Ständigt pågår en debatt om det svenska inflationsmålet. Under den nuvarande krisen har debatten intensifierats, bland annat på grund av att det upplevs som att ett strikt inflationsmål hindrar Riksbanken från att bekämpa bubblor och finansiella kriser.

Jag menar att diskussionen hamnat snett. Man ser ofta KPI-måttet som en fundamental del av inflationsmålet och anklagar därför principen med inflationsmål i sig för brister i konstruktionen av målvariablen KPI.

För det första tror jag att inflationsmålet är oerhört viktigt för Sverige, och för alla länder med en liten fritt flytande fiat-valuta (och speciellt för länder med en historia av konkurrensdevalveringar).

Den svenska valutan får inte sitt värde i förhållande till någon specifik fast punkt; man kan inte längre växla in kronorna mot guld, silver eller någon annan valuta till en fast kurs. Det enda som garanterar kronans värde sedan kronan läts flyta är statens garantier om att inte låta värdet på kronan falla okontrollerat via hög inflation. Denna inflationsgaranti är alltså den enda garanti som finns för kronans värde.

Inflationsmålet är således oerhört centralt för att överhuvudtaget motivera kronans värde. Det är inte uppenbart hur man skapar förtroende för en liten fritt flytande valutas värde utan inflationsmål. Varför skulle folk lita på att kronan behåller sitt värde om staten inte ens har som mål att bevara pengarnas värde?

Varje större avvikelse från låg inflation riskerar att för lång framtid skada förtroendet för kronan, och att i ett sådant läge återskapa förtroendet för kronan är väldigt dyrt. För att återetablera förtroende måste sannolikt inflationen tryckas ner med mycket höga realräntor - såpass höga att de hämmar investeringar och skapar stor arbetslöshet.

Med det sagt så finns det en fullt rationell rädsla för att tillämpningen av vårt nuvarande inflationsmål skapar förutsättningar för finansiella bubblor. I ett läge med en svag global prisutveckling kan KPI-inflationen hållas låg trots en inhemsk överhettning. Stigande efterfrågan på konsumtionsvaror som i allt högre grad prissätts globalt driver kanske inte upp KPI, och eftersom tillgångspriser inte reflekteras i KPI på något bra sätt så kan uppkomsten av bubblor gömma sig bortom KPI-talen.

Om man där drar slutsatsen att inflationsmålet är ett problem därför att det riskerar att bidra till uppkomsten av bubblor så har man dock missat något mycket enkelt.

Hur yttrar sig bubblor? Via snabbt stigande priser.

Det är precis detta som är nyckeln. Hur kan ett mål om låga prisökningar vara ett hot mot möjligheten att bekämpa snabbt stigande priser?

Det är det naturligtvis inte. Endast om inflationen beräknas fel, så att den inte fångar upp verklig inflation, så blir inflationsmålet ett problem, men det säger sig ju självt. Med en dåligt utformad mätvariabel så kan man inte styra ekonomin rätt oavsett vad man kallar målet.

Ett väl utformat inflationsmål skulle dramatiskt minska risken för både snabba prisökningar och snabba prisfall, vilket innebär att risken för bubblor och krascher minskar.

Inflationsmålet ska därför inte överges, utan vi ska se till att inflationsmåttet blir bättre på att fånga upp inflation.

Den svenska målvariabeln, KPI, har aldrig definierats för att passa som målvariabel för penningpolitiken eller ens egentligen som ett rent konsumentprisindex, trots dess namn. Istället har KPI utvecklats som ett levnadskostnadsindex. Som sådant avser måttet att mäta hur levnadskostnaderna för en genomsnittlig konsument utvecklar sig, snarare än att mäta förändringar i penningvärde. Inflation (i betydelsen försämrat penningvärde) är givetvis en faktor som  påverkar levnadskostnaderna, men inte den enda. All inflation påverkar inte heller levnadskostnaderna lika.

Vi har alltså idag en målvariabel som inte egentligen är något rent inflationsmått. Kan vi verkligen säga att vi har ett inflationsmål om det inte är med ett rent inflationsmått vi mäter huruvida inflationsmålet uppnåtts? En annan möjlig rubrik för detta inlägg skulle handla om att det är hög tid att införa ett inflationsmål.

