Ett sätt att närma sig Riksbankens verksamhet är att titta på deras balansräkning. Liksom för andra organisationer kan man på balansräkningen se vilka tillgångar och skulder Riksbanken har, och i Riksbankens fall är dessa tillgångar och skulder centrala delar av det svenska monetära systemet. För att förstå vissa av begreppen i denna artikel rekommenderas att man om man saknar förkunskaper läser Om Interbankmarknaden, etc. För att läsa mer om vad krisen inneburit för Riksbankens balansräkning kan man läsa denna artikel.

Riksbankens Tillgångar

figur 1. I och med de extraordinära åtgärder Riksbanken vidtog med start i september 2008 så har balansräkningen förändrats dramatiskt. Riksbanken har inte aktivt köpt tillgångar, utan via strukturella transaktioner auktionerat ut lån i kronor med längre löptid. Fordringar på svenska motparter i utländsk valuta utgör motsvarande lån i utländsk valuta som Riksbanken auktionerar ut.

Dessa åtgärder som inneburit att Riksbankens balansräkning explorderat skulle kunna beskrivas som passiv quantitative easing. Det är en sorts quantitative easing på så sätt att kvantiteten centralbankspengar ökat, men den skiljer sig från traditionell quantitative easing genom att Riksbanken inte tryckt ut pengar i ekonomin via tillgångsköp, utan genom att banksystemet efterfrågat att få låna pengarna. Riksbanken har därigenom inte tvingat ut pengar i en fastställd kvantitet, utan lånat ut pengar till en fastställd ränta. Man har låtit balansräkningen växa, snarare än aktivt utöka den.

Riksbankens skulder och eget kapital

Historiskt har Riksbanken framförallt varit finansierad genom utgivningen av sedlar och mynt. Sedlar och mynt är skuldbevis som Riksbanken ger ut. Det fina för Riksbankens del är att innehav av sedlar och mynt inte berättigar till någon ränta, vilket innebär att Riksbanken på så vis har "gratis" finansiering via dessa skuldsedlar. Den besparing detta innebär jämfört med traditionella skulder kallas seignorage. Dessutom tar Riksbanken emot inlåning från banksystemet då systemet som helhet behöver placera överskottslikviditet. Utöver detta finns vissa mindre poster, samt Riksbankens egna kapital.

figur 2. En titt på skuldsidan sedan krisen börjat avslöjar en helt annan situation. Vissa komponenter har exploderat sedan krisens inträde.

Den monetära basen

Den monetära basen är något förenklat den mängd centralbankspengar som existerar. Detta kan ses som ett mycket smalt penningmängdsmått, men till skillnad från penningmängdsmått, som vi i Sverige begränsar till allmänhetens innehav av pengar (och pengaliknande tillgångar), ingår i den monetära basen även banksystemets innehav av pengar. Man kan, liksom med penningmängd, definiera den monetära basen på lite olika sätt. Jag väljer att definiera den som summan av Riksbankens skulder i former av sedlar, mynt, inlåning från banker, finjusterande operationer samt utgivna riksbankscertifikat. Kanske borde fler komponenter inkluderas, men övriga tänkbara komponenter är antigen väldigt små och/eller problematiska i termer av att villkoren för skulderna kan variera. Skulder i utländsk valuta inkluderas inte alls, till skillnad från svenska penningmängdsmått som inkluderar allmänhetens innehav av utländsk valuta.

figur 3. Den monetära basen har ökat kraftigt sedan krisen inleddes, men har minskat lite från toppen.

Kreditmultiplikatorn

Den monetära basen säger vilka pengar Riksbanken förser banksystemet med. Riksbanken förser dock inte allmänheten direkt med pengar och styr därför inte penningmängden direkt. Man kan beräkna en kreditmulitplikator för att se hur mycket större penningmängdsmåttet M1 är än den monetära basen. Varje centralbankskrona lånas ut flera gånger om genom att banker kan låna ut en stor del av den inlåning som görs, vilket i sin tur leder till ny inlåning för banksystemet som helhet. Numera är kreditmultiplikatorn relativt ointressant, då bankerna normalt har god tillgång till likviditet och kreditgivningen och därmed penningmängden begränsas av andra faktorer.

figur 4. Penningmängden tillgänglig för allmänheten har inte vuxit alls lika snabbt som den monetära basen. De likviditeter Riksbanken tillfört har inte föranlett någon explosiv kreditökning utan endast minskat risken för en kreditkontraktion driven av likviditetsjakt. I dagsläget är det inte likviditetstillgången som begränsar kreditgivningen till allmänheten, utan en rädsla för kreditförluster och vad dessa ska göra med det egna kapitalet.

Riksbankens huvudsaklinga aktioner i SEK mot svenska motparter

Låt oss också titta på de komponenter i balansräkningen som handlar om Riksbankens huvudsakliga finansiering av banksystemet i svenska kronor, samt Riksbankens likviditetsdränerande faciliteter. För att slippa repetera begrepp som likviditetsdränerande faciliteter så kommer jag hädanefter att kalla de poster som ökar likviditeten i banksystemet för finansiering av banksystemet och de poster som minskar likviditeten i banksystemet för definansiering av banksystemet.

figur 6. Vi ser tydligt hur dramatisk förändringen varit. Under första delen av året utgjordes den huvudsakliga finansieringen av den penningpolitiska repan som genomfördes med en liten storlek varje vecka. Sedan infördes programmet för utlåning på längre löptider vilket innebar att Riksbanken kom att direkt tillgodose en betydligt större del av bankernas finansieringsbehov.

figur 7. I princip hela tillförseln av kronlikviditet dräneras upp av Riksbanken själva via finjusterande operationen och emitterade Riksbankscertifikat. Dessa operationer är dock av såpass kort löptid att dessa kan ses som centralbankspengar. Bankernas likviditetssituation i svenska kronor är alltså klart förbättrad som ett resultat av Riksbankens åtgärder.