Om den långsiktiga differensen mellan KPI och KPIX

Konjunkturinstitutet har granskat skillnaderna mellan KPI och KPIX för att se vilken systematisk avvikelse, om någon, som förekommer mellan genomsnittsvärdena för de två serierna över tid.

KI har kommit fram till att det existerar en långsiktig avvikelse på ca 0.3 procentenheter, där KPI förväntas växa med 0.3 procentenheter mer per år än KPIX, och att detta är ett problem eftersom man tror sig se att Riksbanken i praktiken försöker styra KPIX och inte KPI mot inflationsmålet om 2% inflation per år, vilket skulle innebära att KPI styrs mot en ökning om 2.3% per år.

Jag har tidigare skrivit om KPIX här. För att snabbt repetera utgör skillnaden mot KPI att man räknar bort den direkta effekten av förändrade indirekta skatter och förändringar i räntekostnad för egna hem. För att KPI ska stiga snabbare än KPIX ska alltså dessa två komponenter stiga snabbare än övriga komponenter i KPI. KI kommer i sin analys fram till att de indirekta skatterna bidrar med 0.1 procentenhet till KPI på lång sikt. Det finns mycket riktigt en tendens i dagens politik att höja indirekta skatter/konsumtionsskatter och sänka direkta skatter/inkomstskatter, bland annat i form av "grön skatteväxling". Att göra en uppskattning av den långsiktiga effekten av denna politik är dock mycket svår.

  1. Politiken är oerhört osäker. Att sätta en exakt siffra på hur förskjutningen mellan indirekta och direkta skatter kommer att se ut i framtiden är väldigt vanskligt. Felmarginalen i en sådan bedömning om framtida politik är väldigt stor i förhållande till den effekt man anser sig se, på 0.1 procentenhet. (stoppa in diagram om dire vs indirekta skatter).
  2. Det krävs väldigt lite för att förändra trenden. Det räcker med att man förändrar den gröna skatteväxlingen från att innebära sänkta löneskatter, till att innebära sänkta konsumtionsskatter på icke-miljöförstörande varor och tjänster, för att denna effekt helt ska försvinna.
  3. Det går att misstänka att det finns motverkande krafter i systemet. Under en period av mycket snabba prisminskningar på exempelvis olja, är det det sannolikt enklare för regeringen, att snabbt höja miljöskatterna och vice versa. Om detta är sant så innebär det att genomsnittsavvikelsen blir något mindre viktig, eftersom den sannolikt balanserar åt rätt håll. Under ett decennium med väldigt låga energipriser, och därmed svagare inflationstryck, så hjälper regeringen riksbanken genom kraftigt höjda punktskatter, medan regeringen kanske tar det lite lugnare mitt under en inflationskris. Detta gör avvikelsen mot KPI mindre allvarlig, då den med större sannolikhet sker åt rätt håll än åt fel håll.
  4. De varor som får se kraftigt höjda punktskatter drabbas av sjunkande konsumtion. Höjda punktskatter på exempelvis tobak leder till sjunkande konsumtion av tobak och därmed en minskad vikt för tobak i KPI. Därför kan man inte genom att fortsätta höja tobaksskatten lika mycket vid varje årsskifte uppnå samma effekt på KPI. Detsamma torde gälla för samtliga varor som väljs ut för punktskatter. Effekten är nog också långvarig. Höjda koldioxidskatter leder troligen till ett förändrat investeringsbeteende vad gäller exempelvis bilköp, vilket kommer att slå igenom i statistiken i form av en lägre vikt för bensinpriset i KPI på sikt, och därmed ett mindre genomslag för punktskattens höjning. Exempel: År 1 kostar bensinen 10 kr/liter, varav skatten är 8 kr/liter. År 2 höjs skatten till 9 kr, medan allt annat är lika. Bensinen kostar då 11 kr/liter. Den totala bensinkonsumtionen, mätt i kronor, i förhållande till den totala konsumtionen, ökar lite år 2, tack vare prishöjningen. Konsumtionen räknat i liter faller dock något, men inte speciellt mycket eftersom endast en liten del av bilparken bytts ut under inflytande av det nya bensinpriset. Totalt blir alltså effekten av punktskatten ett positivt bidrag till KPI. År 3 och framåt höjs sedan bensinskatten med 10% av bensinpriset per år. Under tiden faller dock konsumtionen, vilket från något år x innebär att bensinets vikt i KPI ständigt faller. Effekten av höjningen år x blir därför mindre än effekten av höjningen år 1.För att bibehålla samma effekt för skattehöjningarna behöver skatten höjas allt mer, eller flytta mellan olika grupper så att de i längden påverkar all konsumtion lika mycket. Detta är inte ett trivialt antagande.

Den andra delen av avvikelsen är 0.2 procentenheter som kommer från det faktum att räntekostnaderna för egna hem bedöms öka snabbare än KPI. Varför gör KI den bedömningen? Det beror förstås inte på att räntorna bedöms vara ständigt stigande, utan rimligen går räntorna på tillräckligt lång sikt upp och ner på ett någorlunda symmetriskt sätt.

Anledningen är istället att huspriserna, som de beräknas för KPI, som bedöms stiga snabbare än KPI. Jag har tidigare beskrivit här hur huspriserna beräknas för KPI. Menar då KI att huspriserna i framtiden borde stiga snabbare än KPI? Nej, det är inte det de baserar sin analys på, utan de baserar analysen på att huspriserna, som vi tidigare sett, i hög grad når KPI med fördröjning. Det har under de senaste decenniet skett en mycket stark husprisökning och den kommer under de närmaste 20 åren stegvis nå KPI, men de kommer inte nå KPIX. Det absurda med detta är att det handlar om en prisföränding som redan skett. 

Det är alltså i huvudsak att redan existerande huspriser matematiskt ska få fullt genomslag i KPI-beräkningen, som gör att KI talar om ett systematiskt fel vad gäller KPIX som utjämnad proxy för KPI.Ett problem med detta är att denna effekt - att KPI-komponenten ska jaga ikapp dagens huspriser - är tillfällig. Det är en trög process, på ca 20 år, men den är inte evig. Därför är det fel att kalla avvikelsen systematisk, och vore mer korrekt att kalla den långvarig. Även detta är dock problematiskt. Eftersom det ändå handlar om en relativt kort period, så kan huspriserna mycket väl utvecklas på ett sådant sätt att genomslaget inte alls blir så stort som KI förutsätter. Fallande huspriser skulle inte direkt sänka KPI, men det skulle dämpa den KPI-ökning som kommer av de stigande huspriserna, under den tidsperiod som denna avvikelse förväntas se.

Vi vet alltså inte ens att huspriserna under de närmaste 20 åren kommer att bidra med den avvikelse på 0.2 procentenheter som KI talar om - och efter det har vi ingen som helst aning, då det är väldigt svårt att prognostisera framtida huspriser.Jag menar att det som är kvar av den systematiska skillnaden mellan KPI och KPIX är mycket osäker, och jag anser det orimligt att den exakta siffra som presenterats, på 0,3 procentenheter, ska få något som helst genomslag på penningpolitiken.

Detta återknuter till den tidigare artikeln om varför riksbankens officiella mål borde skiftas till KPIX och att KPI endast bör leva kvar som levnadskostnadsindex. Eventuell systematisk avvikelse mellan KPI och KPIX (vilket jag menar att KI inte på något tillfredsställande sätt hittat), blir därmed en rent akademisk övning.

Permalink     No Comments



Post a Comment:
  • HTML Syntax: Allowed