Riksbanken och resursutnyttjandet, ett hot mot stabiliteten?

Riksbankens inflationsmål är flexibelt såtillvida att de inte alltid måste sikta endast mot en viss inflationstakt, utan har möjlighet att även väga in andra faktorer i bedömningen om vilken penningpolitik som bör föras. Att inflationsmålet är flexibelt innebär att Riksbanken kan se bortom tillfälliga störningar som leder till en inflationstakt över eller under målet.

Det är också rimligt att inflationsmålet är flexibelt. Argumenten för ett flexibelt inflationsmål är många, och ett av dem är att det ibland skulle krävas extrema åtgärder för att alltid styra in inflationen mot målet.

Frågan är dock hur flexibelt inflationsmålet bör vara, hur flexibelt man kan göra det och ändå kalla det ett inflationsmål, och vilka andra mål inflationsmålet kan tänkas vägas emot.

När nu inflationen tycks besegrad, kan man då bli mer flexibel och låta penningpolitiken användas till mer än inflationsstyrning?

[Read More]

Permalink     3 Comments

Inflationsmålet möter kritik

I Sverige vägleds penningpolitiken som bekant av ett inflationsmål och vi har nu erfarenheter av inflationsmålet i både hög och lågkonjunktur samt i både ett klimat av importerad inflation och i ett av importerad deflation. Vi har haft inflationsmålet i perioder av en allt starkare krona och vi har haft målet i perioder av allt svagare krona. Jag skulle hävda att inflationsmålet varit ett stöd i alla dessa lägen och att effekterna på svenskens inflationsförväntningar och ekonomiska beteende varit väldigt goda. Inflationsmålet är dock en såpass central del av vår ekonomiska politik att det är naturligt att då och då ifrågasätta det.

Under senare tid har det från olika håll framförts kritik mot inflationsmålet. I somras skrev Gunnar Örn att det var dags att skrota inflationsmålet, något jag skrev om här, och i förra veckan skrev Anders Palmér på DI debatt att man borde ersätta inflationsmålet med ett mål om makroekonomisk balans.

Gunnar Örns argument handlade om att inflationsmålet tvingat Riksbanken att sänka räntan under högkonjunkturen 2005 och höja räntan under finanskrisen. Anders Palmér för fram liknande tankar och pekar på att globaliseringen förde med sig ett väldigt lågt kostnadstryck, vilket fick centralbankerna att hålla allt för låga räntor med en allt för kraftig kreditexpansion som följd.

Det är lätt att hålla med om att Riksbanken vid dessa vändpunkter hamnat snett. Med facit i hand skulle man absolut inte ha sänkt räntan sommaren 2005 och man skulle inte ha genomfört i varje fall sina två senaste räntehöjningar. Jag vill också ge Palmér rätt vad gäller att internationella effekter skapar vissa svårigheter, både när externa faktorer drar ner och när de drar upp inflationen. Han har rätt i att länder som Kina motverkat inflationen i västvärlden.

Problemet i de resonemang Gunnar Örn och Anders Palmér för är dock att det inte var inflationsmålet som koncept som tvingade fram dessa felaktiga beslut. Istället handlade de mindre lyckade besluten i första hand om felaktiga prognoser för framtida tillväxt och konjunktur och i andra hand om hur Riksbankens direktion tolkar inflationsmålet.

[Read More]

Permalink     1 Comment