Jag skrev för ett tag sedan om centralbankernas makt när styrräntan närmar sig 0% här och om hur man kan fortsätta längre ut på räntekurvan när man spikat fast de kortaste räntorna på 0%. Jag följde upp med ett inlägg om japan, likviditetsfällan och helikopterpengar här.

Inte helt oväntat ser vi nu att Federal Reserve, som har lite utrymme kvar vad gäller sänkning av styrräntan, talar om att agera längre ut på räntekurvan. I ett tal av Ben Bernanke uttryckte han följande:

"Although conventional interest rate policy is constrained by the fact that nominal interest rates cannot fall below zero, the second arrow in the Federal Reserve's quiver--the provision of liquidity--remains effective. Indeed, there are several means by which the Fed could influence financial conditions through the use of its balance sheet, beyond expanding our lending to financial institutions. First, the Fed could purchase longer-term Treasury or agency securities on the open market in substantial quantities."

Dessutom vill jag passa på att tacka en av mina förebilder bland bloggarna, Tanta, som skrivit om den amerikanska bolånemarknaden för Calculated Risk på ett mycket bra sätt. Tanta, eller Doris Dungey som hon egentligen hette, avled i söndags efter en lång kamp mot cancer. Bloggosfären är idag fattigare.

I princip alla bedömare är överrens om att Riksbanken kommer att sänka reporäntan i december. Riksbankens direktion är sannolikt överrens om att räntan behöver sänkas. Marknaden räknar med en stor sänkning.

Lite förenklat kan man säga att alla vet att det kommer en sänkning. Detta kan skapa passivitet i väntan på den nya lägre räntan. Vi vet inte heller hur stor sänkningen blir, vilket skapar viss osäkerhet inför räntebeslutet.

Varför meddelar man inte sänkningen redan nu? Jag har svårt att hitta argument för att vänta till det ordinarie penningpolitiska mötet.

För den som är intresserad av penningpolitik och räntemarknaden är dagens stabilitetsrapport från Riksbanken högintressant läsning. Läs den!

Jag har tidigare skrivit om hur bankerna borde bli mer transparenta kring sin räntesättning, inte minst för sin egen skull. I söndags fick vi också se när SEB:s vd Annika Falkengren i en intervju med SVT:s Agenda berättade om deras räntemarginaler. Det är dock tveksamt om detta räcker för att ge låntagare något förtroende för att de har en bra ränta. Det behövs nog betydligt tydligare kalkyler nedbrutet på individnivå för att låntagarna ska känna förtroende för att den ränta de får är rimlig.

Helt klart är dock att bankerna inte ensamt ansvarar för den nuvarande onödigt höga räntenivån. Riksbanken har förstås det största ansvaret vad gäller att skapa de monetära förutsättningar som krävs för att klara inflationsmålet. Vad kan då riksbanken göra för att hantera detta?

Riksbanken står inför ett räntebeslut, om inte förr så i varje fall vid sitt ordinarie möte den 16 december.

Hur ska man då resonera kring krisen, den snabbt utdöende inflationen och risken för att vi ser deflation på KPI-nivån under nästa sommar?

De enormt snabba fallen för råvarupriser skapar flera utmaningar. Dels kommer vi få se ett dramatiskt fall för KPI-inflationen på kort sikt, dels finns risken att man vid en svår lågkonjunktur (som vi är i eller går mot) får se prisfallen sprida sig snabbt till andra sektorer. Dessutom finns alltid risken för att stora förändringar fortsätter även när priserna vänt. Mycket snabba prisfall kan alltså följas av en period av snabb återhämtning för priserna.

Allt detta innebär utmaningar för penningpolitiken. En slutsats av dessa mycket kraftiga prisförändringarna bör vara att man också behöver justera räntan kraftigare och att man behöver genomföra förändringarna med mycket bättre tajming. Risken är annars stor att ränteförändringarna förstärker snarare än minskar svängningarna.

Att avvakta och se ifall en spridning sker fungerar inte. Penningpolitikens svårighet utgörs i första hand av tidsfaktorn. När vi tittar på KPI-inflationen ser vi hur priserna rört sig under en tidsperiod som började för ca 13 månader sedan och slutade för ca 1 månad sedan. Ränteförändringar vi bestämmer oss för idag når sitt fulla genomslag om kanske 18-24 månader. Vi börjar kanske redan närma oss den tidpunkt då det blir för sent att sänka räntorna för denna gång. Om vi genomför stora räntesänkningar under nästa sommar, så kommer dessa att innebära högre inflation under 2011. Behöver vi högre inflation då? Det är långt ifrån säkert.

På denna sajt diskuterar jag ofta inflationsmålet. Jag har försvarat inflationsmålet flera gånger. Jag har dock också kritiserat användningen av KPI som målvariabel för inflationsmålet och talat om möjliga små förändringar av målet. Jag har också ifrågasatt om inflationsmålet verkligen tillämpas symmetriskt.

