I mina senaste två inlägg har jag diskuterat hur KPI-konstruktionen maskerar den verkliga boendeprisinflationen och att detta riskerar att leda till att Riksbanken inte för en optimal penningpolitik. Jag är inte färdig med det ämnet ännu, men idag kommer ett mellanspel om penningmängdsutvecklingen.

Under senare tid har jag nämligen hört och läst flera kommentarer om att penningmängden, trots Riksbankens åtgärder, inte stiger, och att detta talar för ett mycket lågt framtida inflationstryck. Jag menar att detta är felaktigt, även om det finns flera andra faktorer som talar för ett lågt inflationstryck på kort sikt.

I mitt förra inlägg hävdade jag att priset på boende inte korrekt reflekteras i vårt svenska konsumentprisindex.

Jag tänkte idag fortsätta diskussionen genom att diskutera några olika strategier som används i olika länder för att hantera boendepriser i inflationsmått. Beroende på landets bostadsmarknads egenskaper och avsikten med indexet så kan olika ansatser vara lämpliga. En varning kan utfärdas för att detta inlägg blir mer teoretiskt än det föregående och att det är bra att ha läst det föregående inlägget innan man läser detta.

Ständigt pågår en debatt om det svenska inflationsmålet. Under den nuvarande krisen har debatten intensifierats, bland annat på grund av att det upplevs som att ett strikt inflationsmål hindrar Riksbanken från att bekämpa bubblor och finansiella kriser.

Jag menar att diskussionen hamnat snett. Man ser ofta KPI-måttet som en fundamental del av inflationsmålet och anklagar därför principen med inflationsmål i sig för brister i konstruktionen av målvariablen KPI.

I detta inlägg förklarar jag varför KPI misslyckas med att korrekt inkludera förändringar i boendepriser och hur man kan komma till rätta med detta för att minska risken för uppkomsten av finansiella bubblor.

Under senhösten 2007 pratade jag i telefon med en bekant. Samtalet ledde in på konjunkturen och räntorna. Som lekman undrade han varför Riksbanken inte satte igång att sänka räntorna nu när konjunkturen började vända nedåt och finanskrisen i USA kommit igång ordentligt.

Det han hade insett redan på hösten 2007 - att konjunkturtoppen passerats, att finanskrisen börjat och att andra tider var på gång, tog det sedan ungefär ett år för Riksbankens direktion att inse. Många var vi som under sommaren och hösten 2008 undrade hur det kunde komma sig att Riksbanken inte tog intryck av den djupa krisen och insåg att inflationen snart inte skulle vara ett problem överhuvudtaget. Inte bara personer som älskar att plöja varje rapport om tillståndet för världsekonomin insåg detta, utan helt vanligt folk insåg vart det var på väg.

Det finns givetvis många förklaringar till att Riksbankens direktion missade tecknen, men några av anledningarna misstänker jag vara en ödmjukhet inför uppgiften, en allt för liten tilltro till sin egen analysförmåga och en allt för stor tilltro till de modeller och modell-baserade prognoser som delvis utgör beslutsunderlag för Riksbankens direktion.

Jag skrev nyligen att Sveriges kris inte är en fördröjd kopia av USA:s kris, och att jag tror att de analytiker som idag väntar på att USA ska leda oss ur krisen misstar sig. Jag tror på en god återhämtning i de delar av Europa som mer indirekt påverkats av den globala finanskrisen, men med kvardröjande problem i USA och liknande länder. Givetvis är dock inte högkonjunkturen given utan bakslag kan alltid komma. Denna oro för bakslag leder många till slutsatsen att det är för tidigt att dra tillbaka stimulans i form av expansiv finanspolitik och i det närmaste nollränta. Jag menar dock att dessa möjliga bakslag inte bör motivera en sådan rädsla för att dra tillbaka stimulanser -  i varje fall inte ifall Riksbanken lärt sig av förra höstens kris och kan reagera snabbare vid nya akuta kriser, vilket jag utgår ifrån.

Riksbanken har hittills kommunicerat en räntebana som ligger tydligt under marknadens förväntningar om reporäntan. På torsdag är det återigen dags att redogöra för en ny reporänta samt en ny räntebana.

Vad gäller själva räntebeslutet så är en oförändrar reporänta väntad. Det är också väntat att man fortsatt lägger fram en räntebana som är lägre än marknadens förväntningar. Ifall detta är fallet uppstår frågan ifall Riksbanken vill göra något åt det förhållandet att marknaden inte riktigt litar på att de håller räntan så lågt som de säger. Man har, som jag skrivit om förut, goda möjligheter att påverka även längre räntor.

Närmast till hands vore att utnyttja de långa lånefaciliteter man idag tillhandahåller.

I samband med dagens räntebesked från ECB meddelade man, förutom en räntesänkning på 25 punkter till 1%, också att man börjat förbereda sig för att köpa säkerställda obligationer direkt i marknaden. Inte mycket detaljer gavs vid detta möte utan man tänker redovisa dessa vid nästa möte, den 4 juni. Man gör också EIB till penningpolitisk motpart och börjar erbjuda 12-månaderslån till fast ränta, som man auktionerar ut. Sammantaget blir det ganska kraftfulla åtgärder, även om man fortfarande är väldigt försiktiga med sänkningar av styrräntan.

