I Sverige vägleds penningpolitiken som bekant av ett inflationsmål och vi har nu erfarenheter av inflationsmålet i både hög och lågkonjunktur samt i både ett klimat av importerad inflation och i ett av importerad deflation. Vi har haft inflationsmålet i perioder av en allt starkare krona och vi har haft målet i perioder av allt svagare krona. Jag skulle hävda att inflationsmålet varit ett stöd i alla dessa lägen och att effekterna på svenskens inflationsförväntningar och ekonomiska beteende varit väldigt goda. Inflationsmålet är dock en såpass central del av vår ekonomiska politik att det är naturligt att då och då ifrågasätta det.

Under senare tid har det från olika håll framförts kritik mot inflationsmålet. I somras skrev Gunnar Örn att det var dags att skrota inflationsmålet, något jag skrev om här, och i förra veckan skrev Anders Palmér på DI debatt att man borde ersätta inflationsmålet med ett mål om makroekonomisk balans.

Gunnar Örns argument handlade om att inflationsmålet tvingat Riksbanken att sänka räntan under högkonjunkturen 2005 och höja räntan under finanskrisen. Anders Palmér för fram liknande tankar och pekar på att globaliseringen förde med sig ett väldigt lågt kostnadstryck, vilket fick centralbankerna att hålla allt för låga räntor med en allt för kraftig kreditexpansion som följd.

Det är lätt att hålla med om att Riksbanken vid dessa vändpunkter hamnat snett. Med facit i hand skulle man absolut inte ha sänkt räntan sommaren 2005 och man skulle inte ha genomfört i varje fall sina två senaste räntehöjningar. Jag vill också ge Palmér rätt vad gäller att internationella effekter skapar vissa svårigheter, både när externa faktorer drar ner och när de drar upp inflationen. Han har rätt i att länder som Kina motverkat inflationen i västvärlden.

Problemet i de resonemang Gunnar Örn och Anders Palmér för är dock att det inte var inflationsmålet som koncept som tvingade fram dessa felaktiga beslut. Istället handlade de mindre lyckade besluten i första hand om felaktiga prognoser för framtida tillväxt och konjunktur och i andra hand om hur Riksbankens direktion tolkar inflationsmålet.

På SVD:s debattsida kritiserar idag före detta vice Riksbankschef Kerstin Hessius Riksbanken för deras senfärdighet och hökaktighet mitt under finanskrisen.

Hon har visserligen rätt i att Riksbanken varit för hökaktig, men hon missar ändå helt poängen. Poängen är inte att finanskrisen måste hindras med en räntesänkning; det finns andra sätt att hantera den om den vore det enda problemet. Poängen är istället att man måste sänka räntan för att hindra att inflationen hamnar långt under inflationsmålet.

I måndags och imorse argumenterade jag för att Riksbanken skulle vara tvungna att sänka reporäntan för att ha någon möjlighet att klara inflationsmålet, med tanke på de deflationstendenser som syns i prissättningen av bland annat råvaror och tillgångar, samt det faktum att en kraftig kreditkontraktion hotar efter att viljan att låna ut pengar minskar överallt.

I måndags nämnde jag också spekulationerna om en samordnad räntesänkning och att Riksbanken borde kunna delta i en sådan i och med att man i veckan diskuterade sin nya inflationsprognos, som med all sannolikhet visar att inflationen hamnar under inflationsmålet inom prognostiden, ifall inte räntan sänks kraftigt.

Idag visade Riksbanken att man inte sitter fast i sommarens resonemang, med ett oljepris över $145, med diskussioner om att riva upp löneavtalen och oro för kvarvarande inflation vid en svagare konjunktur. Det scenariot är numer fullständigt inaktuellt och det handlar nu om att hindra en kraftig kreditkontraktion.

Mycket kan hända på några månader. Efter global oro för en Malthusisk vinter i somras, med prognoser om ständigt stigande energi- och matråvarupriser och kvarvarande inflation även under en allvarlig lågkonjunktur, så har nu luften fullständigt gått ur råvarupriserna.

Med tanke på att mat och energiprisökningar stått för nästan hela inflationen exklusive räntehöjningar så är det lätt att tänka sig att vi just nu inte har någon inflation alls, utan snarare deflation. Priser faller runt omkring oss dagligen och endast trögheter i systemet håller de officiella inflationssiffrorna uppe. Trögheten består både i att prishöjningar inte slår igenom direkt och i hur vi mäter inflationen. För att kunna ha en aktuell bild av inflationen skulle vi behöva ett säsongsrensat inflationsmått, som jag skriver om här.

