Orimlig beräkningsränta för ränteskillnadsersättning

När någon tar ett lån med bunden ränta så försöker långivaren normalt skydda sig mot att räntesvängningar under lånets löptid leder till att den gör en förlust på krediten. För att garantera sig om att upplåningen den gör för att finansiera lånet inte blir dyrare än lånet så lånar kreditgivaren i sin tur upp pengar med ungefär samma löptid som räntebindningen gäller.

För en kreditgivare som gjort detta kan det förstås bli besvärligt när någon förtidsinlöser ett lån. Kreditgivaren kommer att få fortsätta att betala ränta under hela löptiden, samtidigt som det kan bli omöjligt för kreditgivaren att placera de återbetalade pengarna på ett sätt som medför att upplåningskostnaderna täcks. Ifall konsumenter utan kostnad skulle kunna säga upp ett bundet lån när som helst när räntan fallit skulle det medföra stora kostnader som skulle få delas av alla kunder.

På grund av detta tillåter lagen kreditgivare att begära ränteskillnadsersättning när någon förtidsinlöser ett lån med bunden ränta.

Tanken är alltså att ränteskillnadsersättningen ska ersätta kreditgivaren för att den inte nödvändigtvis kan placera de återbetalade pengarna på ett sätt som motsvarar de redan tagna upplåningskostnaderna för krediten.

Ränteskillnadsersättningen får dock inte beräknas hur som helst, utan lagen fastslår hur man ska beräkna det högsta belopp som ränteskillnadsersättning kan utgå till. För att bedöma om ränteskillnadsersättning ska utgå och för hur stor den ska bli behövs en jämförelseränta. Ifall lånet har en högre ränta än jämförelseräntan gör man bedömningen att kreditgivaren inte kan placera de upplånade pengarna till samma ränta som det förfallna lånet och ska då kompenseras för detta.

En naturlig utgångspunkt för beräkning av denna jämförelseräntan är statsräntan; eller, det var i varje fall en naturlig utgångspunkt en gång i tiden.

När den nuvarande lagen infördes var utbudet av statspapper stort på alla löptider. I början av 90-talet fanns totalt över 50 olika nominella statsobligationer och statsskuldväxlar med olika löptider. Marknaden för statspapper var relativt sett likvid och välfungerande. Statsräntan var därför en högst naturlig referensränta som kunde användas på många olika löptider. Det ansågs dock rimligt att anta att bankerna skulle kunna få något bättre avkastning på pengarna än statsräntan kunde erbjuda och jämförelseräntan fick därför sättas till statsräntan plus en procentenhet. Speciellt med tanke på att det lån som skulle ersättas var ett lån till en privatperson, med en signifikant kreditrisk, så hade det varit orimligt att låta kredittagaren stå för hela kostnaden för att kredtigivaren skulle kunna placera pengarna i statspapper.

Visserligen steg bolåneräntorna en bra bit över statsräntorna under delar av 90-talskrisen, men under större delen av tiden då vi haft nuvarande lagstiftning så har denna jämförelseränta varit någorlunda rimlig. Nu är vi dock i en situation i Sverige som är något ovan. Vår statsskuld har nu blivit så liten i förhållande till ekonomins storlek och i förhållande till räntemarknadens storlek att statspapper inte längre är en lika självklar "benchmark". Detta har i sig inneburit att utbudet av statspapper med olika löptider försvagats, samt att räntorna på statspappren fallit. Tillsammans med en mycket stor riskaversion och nya regleringar har detta lett till att vi nu har statsräntor som ligger mycket långt under bolåneräntorna och övriga marknadsräntor. Till viss del kan säkert detta förhållande förändras ganska snabbt, men mycket talar för att vi under en lång period får se statsräntor och bolåneräntor som har ganska lite med varandra att göra och så länge vi inte drar på oss stora budgetunderskott i Sverige så kommer utbudet av statspapper vara relativt litet.

Med tanke på de vidgande spreadarna ter sig en jämförelseränta på så lite som statsräntan plus en procentenhet som alldeles för låg, och ränteskillnadsersättningarna därför som alldeles för stora. Låt säga att en person nyligen tog upp ett 5-årigt bolån och kom undan med en ränta på ca 4,3%. Idag, endast kort senare, ser sig personen nödgad att förtidsinlösa lånet. 5-års-räntan ligger kvar på precis samma nivå som när lånet togs och det är högst sannolikt att banken kan placera de inkomna pengarna till ungefär motsvarande ränta på samma löptid.

