Ett av de mest diskuterade ämnena just nu är hur man bör konstruera ett stimulanspaket som kan möta den lågkonjunktur vi nu befinner oss i.

Bland annat föreslog Lars Calmfors i tisdags på DN Debatt att regeringen bör sänka momsen tillfälligt och även i övrigt genomföra åtgärder som ska motverka ett bortfall i privatkonsumtionen. Liknande tongångar förekommer hos många andra. Calmfors erkänner att ett problem med stimulans av utrymmet för privatkonsumtion är att man riskerar ett stort "läckage" genom att en del av pengarna kommer gå till sparande eller till import, men argumenterar ändå för sådana åtgärder. Argumentet för att agera för att stärka privatkonsumtionen är framförallt att det kan ge snabb effekt.

Calmfors skriver en del bra saker, som att stimulans bör vara generell och inte vända sig till specifika företag eller branscher. Jag menar dock att hans fokus på att stötta privatkonsumtionen är felriktat. Det är sant att för en rimligt del av privatkonsumtionen är tiden mellan beslut och inköp kort. Det är också sant att inhemsk privatkonsumtionen totalt utgör den slutliga efterfrågan för en stor del av vår totala produktion.

Min invändning mot detta är att det inte är först och främst att det inte är bristande privatkonsumtion som är problemet och antagligen inte heller kommer att vara det huvudsakliga problemet under denna lågkonjunktur.

Privatkonsumtionen är en ganska stabil komponent även vid konjunkturförsvagningar. Den sorts privatkonsumtion som stödjs via lite lägre moms och lite högre barnbidrag är framförallt konsumtion av relativt billiga varor, något som inte är särdeles konjunkturkänsligt. Under tidsperioden 1994 till andra kvartalet iår uppvisade privatkonsumtionen totalt 12-månaders-tillväxt under alla kvartal utom ett, undantaget var det fjärde kvartalet 2001, då privatkonsumtionen var 0,36% lägre än samma kvartal året innan. Ännu mindre svängningar torde vi se på billiga basvaror. Om vi istället tittar på näringslivets fasta bruttoinvesteringar så har vi under hela 11 kvartal kunnat konstatera att nivån hamnat lägre än året innan. Under lågkonjunkturen i början av 2000-talet hade vi sju kvartal i rad av lägre bruttoinvesteringar än året innan. Även beloppen för fallen är större för investeringarna. Under första kvartalet 2002 såg vi fasta bruttoinvesteringar i näringslivet som var ca 5,7 miljarder lägre än året innan, i 2000 års priser. Den enda minskningen i privatkonsumtion låg på ca 1 miljard. Även denna gång finns det många tecken på att bortfallet i mycket högre grad kommer komma från svaga investeringar än från svag konsumtion.

Detta är dock inte den enda anledningen till att jag ser tillfällig konsumtionsstimulans som en dålig idé. Det handlar också om att det faktiskt är viktigt att även på längre sikt få ut något gott av krisen och åtgärderna.

Det finns ett talesätt, "Never waste a crisis", som handlar om att en kris inte bara innebär problem, utan faktiskt också unika möjligheter att åstadkomma saker man aldrig kan åstadkomma i högkonjunkturer. Exempelvis har vi unika möjligheter att genomföra investeringar i infrastruktur för framtiden till mer rimliga priser. Vi kan investera i trafiksystem som hjälper både ekonomi och miljö under decennier framåt, vi kan investera i miljövänlig energiproduktion; något som varit extremt dyrt under energiboomen. Vi kan investera i utbildning och forskning, nu när fler lovande akademiker kan förmås stanna kvar i universitetsvärlden, och så vidare. Vi kan bygga bort en del av bostadsbristen nu när det finns lediga hantverkare. Vi kan underlätta för växande framtidsbolag som under krisen lyckas behålla och attrahera arbetskraft. Eller så kan vi sänka momsen och höja barnbidraget för att få oss att handla lite mer på ICA och IKEA. Jag raljerar en aning, men ni förstår poängen.

