Rättelse 20/9: Jag skrev tidigare att riksgälden skulle köpa bostadsobligationer, vilket de visserligen gör, men köpen sker som en del av en omvänd repa. Jag har nu uppdaterat analysen för att återspegla detta. Det faktum att man placerar pengarna med hjälp av en omvänd repa innebär att man i förväg avtalar om räntan, vilket minskar risken i förfarandet.

Jakten på säkra tillgångar eskalerade ytterligare idag. Värdepapper med någon form av risk faller i pris, medan efterfrågan på statspapper världen över är enorm. Det är bara att titta lite på de räntor man idag kan få på korta statspapper, så förstår man att efterfrågan är stor. Efterfrågan på 3-månaders amerikanska "treasury bills" är så stor att man idag bara får en ränta på 0,01% (!) på dem. Det är uppenbart att problemet inte är att det saknas pengar, utan att väldigt få vill ta risker.

Om man bara får 0,01% ränta på att placera pengarna hos amerikanska staten så är det självklart att man börjar söka andra säkra alternativ för sina placeringar. Pengarna sökte sig bland annat till svenska statspapper. Tillgången på svenska statspapper är dock liten, eftersom staten inte behöver låna speciellt mycket pengar, vilket jag skrev om här. Nästan inget utbud parat med en enorm efterfrågan innebar att ingen ville sälja korta svenska växlar idag. Riksgälden fattade då beslut om att sälja mer korta växlar, det vill säga acceptera att ta emot lite mer pengar från de som vill placera sina pengar hos en säker part.

Med tanke på affärspressens rubriker tycker jag att det är viktigt att påpeka att detta inte innebär att riksgälden på något sätt ger pengar till bankerna och det är inte någon form av "bailout", utan torde vara en helt okontroversiell åtgärd. Det är knappast en speciellt dålig affär för staten att ta hand om privata placerares pengar, till en mycket låg ränta. En positiv effekt av finansturbulensen är att finansieringen av statsskulden kan bli lite billigare.

Det som dock kan vara lite mer kontroversiellt är hur staten ska placera pengarna man lånar på detta sätt. Pengarna kommer framförallt att placeras i omvända repor i säkerställda bostadsobligationer. En repa är ett avtal om försäljning av en tillgång, samt ett återköp av samma tillgång vid en i förväg specificerad tidpunkt, till ett i förväg specificerat pris. Skillnaden i inköpspris och återköpspris utgör räntan. En omvänd repa är motsatsen, man avtalar om ett köp av en tillgång samt en försäljning av samma tillgång vid en senare tidpunkt. Riksbanken kommer alltså köpa bostadsobligationer och samtidigt avtala om att motparten kommer att återköpa bostadsobligationerna vid ett senare tillfälle till ett bestämt pris. Denna konstruktion innebär i praktiken att man placerar pengar hos andra institutioner, mot säkerställda bostadsobligationer som säkerhet.

Att välja säkerställda bostadsobligationer är ett logiskt val med tanke på att det är en marknad med relativt god säkerhet och ett stort utbud. Men, det kontroversiella ligger i att det finns en osäkerhet i detta. Bostadsobligationer är inte statspapper och det finns goda skäl att betrakta dem som mindre säkra tillgångar. Man kan diskutera ifall staten alls ska delta i finansieringen av våra bolån. Det får dock ses som högst osannolikt att någon av de svenska bankerna råkar i en sådan kris att de inte kan fullfölja de omvända repoavtalen, och att staten då skulle välja att inte gripa in.

Personligen är jag av uppfattningen att det är ok för riksgälden att placera pengar i bostadsobligationer, men att dessa placeringar kräver en mycket noggrann riskanalys, så att inte skattebetalarnas pengar riskeras. Vi får hoppas att riksgälden har bra kontroll på riskerna.

Denna operation från riksgälden får, allt annat lika, effekten att bospreaden minskas. Jag skrev igår att riksbanken stod inför ett val. Man kunde välja att ta kontrollen över räntemarknaden för att minska spreadarna, eller acceptera de spreadar som marknaden ger, och anpassa styrräntan efter spreadarna. Eftersom denna operation genomfördes med riksbankens samtycke ser jag det som att riksbanken i varje fall delvis valde att försöka trycka ner spreadarna för att få en lite tydligare räntestyrning.

Personligen är jag av uppfattningen att riksbanken borde ha något tydligare mål för var man anser att marknadsräntor bör hamna. Det är uppenbart att den räntekorridor som de stående faciliteterna utgör inte är fullt tillräcklig i situationer som denna. Man har heller ingen facilitet alls för att styra räntan på interbanklån med något längre löptider.

Olika centralbanker styr räntemarknaden på olika sätt. Riksbanken styr räntesättningar via penningpolitiska repor som löper på en vecka, och via finjusteringsoperationer som löper overnight. Detta kan man läsa om här. Man har alltså inga explicita mål för STIBOR-räntor, utan man styr interbankmarknaden indirekt genom att erbjuda finansieringsmöjligheter till bestämda räntor, och genom att tillföra eller sopa undan likviditet för att skapa balans.

Den Schweiziska centralbanken (Swiss National Bank, SNB) sätter istället ett explicit mål för 3-månaders LIBOR-ränta för Schweizerfranc. Man bestämmer alltså vilken ränta man vill se på 3-månaderslån på interbankmarknaden, vilket har en betydligt mer direkt koppling till vilka räntor som kommer att erbjudas till bankernas kunder, och därmed har man en mer direkt styrning av samhällets räntenivå. Givetvis tvingar dock inte SNB LIBOR-räntan till en exakt nivå, utan man sätter en målränta med ett intervall på en procentenhet. Just nu har man 2,75% som målränta och målintervallet ligger på 2,25% till 3,25%, men man försöker hålla räntan nära mitten av intervallet. Om vi jämför med svenska förhållanden så har vi idag en 3-månaders STIBOR-ränta på 5,37%, det vill säga en bra bit över reporäntan, och troligen en bra bit över den nivå riksbankens direktion anser behövs för att bekämpa inflationen.

På sikt tror jag att riksbankens policyramverk kan utvecklas efter erfarenheterna från denna oroliga period.