Banken kan dock ändå begära låntagaren på ränteskillnadsersättning, och beräkningen får utgå från att banken inte kan placera pengarna så att de ger större avkastning än ca 2%! Detta är en ränta långt under räntan på bostadsobligationer med samma löptid. Kredittagaren kommer att krävas på en enorm ränteskillnadsersättning baserad på en ränteskillnad på ca 2,3% under 5 år. Detta är orimligt.


figur 1. Under den värsta marginalpressen 2007 låg listräntan till och med en hygglig bit under jämförelseräntan. Den som förhandlat sig till en god rabatt kunde slippa ränteskillnadsersättning även om räntorna fallit vid förtidsinlösen. Idag kan ränteskillnad tvärt om utgå även om räntorna stigit ordentligt sedan man band och det alltså inte egentligen finns någon förlust för bolåneinstitutet att kompenseras för, därför att man ersätts enligt en ränta som idag har mycket lite att göra med boräntorna.

Det är orimligt att banken inte skulle kunna få en avkastning med liknande risknivå som det bolån som sagts upp som ligger mer än en procentenhet högre än statsräntan idag. Ifall dagens situation på räntemarknaderna kvarstår, med ett enormt glapp mellan statsränta och övriga räntor så kan rimligen inte beräkningarna för ränteskillnadsersättning fortsätta att baseras på statsräntan.

Permalink     6 Comments



Comments:

Det stämmer. Jag frågade vad det skulle kosta att lösa mitt lån på 1,3 miljoner med räntan 5,90% för knappt 1,5 år sedan då den räntan jag skulle få betala var ca 3,4%.

I min värld skulle då ränteskillnadsersättningen vara ca 50000 (2,5% * 1,5år * 1,3 miljoner). Min bank svarade att det skulle kosta mig det dubbla, men jag krävde ingen uträkning utan konstaterade att jag fick bita i det sura äpplet och betala den högre räntan ett tag till. Nu förstår jag varför.

Posted by Alexander Olsson on december 29, 2011 at 05:39 em CET #

Alexander:

Jag kan förvånas lite över att detta inte tycks tas upp i media (eller av politikerna) alls, med tanke på hur stort fokus det är på bolånevillkor generellt.

Förutom att detta leder till att somliga får betala mer än rimligt så försvåras bankbyte väsentligt för alla som ha någon del av lånet till bunden ränta vilket kan tänkas försämra konkurrensen. Dessutom försvåras extra amorteringar på lån till bunden ränta.

Posted by Karl Avedal on december 30, 2011 at 04:57 em CET #

I Peru där jag bor för tillfället är det kostnadsfritt att förinlösa bundna lån. Men å andra sidan tar de ut en bunden ränta som ligger på ca 6-7% över LIMABOR, så de har rätt gott om marginal. De inlåsningseffekter du nämner (bankbyte, ändrad livssituation etc) är klart negativa för låntagarna och konkurrensen mellan bankerna. Frågan är om folk skulle föredra ännu högre bundna räntor men i gengäld billigare eller ingen ränteskillnadsersättning vid förtidsinlösen? Tveksamt.

Posted by Jonas on januari 11, 2012 at 04:33 em CET #

Jag har emellanåt funderat på om banken ger låntagaren kompensation, om denne av någon anledning vill lösa ett lån som löper med lägre t ex bunden 5-årsränta än bankens aktuella standardränta för bundna 5 år. Det vore ju i alla fall schyst av banken med en sådan symmetrisk tillämpning. Men kan banken trixa som t ex med Alexanders lån ovan, så hyser jag inget hopp att de skulle ge låntagaren ett pekuniärt tack. Eller?

Posted by Aktiepohlman on januari 16, 2012 at 12:12 fm CET #

I'll need some explanations here. I lack knowledge to understand your point clearly. Can you help it somehow?

Posted by http://essaywriter-s.com/ on november 24, 2016 at 10:47 em CET #

Thanks for this article, it is incredible. I know one internet source dedicated to this topic. I hope it will useful for you, just follow the link.

Posted by professional on december 22, 2016 at 07:44 fm CET #

Post a Comment:
  • HTML Syntax: Allowed