Men låt oss börja från början. Rimligen bör man först svara på frågan om vilket problem det är man försöker lösa, innan man föreslår lösningar. Vilka är problemen i den svenska ekonomin och i det svenska samhället? Det är där vi bör börja. Ifall problemet är att vi konsumerar för lite, ifall det är ICA som har konjunkturproblem, så är åtgärder för privatkonsumtionen möjligen rimliga.

Jag menar att konjunturnedgången handlar om, och kommer att fortsätta handla om, framförallt två saker. En exportindustri som pressas av svag världskonjunktur, samt svaga investeringar som pressas av svaga framtidsutsikter samt dålig kredittillgång i kreditkrisens spår. Vad kan man då göra åt detta? Sänkt moms ger endast ett mycket indirekt stöd för dessa sektorer. Och här kommer tidsaspekten återigen in. Poängen med sänkt moms vore att åtgärderna skulle få snabba resultat. Men får sänkt moms snabb effekt på de sektorer som faktiskt kommer att underprestera? Produktionsgapet kommer i hög grad att uppstå i sektorer där sänkt moms och höjda barnbidrag har mycket liten effekt. Arbetsmarknaden kommer att försämras snabbare för indsutriarbetare och för byggarbetare än för handelsanställda. Visserligen kommer en sektorsdiskrepens vad gäller produktionsgap att jämna ut sig med tiden, i och med att människor byter arbete, men tid var ju precis det man ville spara genom att föreslå åtgärder som ur andra aspekter ser dåliga ut.

Vad kan vi göra istället och kan dessa åtgärder ge effekt inom rimlig tid?

Vi har flera problem, och flera möjliga åtgärder. Kreditsidan av problemet löses i huvudsak via penningpolitiken och därom är nog alla överrens. Ifall Riksbanken genomför kraftiga räntesänkningar nu, så kommer detta ge effekt inom en rimlig tid. Ifall räntesänkningar idag inte hinner börja verka förrän konjunkturen ändå har vänt upp, ja, då har inte krisen blivit så allvarlig att momsen hade behövt sänkas ändå.

Återstår är andra åtgärder för att stärka investeringar och framtidsutsikterna, samt åtgärder för att förbättra möjligheterna för vår exportindustri att klara en svår världskonjunktur. Staten kan ha en nästan omedelbar effekt på investeringarna genom att finansiera infrastrukturprojekt som vägverket och banverket redan utrett. Så fort man kommit igång med upphandling av entreprenörstjänster, och dit kan man komma snabbt, så börjar infrastruktursatsningar få effekt på företagens orderläge. Redan när beslutet fattas för satsningar kommer dock framtidstron att stiga en aning. Entreprenörer inom anläggning kommer ha större anledning att investera i nya maskiner, och behålla kompetent personal, ifall de vet att stora satsningar dras igång i deras närhet. Dessutom ger infrastruktursatsningar ytterligare effekter även på lång sikt, efter att krisen hanterats. Investeringsklimatet förbättras när transportmöjligheter förbättras, och nya transportmöjligheter kan skapa viss optimism om framtiden generellt. Krisen har då inte enbart blivit något man skulle ta sig igenom, utan man har också skapat något som är positivt på mycket lång sikt.

Vad gäller exportindustrin är det svårt att göra så mycket åt efterfrågesituationen. Här får man istället fokusera på kostnadssidan, och då är lägre arbetsgivaravgifter en uppenbar åtgärd, som har två positiva effekter, dels sänks kostnaderna, vilket i sig är positivt, dels sänks kostnaden för arbete relativt andra kostnader, vilket minskar pressen på personalneddragningar, och underlättar nyanställningar.

Sammanfattningsvis vill jag påpeka att en momssänkning eller ett höjt barnbidraget knappast hjälper oss att lösa de problem vi står inför överhuvudtaget. Det hjälper varken investeringsviljan eller exportindustrin alls. Dessa åtgärder ger inte helle någon stor bestående samhällsvinst, och jag tror även att man lurar sig gällande hur snabb effekt man får på exempelvis arbetsmarknaden av ett sådant paket.

Satsningar för framtiden kan däremot, rätt genomförda, ge effekt som är välriktad både avseende de delar av ekonomin som är svagast samt tidsmässigt. Dessutom består de positiva effekterna efter krisen.