlar är det inte en lätt uppgift; när man gör fel bedömning får det allvarliga konsekvenser och man får dessutom höra det till leda.

Detta är en mycket viktig anledning till att Riksbankens direktion behöver bestå av en samling mycket kunniga, starka, pedagogiska och hungriga individer. Ifall vi endast ska sätta räntan utifrån en enkel modell baserad på insamlad statistik så skulle det vara mer logiskt att låta en dator göra jobbet, till en mycket lägre kostnad. Modeller kan dock aldrig ersätta människan.

Martin Flodén på Ekonomistas skriver idag om hur Riksbankens beteende kan approximeras av en mycket enkel tumregel där reporäntan sätts till en konstant plus konsumenternas inflationsförväntningarna multiplicerat med 1,5.

Riksbanken meddelade idag att man beslutat att sänka reporäntan med en hel procentenhet, till 1%. Förväntningarna låg mellan 0,5 och 1 procentenhets sänkning.

Beslutet är välmotiverat och jag tror att det är bra. Själv har jag argumenterat för att man i första hand borde sänka med en halv procentenhet och meddela om ett extra möte redan i mars för att då fortsätta sänka ifall vi ser att den extremt svaga utvecklingen från det fjärde kvartalet fortsätter in i 2009. Ifall man inte ville lägga in ett extramöte ville jag se en sänkning på 1 procentenhet. Visst var jag generös som gav dem två alternativ att välja mellan? De senaste dagarnas statistikskörd, bland annat den om industriproduktionen igår, har stärkt argumenten för att sänka med en hel procentenhet redan nu.

Riksbanken valde alltså det andra alternativet. Stefan Ingves tycks se mötesschemat som hugget i sten och i det perspektivet är det tur att de valde den större sänkningen. Även med denna sänkning tror jag dock fortfarande att det hade varit bra att meddela om ett extramöte i mars. Nu kommer vi hamna i Riksbankens informationsvacuum ända fram till den 20 april. Väldigt mycket kommer att hända fram tills dess utan att vi kan räkna med någon vägledning kring hur Riksbanken ser på situationen. Efter aprilmötet får vi vänta ända till den 1 juli på nästa möte. Under årets första 8 månader håller man endast tre penningpolitiska möten.

På di.se kan vi idag läsa om vad DI:s skuggdirektion anser om det kommande räntebeslutet.

Jag har själv gjort en analys inför mötet här. Jag rekommenderar i den i första hand en sänkning med 50 punkter nu, men även att man redan nu meddelar om ett extra möte i mitten av mars. Då har vi lite mer information om hur 2009 har börjat och kan då fortsätta sänka ner mot 0% ifall bilden ser lika mörk ut som den gjorde under kreditkrisens hittills djupaste period, det fjärde kvartalet 2008.

På grund av den extrema utveckling med snabba kast som vi idag ser för handeln, valutor, räntor, råvarupriser, aktiekurser och andra tillgångspriser så är det extremt svårt att göra en inflationsprognos för 2010, vilket normalt skulle vara det man framförallt skulle fokusera på. Givetvis kommer det första kvartalet 2009 att bli svagt, men även utvecklingen under 2009 är i stort sett höljd i dimma.

Den 10 februari håller Riksbanken årets första penningpolitiska möte. Efter det förra mötets kraftiga sänkning väntas ytterligare en sänkning denna gång.

Just nu befinner vi oss dock i en penningpolitiskt något mer komplicerad situation än vid det senaste penningpolitiska mötet. Då pekade alla kurvor åt samma håll; konjunkturen försämrades mycket snabbt, varslen duggade tätt, priserna på allt från råvaror till aktier föll snabbt och kreditmarknaderna fungerade riktigt dålig. Dessutom var räntan i utgångsläget då ganska hög. Samtliga dessa faktorer gjorde en mycket stor sänkning önskvärd. Nu ser situationen lite annorlunda ut och jag vill i detta inlägg ge min syn på det kommande beslutet.

