Riksbanken oenig om räntebanan
Protokollet från riksbankens direktions sammanträde den 2 juli 2008 var ovanligt intressant. Det märks att direktionen har en ganska balanserad sammansättning med både duvaktiga ledamöter, som fokuserar en hel del på tillväxten (framförallt Irma Rosenberg) och de mer hökagtiga som i princip endast ser till inflationen (ledda av Stefan Ingves).
Hela tre av sex ledamöter (Barbro Wickman-Parak, Lars Nyberg och Irma Rosenberg) opponerade sig mot den räntebana som lades fram och menade att en lägre räntebana skulle räcka för att få bukt med inflationen. Detta kommer att sänka marknadens ränteförväntningar och bidra till något lägre räntor för löptider runt något till några år.
Diskussionen var välgrundad och intressant. Jag gillar speciellt Barbro Wickman-Paraks och Lars Nybergs kommentarer och skulle ha stött deras och Irmas reservation mot räntebanan, även om jag tycker att Irma kan bli väl duvaktig i vissa uttalanden, speciellt vad gäller arbetsmarknaden, som jag tror kan forsätta vara stram och bidra med inflationsimpulser.
Lars Nyberg förde en bra diskussion om den åtstramning marknaden genomfört och som jag påpekat här. Såhär står det i protokollet:
"De svenska bankerna har klarat sig bättre än de flesta andra. Men de betalar ändå cirka 0,5 procentenheter mer för sin upplåning i förhållande till statspappersräntan än vad de gjorde för ett år sedan. Skillnaden kan ses som en extra åtstramning utöver penningpolitiken, en åtstramning som speglar att priset på finansiell risk ökat. För låntagarna är naturligtvis räntehöjningarna lika kännbara var de än kommer ifrån. Ett enkelt räkneexempel visar att en husägare med ett lån på 1,5 miljoner kronor och räntejustering var tredje månad idag betalar drygt 1300 kronor mer i månaden före skatt än för ett år sedan. Och då har bankerna och bostadsinstituten ännu inte fört över hela sin ökade finansieringskostnad till låntagarna. Det är alltså inte osannolikt att vi framöver får se ytterligare ökningar av bolåneräntorna utöver de som betingas av en stigande reporänta."
Det är tydligt på vilket allvar Ingves tar inflationsmålet:
"Ingves menade vidare att man mot det här kan ställa den allmänna oron för en nedgång i konjunkturen och därmed också ett lägre inflationstryck men att det för hans del inte är en faktor som väger tillräckligt tungt. Att värna inflationsmålet på 2 procent innebär att man periodvis får tolerera att ekonomin kortsiktigt växer under sin långsiktiga trend. Med låg inflation uppvägs det av en god ekonomisk utveckling på längre sikt. Med bytesbalansöverskott och sunda statsfinanser är utgångsläget också mycket gott för att gå igenom en period med de anpassningar som nu behöver göras."
Detta är i huvudsak bra, men ibland kan jag tycka att Ingves antyder en något assymetrisk inställning till inflationsmålet, med en mindre tolerans mot något hög inflation än mot något låg, vilket jag tror är onödigt.