Vad är då problemen med hur KPI beräknas? Det största problemet är hur det tar hänsyn till prisförändringar på tillgångar, och då främst bostäder. I KPI ingår inte priset på boende i eget hem. Det som ingår är de utgifter svenskarna har för sitt boende, vilket är något helt annat. Om jag köpte mitt hus för tio år sedan så förändras inte mina utgifter av att hus blir dyrare generellt. Ifall räntan faller så får jag till och med lägre utgifter. Att blanda ihop lägre utgifter med prisutveckling och inflation är i detta fallet dock helt fel.

För ett levnadskostnadsindex, som används för att fastställa exempelvis bidrag, så är givetvis boendeutgifterna relevanta, men för att fastställa penningpolitik så är det inte utgifterna, utan priserna, som är relevanta.

Genom att vi i det vi kallar konsumentprisindex inte inkluderar priset på boende, utan utgifterna vi har för vårt boende, så underskattar KPI inflationen när boendepriserna stiger och vice versa när de faller.

Låt mig bli teknisk en kort stund för att förklara. Boende är en tjänst man antingen köper kontinuerligt, exempelvis per månad, genom att hyra en bostad, eller så kan man göra sig själv till producent av tjänsten genom att köpa sig en bostad som man själv förvaltar och underhåller.

Det faktum att man själv äger bostaden förändrar dock inte marknadspriset för själva boendetjänsten. Priset på boende är den marknadshyra som gäller för den boendetjänst som säljs och inget annat. Ifall producenten av tjänsten är densamma som konsumenten (när du själv äger och förvaltar huset) så är förstås hyran osynlig då du sällan debiterar dig själv någon hyra, men det förändrar inte fundamenta; det finns ett pris på boende, och det är inte detsamma som de kostnader du har för boendet just nu. Kostnaderna tar du som ägare av huset, inte som köpare av boendetjänsten, och i ett konsumentprisindex är det rimligen konsumtionspriset som ska räknas, inte produktionskostnaden.

Ifall det förra stycket blev alltför invecklat, låt oss titta på en bild istället. Vi kan jämföra hur hyreskomponenten utvecklats i KPI med hur komponenten för boende i eget hem utvecklats. Rimligen borde dessa röra sig med en viss korrelation. Om priset på boende i lägenheter stiger markant är det sannolikt att även priset på boende i hus stiger markant. Givetvis kan skillnader uppstå på grund av förändrade preferenser avseende hur man vill bo, men i det stora hela borde vi se en hygglig korrelation.

figur 1. Enligt KPI så har priset på boende i lägenhet rusat under en längre period medan priset på boende i hus i princip legat stilla i 20 år. Tror någon verkligen på allvar att priset på boende i hus utvecklats så mycket långsammare än priset på boende i lägenhet? De flesta skulle nog hålla med om att denna komponent inte har något att göra med priser på konsumtion, och inte har någon plats i ett konsumentprisindex.

Hur beräknas då denna komponent i KPI? Förenklat kan man säga att man beräknar användarens kostnader. Dessa är indelade i delindex såsom räntebetalningar, avskrivning och reparationer. Det tyngste delindexet är räntebetalningarna. Eftersom räntebetalningarna, vid oförändrad ränta, endast stiger för de husägare som köper nytt hus, och inte för alla de som bor kvar i samma hus, så slår husprisökningar igenom mycket långsamt. Den komponent som blir överlägset viktigast i det korta perspektivet blir därför dagens ränta.

KPI baseras således på utjämnade huspriser och ett omedelbart genomslag för ränteförändringar, vilket är helt galet. I ett inflationsmått borde rimligen förhållandet vara rakt motsatt. Prisförändringarna borde tillåtas slå igenom omedelbart (prisförändringarna sker när prisförändringarna sker, inte när någon så småningom väljer att flytta), medan räntutvecklingen borde jämnas ut. Jag återkommer till varför snart.

En första lösning som föreslås av många som inser att boendepriserna inkluderas på ett felaktigt sätt i KPI är att räkna in huspriserna direkt i KPI. Detta vore dock ett misstag. Det är fullt rationellt att två helt likvärdiga hus ska ha olika priser ifall olika kalkylräntor används. Nuvärdet på de framtida hyrorna stiger ifall räntorna är låga. Därför behöver man ta med räntorna vid beräkningen av priset på boendetjänsten.

Med denna slutsats kan vi återgå till det faktum att man i KPI gör tvärt om det som är rimligt. Låt mig bli lite teknisk igen och förklara varför.

