Låt mig börja 2010 med att diskutera ett av de fenomen som jag förvånats mest över under 2009. Trots att nästan alla tecken under året, med undantag för vintermånaderna i början av året, pekat mot en relativt stark utveckling för den inhemska konsumtionen, samt en stark kredittillväxt, så har många aktörer ständigt upprepat en oro för en mycket svag inhemsk konsumtion och risk för allt för låg inflation för att hålla realräntorna attraktiva även vid nominella räntor på noll.

På samma sätt som många, inklusive Riksbankens direktion, under hösten 2008 oroade sig för en inflation som redan hade upphört, oroar sig många fortfarande för en utveckling som är avslutad sedan snart ett år tillbaka. Under hösten 2008 och den efterföljande vintern fanns oroande tecken på en möjlig mycket svag konsumtionsvilja och en ännu svagare utveckling för kreditvolymen. En Riksbank som hade hamnat på efterkälken och bekämpade en inflation som upphört samt extremt höga varseltal under en kort period, skapade en rimlig oro för en risk för en deflationsspiral med en sparandeexplosion, en mycket svag husmarknad, kreditkontraktion och svag inhemsk konsumtion. Efter att Riksbanken bytt position, regeringen lättat på finanspolitiken och varslen föll såg dock en sådan utveckling snabbt allt mindre sannolik ut. Redan tidigt under året föll argumenten för en allvarlig deflationsspiral i Sverige ihop.

En av de teser jag drivit under det senaste årets kris är att det för Sveriges del inte handlar om en kris för den inhemska konsumtionen, utan om svag internationell efterfrågan samt svag investeringsvilja på grund av oro för svag efterfrågan, arbetslöshet, samt ännu mer på grund av oro för dåligt fungerande kreditmarknader. Ett annat sätt att uttrycka detta på är att likviditetspreferensen stärkts och att fler vill sitta på likvida medel än välfyllda varulager eller andra tillgångar.

Konjunkturinstitutet har under året framhållit att nollavtal för lönerna under 2010 skulle vara negativt för ekonomin, eftersom inflationen skulle kunna bli så låg att en attraktiv realränta inte skulle kunna upprätthållas. Oron är alltså att Riksbanken inte skulle klara av att skapa tillräckligt attraktiva lånevillkor för att upprätthålla kreditgivningen, och att det skulle innebära ännu lägre investeringar och ännu större deflation. Finns det fog för en sådan oro? Enligt min mening, knappast.

Konjunkturinstitutet är dock inte ensamma om den analysen. Även Lars Calmfors tycks göra samma analys. Enligt den länkade artikeln säger Calmfors: "För låga löneavtal leder till att realräntan stiger i och med att inflationen blir så låg och Riksbanken inte kan svara med räntesänkningar, vilket är negativt för efterfrågan. Dessutom kan konsekvensen bli att kronan stärks, vilket slår mot företagens konkurrenskraft". Calmfors är alltså inne på deflationsspåret fortfarande. Dessutom gör han misstaget att se Riksbankens möjligheter som uttömda. Så är dock verkligen inte fallet. Idag räknar man med ganska snabbt stigande räntor. Vid lägre löneavtal skulle givetvis Riksbanken kunna bibehålla dagens extremt låga räntor längre, vilket vore en stimulans i sig. Man skulle också kunna erbjuda lägre ränta på längre löptider och Lars E O Svensson har också lyft fram möjligheten att man agerar för en lägre kronkurs. Det Calmfors oroar sig för är alltså inte bara extremt osannolikt, enligt min mening, utan också hanterbart.

Calmfors har dessutom under hela krisen hållit fast vid en oro för en kraftig konsumtionsförsämring, på ett sätt som jag inte riktigt kan förstå. Ibland kan jag till och med få en känsla av en grupp ekonomer tycks vilja möta varje lågkonjunktur med stärkt konsumtion, utan analys om vad de ekonomiska problemen faktiskt beror på i just den kris man nu vill bemöta. Analysen blir i det närmaste endimensionell där man antingen har hög arbetslöshet och då ska stödja privat och offentlig konsumtion, eller låg arbetslöshet och då ska bromsa desamma. En såpass naiv analys missar dock orsakerna till krisen, och missar därigenom lösningarna, hur uppenbara de än kan tyckas. Ännu tydligare kan man se en endimensionell analys av krisen i den amerikanska makrodebatten, med kända debattörer som ser ökad statlig konsumtion som den enda användbara policyvariabeln, trots att de strukturella problemen på finansmarknaderna och boendemarknaderna där är enorma.

Utöver ekonomer så har även arbetsmarknadens parter inför avtalsrörelsen varit aktiva i den offentliga diskussionen. Givetvis är LO och Svenskt näringsliv oense om vilka lönehöjningar som är rimliga, men de tycks vara ganska eniga om vad problemet för svensk ekonomi har varit, nämligen en låg inhemsk konsumtion.

I flera rapporter har Svenskt Näringsliv lyft fram svensk konsumtion som det största problemet under finanskrisen och velat se sänkta inkomstskatter för att stärka denna. I ett exempel där detta lyfts fram drar författarna den häpnadsväckande slutsatsen att den inhemska konsumtionen varit problemet och inte exporten, vilket går på tvärs med tillgänglig statistik.

LO å sin sida hakar på konjunkturinstitutets linje om att allt för låga löneökningar vore olyckligt därför att det vore negativt för den svenska ekonomin, vilket kan ses bland annat här och här.

Detta är alltså enligt mig helt fel. Det som är och har varit problemet är verkligen inte konsumtionen, utan investeringarna och exporten. Konsumtionen kommer att utvecklas positivt även vid ett nollavtal (vilket vi dock förstås inte kommer att få). Detta på grund av två faktorer. För det första har konsumenterna fått mycket mer i plånboken tack vare lägre skatter och räntor. För det andra har man inte ännu fullt ut tagit ut detta i form av ökad konsumtion. Sparkvoten var preliminärt hela 9,9% under det tredje kvartalet 2009, exklusive sparande i tjänstepension och premiepension. Allteftersom varslen fallit har detaljhandeln tagit fart (se figur 1), vilket är en indikator på att även den totala konsumtionsutvecklingen kommer att vara positiv. Med en sparkvot som långsamt återgår till det normala kommer konsumtionsutvecklingen vara stark, alldeles oavsett om någon löneökning uppnås.

figur 1. Efter en svag utveckling under förra vintern så har detaljhandeln utvecklats mycket starkt i Sverige. Sänkta skatter och sänkta räntor har inneburit mer pengar att röra sig med.

figur 2. Efter en svagare period då räntorna steg under 2008 så har kreditgivningen kommit igång ordentligt och ligger nu på högre nivåer än de högsta nivåerna 2007. Uppenbart är att vi är ganska långt ifrån en situation då konsumenterna slutar låna.

Jag finner det helt orimligt att ens helt stillastående löner skulle innebära någon stor risk för att deflationsimpulser, som Riksbanken inte kan möta, uppstår. Jag finner det också orimligt att tro på en extremt svag konsumtionsutveckling med de förstärkningar konsumenterna får se i plånboken, samtidigt som oron för arbetslöshet sjunker, räntorna ligger kvar på en extremt låg nivå och konsumenternas sparande är högt.