Idag utnämndes Karolina Ekholm till ny vice Riksbankschef. Hon har en akademisk bakgrund, framförallt inom internationell handel och investeringar. Jag är inte bekant med vilka hennes kunskaper och åsikter om penningpolitik och finansmarknader är, så det blir ovanligt intressant att i de kommande penningpolitiska protokollen studera vilka ståndpunkter hon intar och huruvida hennes analys tyder på någon insikt i dessa frågor.

Räkna med att det kommer att läggas extra krut på att utläsa huruvida hon uppvisar mer hök- eller duvaktiga sidor framöver. Irma Rosenberg var känd som direktionens kanske mest duvaktiga ledamot och ifall Ekholm är mer hökaktig kan balansen rubbas en aning till förmån för den mer hökaktiga linjen som företräds av framförallt Stefan Ingves och Svante Öberg, som nu upphöjs till förste vice ordförande.

Viktigare än frågan om hök- respektive duvaktighet är dock förstås förmågan att analysera skeenden i en föränderlig verklighet.

Lycka till Karolina!

I en demokrati är det av stor vikt att kunskap och information sprids brett och djupt.

En oberoende Riksbank har många skäl att försöka informera beslutsfattare och allmänhet om hur penningpolitiken är avsedd att fungera och hur de ser på inflationen.

I detta inlägg disktuterar jag hur jag anser att Riksbanken misslyckats i en del av sin kommunikation.

En av konsekvenserna av krisen är att vi lär oss mer om hur vårt relativt unga penningpolitiska ramverk fungerar. Det är då naturligt att vi får se en ökad diskussion om hur det bör vara utformat. Jag har flera gånger diskuterat möjliga förändringar och det är ett ämne jag tror är mycket viktigt och jag vill därför fortsätta att sätta viss fokus på det.

I detta inlägg vill jag bli lite mer konkret och kortfattat förtydliga mina egna åsikter om vad jag för tillfället tror vore bra förändringar av ramverket.

Som ett resultat av de penningpolitiska åtgärder som nu genomförs världen runt skapas en allt större oro för att man oundvikligen kommer att få se hyperinflation när finanskrisen är över. Denna oro blir allt mer framträdande och märks bland framträdande experter, såväl som hos den ekonomiskt intresserade allmänheten.

Det är inte svårt att förstå varifrån oron kommer; penningvärdet är detsamma som förhållandet mellan hur mycket pengar det finns och hur mycket värde det finns. Om då världens centralbanker skapar massa nya pengar, så innebär väl det inflation? Om inte nu, så i varje fall senare?

I detta inlägg argumenterar jag för att det inte finns någon automatik i att dagens åtgärder skulle skapa hög inflation. Ifall vi får för hög inflation efter krisen, så beror det inte på dagens åtgärder, utan på att man fortsätter med åtgärderna efter att en normalisering av kreditmarknadena skett.

I syfte att underlätta företagens finansiering vill Riksbanken förbättra marknaden för företagscertifikat. Man har därför inrättat ett låneprogram i vilket banker kan repa in företagscertfikat, det vill säga använda företagscertifikat som säkerhet. Tanken är att företagscertifikat ska bli mer likvida genom att de kan repas in till god ränta hos Riksbanken och därmed få en bättre ställning på marknaden.

Intresset för programmet har dock varit svagt. I fredagens auktion tecknades endast lån värda 1 miljard. Den annonserade volymen för auktionen uppgick till 40 miljarder.

Ibland undrar jag varför jag ifrågasätter Riksbanken hela tiden, när de ändå hela tiden tycks göra rätt till slut. Det tycks som att Riksbanken varje gång jag kritiserat dem, snabbt lyckas återställa förtroendet, i varje fall sedan de gav upp räntehöjningspolitiken som de förde mitt under en kraftig inbromsning av ekonomin och tydliga indikationer på fallande inflationstakt.

Enligt min mening gjorde Riksbanken helt rätt med sin sänkning idag.

Väldigt förenklat kan man säga att det fanns två möjliga alternativ. Antingen kunde man genomföra en något begränsad sänkning och peka ut att man ser fler sänkningar framöver, eller så kunde man fatta beslut idag om hela den sänkning man i dagsläget bedömer behövs.

Ödmjuk som jag är så vill jag påstå att det första tankesättet är helt fel. Jag diskuterar varför i detta inlägg.