Regeringen föreslog i tisdags vad de kallar "åtgärder för att stärka bankernas kapitalbas och därmed öka utlåningen". För en månad sedan kommenterade jag diskussionerna om en sådan åtgärd här.

Redan i förslagets rubrik säger regeringen vad målet är; det är tydligt uttryckt som ökad utlåning. Man betonar tydligt att åtgärderna inte handlar om att undsätta banker på fallrepet utan om att åtgärderna är offensiva för att förbättra kredittillgången. "Vi erbjuder bankerna 50 miljarder kronor, det betyder att bankerna i sin tur kan låna ut i storleksordningen 500-600 miljarder kronor", säger Anders Borg om åtgärden, enligt DN.se. Det handlar inte om riktade insatser för att stödja specifika företag eller sektorer utan åtgärden är en generell åtgärd för att öka kreditgivningen totalt, vilket innebär att det är en åtgärd för att öka penningmängden.

Med andra ord är detta en penningpolitisk åtgärd och i praktiken innebär det att man gör ett avsteg från principen om att penningpolitiken ska utföras av en oberoende Riksbank som är ensamt ansvarig för inflationsmålet. Just nu tycks man resonera att alla kockar ska vara med och koka den penningpolitiska soppan för att den ska bli bra nog.

I praktiken är kanske inte åtgärden så dramatiskt som jag får det att låta som. Kan man verkligen i en situation som denna bry sig om principer som att Riksbanken är ansvarig för att styra de monetära förhållandena? Via finanspolitiken så påverkar ju redan regeringen ständigt inflationstryck och tillväxt, så är detta verkligen något helt annat?

Det är ju också bara ett erbjudande från statens sida och vi vet inte ifall bankerna alls kommer att utnyttja det och isåfall i vilken utsträckning. Ifall bankerna utnyttjar stödet så vet vi inte heller att de faktiskt använder det nya kapitalet till att öka sin utlåning, eller om det isåfall kommer användas för att bygga upp reserver för att klara fortsatta problem och ökade kapitalkrav på marknaderna. Vi har alltså kvar vissa skyddsbarriärer som kan hindra pengarna från att faktiskt ge penningpolitiska effekter i form av en oönskvärd kreditexpansion.

Det är också en åtgärd som sannolikt kommer att ge ett ganska gott resultat för statskassan, då sannolikheten är stor att man kommer att få skjuta till hybridkapital med hög avkastning, och det är en åtgärd som bankerna borde kunna gå med i. För bankerna, skattebetalarna och låntagarna ser det alltså på pappret ut som en rätt så bra idé. Man skulle alltså kunna argumentera för att det är en bra och pragmatisk lösning som kan få en viss praktisk betydelse för att stärka bankernas kapitalställning utan större kostnad för skattebetalarna.

Även med dessa argument för åtgärden så är jag skeptisk. Jag ogillar att man öppnar för att regeringen ska föra penningpolitik och att regeringen ska uppmana banker att låna ut mer. Detta fall må vara odramatiskt, men vad händer nästa gång? Det finns starka skäl till att inte låta regeringen vara med och styra penningpoltiken. Om man vill vara cynisk kan det vara värt att påminna om att regeringen har en högst uppenbar motivation till att orsaka en politisk konjunkturcykel, men stigande kreditgivning inför och under valår; ifall de negativa konsekvenserna kommer först efter valet, och åtgärderna ger en sämre utveckling på sikt, så är detta inte nödvändigtvis något större problem. Detta är inte bara något hypotetiskt resonemang, utan detta var en realitet innan vi fick oberoende centralbanker i västvärlden. Det är därför viktigt att låta en oberoende Riksbank sköta penningpolitiken.

Man kan också påpeka att staten hade en roll i att skapa den allt för lättvindiga amerikanska kreditgivningen, som varit en av anledningarna till denna kris, just genom att närmast beordra bankerna att låna ut mer. Har man inte lärt sig läxan om att staten aldrig ska säga åt bankerna att låna ut mer än de gör? Ifall regeringen pressar bankerna att låna ut mer så tar man också över en del av det moraliska ansvaret för den kreditgivningen. Ifall regeringen förmår bankerna att göra dålig lån, kommer man ändå lägga all skuld på bankdirektörerna och deras bonusar ifall kreditförluster uppstår?

Generellt tycker jag att finansdepartementet och finansministern i den nuvarande regeringen har hanterat sin uppgift med bravur. Man genomförde viktiga reformer på utbudssidan under högkonjunkturen som innebar att vi slapp den värsta överhettningen, samtidigt som man byggde upp ett stort budgetöverskott. Vi gick därför in i krisen med ett högt sparande för både staten och privatpersoner, vilket jag tidigare noterat här.

Den finanspolitiska responsen på krisen har också varit bra. Däremot tycker jag att man i bemötandet av kreditkrisen kanske varit lite väl pragmatisk och i allt för hög utsträckning ger sig in i riskfyllda åtgärder som riskerar att förstöra mycket mer på lång sikt än de hjälper på kort sikt. Om man fortsätter vara cynisk skulle man kunna konstatera att det därigenom är en ganska bra lösning för politiker. Uppsidan finns på rätt kort sikt och nedsidan finns på lång sikt, när nya politiker tagit över. Att visa handlingskraft ger mycket fler politiska poäng än att visa kyla. Oppositionen förvärrar förstås saken genom att ständigt klaga på att regeringen är för passiv och mana till snabbverkande symtomatiska panikåtgärder snarare än genomtänkta och långsiktiga lösningar på de verkliga problemen.

Värt att notera är också att man säger att dessa åtgärder delvis ska betalas av den stabilitetsfond man håller på att bygga upp för att klara framtida kriser bättre. Man tar alltså av de reserver som var tänkta för att användas för att skydda ett banksystem från kollaps, för offensiva åtgärder som ska öka utlåningen, storleken på bankernas balansräkningar och därigenom kanske på sikt systemrisken, genom att man i ännu högre grad gör bankerna too big to fail, när de även sitter på skattebetalarnas pengar.

För den som vill läsa om hur tillskott av hybridkapital/primärkapitaltillskott påverkar bankerna möjligheter till utlåning finns ett gammalt inlägg om detta här.