Vid det senaste räntebeslutet såg vi tydligt att riksbanken för sina räntebeslut tar ganska stor hänsyn till dagens inflation. På presskonferensen lyfte Riksbankschef Stefan Ingves fram just den höga inflationen som det första argumentet för en räntehöjning.

Vad menar man då med dagens inflation? På riksbanken.se kan vi under rubriken "Inflationen augusti 2008" läsa att den då var 4.3%. Vad betyder då detta? Att priserna steg i augusti 2008? Det är ju trots att augusti rubriken talar om. Som de flesta av er säkert vet så är det inte det man menar.

Den siffra som man brukar kalla den nu gällande inflationstakten i augusti 2008, är förändringen för KPI mellan augusti 2007 och augusti 2008. Ingenting i denna siffra säger något om när prisförändringarna skedde - om de skedde under den senaste månaden, eller om de skedde för 12 månader sedan. För att kunna bedöma inflationen under en kortare tid än under de senaste 12 månaderna behöver vi en säsongsjusterad konsumentprisberäkning.

I samband med dagens presentation av KPI-siffrorna för augusti så reviderade SCB ner KPI för tidigare månader. 12-månaderstakten för KPI-inflationen till och med juli reviderades ner med hela tre tiondels procentenhet.

Affärspressen frågade sig förstås snabbt ifall riksbankens räntehöjning hade blivit av ifall direktionen haft korrekta inflationssiffror att utgå ifrån. Om vi dessutom tänker på att SCB:s BNP-siffror också påverkade riksbanken i riktning mot en räntehöjning, på grund av den svaga siffrans effekt på produktiviteten, och att den siffran också ser ganska konstig ut, så är det inte helt långsökt att felaktiga siffror från SCB kan ha haft en direkt påverkan på riksbankens beslut att höja.

Ifall vi får se en tydlig upprevidering av produktiviteten så kommer de två starkaste av riksbankens tre argument för en höjning (det tredje var inflationsförväntningarna) ha påverkats tydligt av bristfällig statistik.

Min slutsats är att SCB behöver bli mer transparenta med det källmaterial som KPI-beräkningarna bygger på.

Förra veckan handlade om riksbanken och denna vecka kommer att handla om inflationen.

Imorgon tisdag (9/9) presenterar SCB KPI för augusti. Ifall siffran avviker från prognoserna så kommer vi nog att höra en del om riksbanken även under denna vecka. Ifall siffran kommer in lägre än väntat, kommer riksbankens beslut att te sig ännu mer udda, medan en hög siffra skulle ge riksbanken ett visst stöd för deras agerande.

Förväntningarna säger att konsumentpriserna i augusti är oförändrade, eller däromkring, jämfört med i juli.

Idag höll Svante Öberg ett tal med titeln "Det ekonomiska läget". I det presenterar han sin syn på den ekonomiska utvecklingen i världen och i Sverige, sin syn på det senaste räntebeslutet och beslutet om den höjda räntebanan, och sin syn på det som hänt sedan det beslutet. Min slutsats efter att ha läst igenom talet är att Svante sannolikt kommer att rösta för en höjning.

Intresset börjar stiga inför riksbankens räntebeslut i september. För att försöka svara på om riksbanken kommer att höja räntan detaljstuderar vi protokollet från föregående möte.[Read More]

Imorgon, den 7 augusti, publicerar SCB konsumentprisindex för juli och vi får tyvärr räkna med en hög siffra. Den senaste tidens fallande råvarupriser, fallande tillväxt och fallande räntor kommer inte ha hunnit slå igenom alls till julisiffran.

Den 9 juni meddelade Barbro Wickman-Parak att man fasar ut KPIX-måttet och kommer att fokusera tydligare på deras målvariabel KPI. Ett nytt mått, KPI med fast ränta, introduceras, men kommer i kommunikationen att ges en mer undanskymd plats än KPIX har getts. Jag är rädd att detta riskerar att försvåra för allmänheten att skaffa sig korrekta inflationsförväntningar, vilket kan försvåra penningpolitiken.[Read More]