Höjer Riksbanken trots svaga tecken?
Imorgon samlas Riksbankens direktion för att besluta om reporäntan. Tidigare har man via räntebanan signalerat att en höjning är trolig.
Mycket har dock hänt sedan det senaste räntebeslutet och marknaden förväntar sig nu att Riksbanken inte höjer.
figur 1. Efter att i våras ha räknat med en snittränta över 2,25% under det fjärde kvartalet iår har marknaden enligt handeln för RIBA-kontrakt nu prisat in oförändrad reporänta. Ganska kort efter förra räntebeslutet började förväntningarna att glida nedåt ganska markant.
På längre sikt förväntas till och med en sjunkande reporänta.
Att hålla räntan oförändrad vore också det rimliga. Oavsett huruvida den förvärrade europeiska skuldkrisen och de svagare konjunktursignaler som kommit från USA, Europa, Sverige och delar av Asien är början på någon ny större lågkonjunktur eller endast en kortare svag period så finns det få argument för att en räntehöjning skulle behövas nu. Tolvmånadersförändringen för KPIF har under hela året legat under Riksbankens inflationsmål. Riksbanken vill alltså se en något högre inflationstakt för det kommande åren än vi haft under det senaste året. Svagare konjunktur och en svagare prisutveckling för råvaror kommer även utan en räntehöjning att minska prispressen. Dessutom har regeringen redan signalerat om en stramare finanspolitik än tidigare förväntat för nästa år.
Rimligen justeras mot denna bakgrund Riksbankens prognoser för inflation och tillväxt ner vid detta möte. Vid senaste räntebeslutet presenterade Riksbanken en prognos för BNP-tillväxten på 2.66% för Sverige och 4.4% för världen. Detta ligger högt i förhållande till övriga aktörers nyare prognoser. Vid en lägre prognos för tillväxt och inflation blir rimligen följden att räntebanan justeras ner. Med den osäkerhet som råder kostar det också väldigt lite att avvakta. Ifall den starka utvecklingen i Sverige återkommer kommer knappast en förskjuten höjning av räntan med 25 punkter att ha någon enorm betydelse.
Kommer då Riksbanken att avstå från att höja? Under 2008 visade de att de inte behöver ta hänsyn till tydliga tecken på lågkonjunktur och fallande priser, utan kan höja räntan ändå. Direktionens majoritet valde att titta i backspegeln för att i efterhand bekämpa en inflation som hade upphört. Dagens situation påminner något om den 2008, med skillnaden att vi idag inte har någon period av hög inflation bakom oss.
Lars E O Svensson och Karolina Ekholm reserverade sig redan vid senaste mötet mot en höjd ränta och håller rimligen fast vid att räntan inte bör höjas, alternativt bör sänkas. Det räcker således troligen att två stycken av de övriga fyra ledamöterna vill se en oförändrad ränta, eller endast en om Ingves ändrar sig.
Bland de övriga fyra ledamöterna finns två som röstade mot höjningen hösten 2008, Barbro Wickman-Parak samt Lars Nyberg. Dessa har tidigare varit lyhörda för framtidssignaler skickade från finansmarknad och framåtblickande konjunkturindikatorer. Jag skulle tro att dessa två nu röstar för en oförändrad ränta. Återstår gör direktionens hökar, Stefan Ingves och Svante Öberg. Dessa kan mycket väl tänkas vilja se en fortsatt höjning. Speciellt Svante Öberg har tidigare utmärkt sig som en hök, då han tre gånger avvikit från räntebeslut och velat se en högre ränta, men aldrig avvikit åt andra hållet. Hans fokus på arbetsmarknaden kan också innebära att han vill fortsätta höja inför den avtalsrörelse som kommer. Ingves och Öberg skulle om övriga röstar emot höjning hamna i minoritet. Frågan är om Ingves, som ordförande, vill hamna i minoritet, eller om han då accepterar en oförändrad ränta utan reservation. Han har hittills alltid röstat såsom beslutet blivit.
"Tolvmånadersförändringen för KPIF har under hela året legat under Riksbankens inflationsmål."
Du vet mycket väl att Riksbanken inte har något mål för KPIF. De tittar på KPI som för närvarande ligger på 3,3%, dvs över deras målintervall.
Posted by ... on september 06, 2011 at 08:06 em CEST #
KPI må vara den officiella målvariabeln, men under en räntehöjningscykel (eller sänkningscykel) måste Riksbanken luta sig mer mot underliggande inflationsmått än vad som annars är fallet. Att KPI ligger över målet just nu beror till större delen på Riksbankens egna räntehöjningar. Att enögt stirra på KPI blir därför som att jaga sin egen svans. Självfallet måste Riksbanken hålla ett öga på om höga KPI-tal leder till stigande inflationsförväntningar. Men även om inflationsförväntningarna för tillfället är höga är det långt ifrån självklart att räntan ska höjas, vilket agerandet i september 2008 är ett tydligt exempel på. Då ville Riksbanken stampa ut inflationsförväntningarna genom att höja räntan. Det var helt i onödan eftersom alla signaler pekade på att luften höll på att gå ur konjunkturen. Inflationsförväntningarna skulle alltså falla ändå. Det såg de flesta ekonomiska bedömare, men uppenbarligen inte Riksbanken. Jag har svårt att tro att Ingves & Co är sugna att göra om det misstaget.
Posted by Tomas on september 06, 2011 at 09:23 em CEST #
Riksbanken har sedan en tid varit tydlig med att man anser att historiska KPIF-siffror bättre än historiska KPI-siffror visar på inflationstrycket och därigenom bättre förutspår framtida KPI-siffror.
Riksbanken strävar inte efter att se till att 12-månaders-KPI-utvecklingen fram till nästa månad ska hamna på 2%, eftersom det vore orimligt med tanke på den fördröjning med vilken penningpolitiken verkar. Eftersom det är framtida KPI-inflation man således avser styra så blir det huruvida KPIF-inflationen ligger ovanför eller under målet som är det mest relevanta.
På lång sikt utvecklas dock KPIF och KPI i samma takt, så ett val att fokusera på KPIF istället för KPI ger ingen systematisk avvikelse åt endera hållet från hur situationen skulle bli om man endast fokuserade på KPI.
Orelaterat till detta vill jag påpeka att jag många gånger på denna blogg har diskuterat att KPI är en mycket dålig måttstock för ett inflationsmål, men det är alltså en separat fråga.
Posted by Karl Avedal on september 06, 2011 at 09:36 em CEST #