Att arbeta med ett inflationsmål kan göras på många olika sätt. Idag tänkte jag ta upp en av de mer grundläggande frågeställningarna för en centralbank som ska sikta mot en begränsad inflation.

Man kan antingen sätta upp ett årligt inflationsmål och ha som mål att varje år komma så nära målet som möjligt, oavsett tidigare händelser. Detta är det som vanligen kallas inflation targeting. Det spelar ingen roll ifall man under det senaste året sett inflation på 2% under målet eller 2% över målet, man siktar alltid mot målet. Detta innebär att basen för prisförändringarna förändras, och att olika länder med samma inflationsmål efter ett tag kommer att ha sett olika inflation på lång sikt. Detta fenomen kallas base drift. Den svenska Riksbanken tillämpar inflation targeting, och vi får base drift. Oavsett vad som hände förra året så siktar man mot 2% inflation framåt.

Alternativet till detta skulle vara att man siktar mot en på lång sikt genomsnittlig inflation om 2%. Ifall man under flera år haft för hög inflation kompenserar man detta genom att försöka ha låg inflation under efterdöljande år. Eftersom denna politik innebär att man även på lång sikt siktar mot en viss prisnivå så kallas detta price-level targeting. Den process som innebär att man försöker återföra det långsiktiga genomsnittet för inflationen till 2% kallas för mean reversion. Man kan också uttrycka skillnaden mellan inflation targeting och price-level targeting som huruvida man har ett kortsiktigt eller långsiktigt inflationsmål.

Jag publicerade nyligen ett inlägg här om centralbankernas makt när styrräntan närmade sig noll. Jag höll mig då till räntevapnet och visade hur centralbankerna om de vill kan ta makt över räntor även för lån med längre löptider och med större risk.

Detta innebär dock inte att man kan använda räntevapnet för att hantera alla tänkbara deflationsscenarion. Erfarenheterna från Japan kan tolkas som att även om mycket låga räntor faktiskt gäller även för verkliga lån till allmänheten med lång löptid, så kan en situation uppstå då man ändå inte väljer att investera och konsumera, utan spara. Nu har visserligen inte Japan sett långräntor på 0%, men låt oss anta att situationen kvarstår även med långräntor mycket nära 0%.

Det är inte helt ologiskt att man vid kraftig deflation sparar pengar även till 0% ränta. Vid deflation innebär ju faktiskt 0% ränta en positiv realränta, eftersom pengarna på bank-kontot stiger i värde för varje månad, även om de inte blir fler. Varför köpa något annat som kan förväntas falla i pris, och varför investera i något som man tror inte kommer att betala sig?

På SVD:s debattsida kritiserar idag före detta vice Riksbankschef Kerstin Hessius Riksbanken för deras senfärdighet och hökaktighet mitt under finanskrisen.

Hon har visserligen rätt i att Riksbanken varit för hökaktig, men hon missar ändå helt poängen. Poängen är inte att finanskrisen måste hindras med en räntesänkning; det finns andra sätt att hantera den om den vore det enda problemet. Poängen är istället att man måste sänka räntan för att hindra att inflationen hamnar långt under inflationsmålet.

Stundtals har frågan dykt upp ifall riksbanken sedan inflationsmålet infördes i praktiken har siktat på en inflation under målet. Frågan var speciellt aktuell under den långa period vi såg med KPI-inflation långt under målet. När nu inflationen legat över målet ett tag har frågeställningen av naturliga skäl tappat i aktualitet.

Efter att i det senaste protokollet ha läst hur några av ledamöterna resonerade kring inflationen undrar jag om det inte är dags att återigen ställa sig den frågan. Ser verkligen alla i riksbankens direktion det som lika dåligt att hamna under målet som över målet? Specifikt undrar jag om riksbankschefen själv, Stefan Ingves, ser det på det viset.

Som bekant valde riksbanken idag att höja reporäntan med 25 baspunkter till 4,75%. Samtidigt justerar man ner räntebanan och säger att man nu tror att detta blir den sista höjningen för denna gång, och att nästa förändring blir en sänkning.

Övrig expertis är ovanligt enig om att en räntehöjning inte behövs, efter den inbromsning vi sett inom världsekonomin och inom Sveriges ekonomi, efter kraftigt fallande råvarupriser, efter måttliga löneökningar och något fallande inflationsförväntningar.

Riksbanken sänkte 2005 räntan för långt. Om några år kan vi se om man nu höjde för långt. Jag är benägen att tro att man nu gör om 2005 års misstag och går för långt ut på ränteskalan, och hamnar "behind the curve".

Intresset börjar stiga inför riksbankens räntebeslut i september. För att försöka svara på om riksbanken kommer att höja räntan detaljstuderar vi protokollet från föregående möte.[Read More]