Det man gör när man väljer att köpa ett hus istället för att hyra en lägenhet är att man gör sig själv till hyresvärd (åt sig själv). Man investerar i en fastighet för att få avkastning i form av en hyresintäkt, oavsett om intäkten realiseras genom att man hyr ut bostaden, eller om man tar den fördel man vinner i form av att man slipper betala hyra. Ett hus är på detta sett en typisk investering. En initial kapitalinsats ger möjlighet till framtida avkastning. Att beräkna värdet på ett hus som en investering är därför inte komplicerat, utan en traditionell investeringskalkyl kan göras. Förenklat kan vi säga att om vi vet marknadshyran på bostaden, hur hyran förväntas utveckla sig, och hur kapitalkostnaden (räntan) tros vara, så kan vi beräkna marknadsvärdet på huset. Vid en lägre ränta är det rimligt att huspriserna blir högre vid samma förväntade hyresutveckling (se här för ett något mer detaljerat resonemang om detta).

Omvänt så kan vi alltså (lite förenklat) beräkna marknadshyran på bostaden om vi känner till huspriset, räntan och förväntad hyresutveckling. Om vi antar att den förväntade hyresutvecklingen är relativt stabil¹ så kan vi i princip beräkna det verkliga priset på boendetjänsten genom att endast känna till huspriset och den förväntade räntan under den tid huset producerar en boendetjänst. Detta låter kanske en hel del som hur KPI idag tar hänsyn till huspriserna; det var ju just huspriserna och räntorna som inkluderades. Viktigt är dock att minnas att man i investeringskalkylen ska ta med dagens huspris, men en förväntad långsiktig ränta. I KPI-beräkningen gör man precis tvärt om; man tar med ett långsiktigt snitt av huspriserna, men man räknar på de räntor som gäller här och nu.

Detta resonemang kan låta tekniskt, men det är faktiskt en process liknande denna som sker hos alldeles normala boende. När man avgör vad man är beredd att betala för ett hus så tar man förstås inte bara hänsyn till exakt vad räntan ligger på idag (vilket KPI gör) utan man ser till den ränta man förväntar sig ska gälla på lång sikt. Huspriserna signalerar därför inte rakt av vad marknadshyran är, utan man måste ta hänsyn till den förväntade ränteutvecklingen.

Det blir därför också orimligt att göra det man försöker med i KPIF; att komma runt problemet att låga räntor ger låg KPI-inflation genom att beräkna ett KPI med fast ränta. Ränteförändringar bör slå igenom, så länge det är de långsiktiga ränteförväntningarna vi pratar om och inte dagsräntan. KPIF behåller också problemet att husprisförändringar inte slår igenom då husprisförändringarna sker.

Ett konsumentprisindex som verkligen strävar efter att mäta priserna på vår viktigaste konsumtion skulle därför behöva utformas annorlunda. Istället för att inkludera hyresvärdens produktionskostnad för boendetjänsten ska man inkludera konsumentens pris för boendetjänsten. En trevlig bieffekt av detta vore att vi under perioder med stor husprisinflation, med verklig boendeprisinflation, också kan se detta på den officiella inflationssiffra som Riksbanken använder sig av för att styra penningpolitiken. Vi skulle då inte bara se inflationen när den sker, vi skulle också kunna bekämpa den.

Jag återkommer med diagram som visar hur inflationstakten skulle ha sett ut ifall vi beräknade boendepriserna i KPI på detta sätt, men jag kan redan nu skvallra om en effekt, som visserligen beror lite på exakt hur man väljer att genomföra uppskattningen av förväntad långsiktig ränta.

Inflationen var enligt mina beräkningar högre under 2005 och 2006 än KPI gav uttryck för. Den var dessutom lägre på hösten 2008 än vad KPI gav uttryck för. Med ett KPI som faktiskt var ett konsumentprisindex även för boendet skulle alltså Riksbanken haft alla möjligheter att ha bromsat inflationen i bättre tid, och också tidigare ha stimulerat ekonomin.

Det är hög tid för Riksbanken att sätta upp ett mål för prisutvecklingen. För inflationsmålets skull så behöver vi en målvariabel som faktiskt mäter prisinflation och inte levnadskostnadsförändringar.

¹Ett sådant antagande kan förstås inte göras rakt av, men detta blogginlägg kan inte låtas bli en hel avhandling. Andra förenklingar görs i inlägget, som annars skulle ha blivit plågsamt långt och svårgenomträngt för alla utom de mest insyltade.