Idag meddelade Riksbanken att man valt att ändra den officiella definitionen av vad som utgör den monetära basen, så att man inkluderar icke-fysiska centralbankspengar, eller närmare bestämt, Riksbankens skulder i form av finjusterande operationer, bankernas inlåning via inlåningsfaciliteten och utgivna Riksbankscertifikat. På grund av den utveckling vi sett var den gamla definitionen, som endast inkluderade sedlar och mynt, orimlig och definitionsförändringen är därför högst rimlig.

Jag tycker att förändringen är extra rolig eftersom man nu väljer att officiellt definiera begreppet precis på samma sätt som jag sedan tidigare definierat begreppet här på sajten.

Dagens världsvaluta är US-dollarn. Federal Reserve och USA har därigenom en unik möjlighet att skapa pengar som accepteras som reservvaluta världen över. Även om euron gjort framsteg som reservvaluta så är US-dollarn fortfarande nummer ett, och i och med att euron inte ensamt kontrolleras av ett lands regering, så har man inte riktigt samma möjligheter att utnyttja valutans särställning vid ekonomiska kriser.

Samtidigt som dollarns ställning ger USA unika möjligheter så ger det dem också ett unikt ansvar och unika svårigheter. Som världsvaluta kommer dollarn inte alltid att röra sig utifrån den ekonomiska förutsättningarna i USA; tvärt om har vi i årtionden sett hur andra länders centralbanker fixerar sin valuta till dollarn och köper dollar, tidvis i extrem omfattning, för att försvaga sin egen valuta. Dollarn har därmed delvis blivit en fånge i sin egen framgång.

Ett av resultaten av förra veckans G20-möte var att man beslutade att ge IMF rätt att ge ut nya Special Drawing Rights till ett värde av $250 miljarder. Genom detta beslut kan länder med finansiella svårigheter växla till sig de reserv-valutor som ingår i SDR-korgen (där USD har störst vikt).

Jürgen Stark, tysk ledamot av ECB:s direktion, kritiserade idag beslutet, och kallar dessa pengar globala helikopterpengar, och det går att förstå hans synpunkter.

I och med beslutet så kan IMF tillföra likviditet i dollar, euro, yen och pund, visserligen i begränsad mängd, oberoende av centralbankerna. För en centralbank som inte själva vill sänka räntan till noll och påbörja okonventionell penningpolitik kan detta förstås vara lite svårt att svälja.

I fredags meddelade Riksbanken att man tänker göra det enklare för kreditinstitut att bli motparter till Riksbanken. Man kommer att tillåta kreditinstitut som inte är deltagare i RIX att ansöka om att bli begränsade motparter och delta i vissa av Riksbankens kreditfaciliter.

I onsdags började jag skriva om varför jag anser att Riksbanken inte i dagsläget behöver besluta om några okonventionella penningpolitiska program liknande de köp av längre statspapper som man beslutat om i bland annat USA och Storbritannien. Jag skrev då om varför avsaknaden av en svensk kreditkollaps minskade behovet av sådana åtgärder. Idag fortsätter jag diskussionen med ytterligare argument.

Runt om i världen påbörjar centralbankerna olika program för okonventionell penningpolitik. Bland annat Federal Reserve och Bank of England har börjat köpa statsobligationer med längre löptid. För flera av de centralbanker som ännu håller sig till att sätta räntan på kort utlåning spekuleras huruvida de snart också drar igång egna okonventionella åtgärder.

Även i Sverige är diskussionen igång för fullt och i flera tal har ledamöter av Riksbankens direktion uttalat sig om möjligheterna till okonventionella penningpolitiska åtgärder, givetvis utan att föreslå att sådana genomförs, eftersom sådana besked skulle komma i samband penningpolitiska möten.

Jag menar dock att det utifrån den information vi har idag inte är varken nödvändigt eller önskvärt med liknande penningpolitiska åtgärder för Sveriges del för att hantera den nuvarande krisen, och jag tänker förklara varför i ett par inlägg här på bloggen. Jag börjar idag med mitt första argument mot aktiv quantitative easing i Sverige, nämligen avsaknaden av en kreditkollaps.

Under kort tid har Federal Reserve, Bank of England och Schweiz nationalbank annonserat program för köp av längre obligationer i syfte att få ner räntorna på lån med längre löptider samt förse ekonomin med mer likvida medel.

Med tanke på eurons styrka och med tanke på att många euro-länder börjar se extremt låga inflationsnivåer så diskuteras ifall ECB ska slå in på samma bana; sänka styrräntan nära noll och köpa långa obligationer direkt i marknaden. KPI-estimatet för Tyskland föll med 0,1% mellan februari och mars och 12-månaders-inflationen hamnade i mars på endast +0,5%. Med tanke på de stora prisökningarna under våren förra året som faller bort under de närmaste månaderna så kan Tyskland snart se deflation även på 12-månadersnivån. Irland såg redan i februari en HIKP-förändring på endast 0,1% jämfört med året innan. Som jämförelse steg HIKP för Sverige med 2,2% mellan februari 2008 och februari 2009.

Trots betydligt lägre inflation i euroområdet än i exempelvis Storbritannien, så har ECB gått betydligt mer försiktigt fram än Bank of England. Detta förklaras nog inte endast av tysk penningpolitisk återhållsamhet och tidigare dåliga erfarenheter av att trycka ut för mycket pengar i ekonomin.