Om ränteavdragsdebatten

Just nu pågår en het debatt om ränteavdragens framtid. Eftersom debatten stundtals är förvirrad vill jag skriva några ord om detta.

Tyvärr blandar man i debatten ofta ihop helt olika företeelser och kommer med svepande uttalanden om att ränteavdragen bör avskaffas eller sänkas.

Men, ränteavdrag i sig borde inte vara kontroversiellt. Enligt principen om skatt efter bärkraft är det den sammanlagda inkomst man har, efter att de utgifter som varit nödvändiga för att få inkomsten är avräknade, som utgör grunden för inkomstskatten. Den som tjänar pengar på sitt arbete får idag dra av de direkta kostnader som uppkommer på grund av arbetet (och endast på grund av arbetet). Man kan exempelvis dra av en del av kostnaden för resor till och från jobbet eller för dubbelt boende om det är ett måste för arbetet.

Rätten till att göra avdrag för utgifter inom samma inkomstslag som man har inkomster i är en självklar del av ett modernt skattesystem, då det annars skulle ge snedvridande effekter på ekonomin. Skatteneutralitet mellan olika placeringsalternatriv som ger samma sammanlagda inkomst är ett viktigt mål. En person som både har ett lån och pengar på banken, ska rimligen inte behöva betala skatt på bruttointäkten för bankinnehavandet, utan på mellanskillnaden mellan intäktsräntan och utgiftsräntan. Utan denna avdragsrätt skulle det vara väldigt svårt för den som har lån att kunna motivera att ha ett buffertsparande. En likviditetsbuffert för att klara av oförutsedda utgifter – en buffert som alla bör ha och minskar riskerna i ekonomin. Låga likviditetsbuffertar utgör en mycket tydlig risk för svenska hushåll idag. Det vore orimligt att skattemässigt missgynna dessa.

Så, ränteavdraget bör rimligen inte röras, utan full avdragsrätt mot kapitalinkomster bör gälla för utgiftsräntor.1

Däremot finns det ingen självklarhet i att den som investerar i något som ger en skattefri inkomst ska kunna dra av ränteutgiften från inkomst från andra inkomstslag. Att äga ett boende är knappast nödvändigt för jobbet, och det är därför ett något udda inslag att man får göra skattereduktion för utgiftsräntor på bolånet mot skatt som uppstått på grund av inkomst av tjänst.

Ursprunget till denna ordning är att fastighetsskatten (som idag i vissa fall kallas fastighetsavgift) i grunden är en inkomstskatt2. Den som äger ett hus som den bor i får avkastning på detta i natura, genom att den får fri tillgång till ett boende. Denna natura-inkomst (jordräntan) beskattas via fastighetsskatten. Det blir då naturligt att man får göra avdrag för de direkta kostnader man har för det som skapar inkomsten och det är detta som är grunden för skattereduktionen för utgiftsräntor även mot annat än kapitalinkomster.

Tidigare beskattades man för fastighetsinnehav via en schabloninkomst som beräknades, och på denna inkomst fick man betala inkomstskatt och göra avdrag från. För att göra skattesystemet enklare med färre avdrag så ändrade man till att beräkna fastighetsskatten direkt utifrån ett taxeringsvärde, utan avdragsmöjligheter, och skattereduktionen för utgiftsräntor lades utanför systemet om fastighetsskatt. Idag har fastighetskatten bytt namn till fastighetsavgift i de fall då den tas ut på privat boende, och försetts med ett tak, men inte avskaffats om nu någon trodde det. Det är alltså rimligt att viss rätt till skattereduktion finns kvar; man ska rimligen inte behöva betala skatt på den inkomst bostaden ger, om den faktiskt inte ger någon inkomst därför att utgiftsräntorna för boendet är högre än jordräntan. Eftersom fastighetsskatten har sänkts, och fått ett tak, är det dock fullt rimligt att rätten till skattereduktion minskas. Vid sänkningen av fastighetsskatten valde man dock att finasiera den via höjd reavinstskatt3 och ränta på skatteuppskov. Jag kan tycka att man borde delfinasierat sänkningen med en sänkning av rätten till skattereduktion. Man skulle kunna återställa reavinstskattesatsen och istället sänka taket för skattereduktionen för utgiftsräntor, för att åter bringa lite symmetri till beskattningen av bostäder.

Den högsta fastighetsavgiften är i år 6 512 kronor. Vid ett skatteuttag på 30% skulle detta innebära en inkomst på ca 21 707 kr. Detta skulle kunna tas som utgångspunkt för att bestämma ett rimligt tak för rätten att få skattereduktion. Visst är det inte alla som betalar en så hög fastighetsavgift, och visst finns det de som betalar mer (de som har flera hus och de som betalar statliga fastighetsskatt), men det kan vara rimligt att inte komplicera saker allt för mycket och införa en schablon. Man kan tänka sig att man i schablonen lägger på lite extra för att kompensera för att vissa betalar mer, och kanske hamna runt 25 000 kr som högsta ränteutgift man får göra skattereduktion för 2012.

Man skulle kunna införa denna sänkning av taket stegvis för att inte orsaka allt för plötsliga privatekonomiska svårigheter, och minskad ekonomisk stabilitet. Att sänka taket för skattereduktionen, men inte ta bort den, skulle också ha positiva fördelningspolitiska effekter, då de som bor i billigare bostäder kan ta lån och dra av mer av kostnaden än de som belånar dyra bostäder lika högt. Om man kombinerar ett sänkt tak med återställning av reavinstskatten så skulle möjligen också rörligheten på bostadsmarknaden att förbättras på marginalen.

PS. Räkna med att bloggens uppdateringsfrekvens kommer att fortsätta att vara låg. Jag gör dock ibland små uppdateringar på twitter för er som vill följa mig där.

1Även om man sänker kapitalskatten så betyder inte detta per automatik att avdragsrätten minskar. Däremot borde det rimligen följa att eventuell skattereduktion minskas.

2Det händer att ekonomer diskuterar fastighetsskatten som en konsumtionsskatt, men det är inte ett rimligt synsätt av anledningar som inte får plats att diskuteras i detta inlägg.

3Att reavinstskatten är lägre på bostadsförsäljningar är en kompensation för att man tog bort inflations-uppräkningen av inköpspriset av fastigheten. Rimligen ska man inte betala reavinstskatt på inflation, men för att förenkla tog man bort indexeringen och sänkte istället nivån.

Permalink     5 Comments



Comments:

Kan tillägga att jag inte ser någon större brådska med att sänka taket, speciellt inte med tanke på att det kan tänkas få negativa följder för husbyggandet, vilket vore direkt olämpligt idag. Vi har heller inte någon alarmerande kredittillväxt för hushållen idag och har nyligen infört ett bolånetak som vi inte vet effekterna av ännu. På sikt, gärna som en del av en större skattereform, bör dock symmetrin mellan fastighetsskatt och skattereduktion förbättras.

Posted by Karl Avedal on augusti 23, 2012 at 11:11 fm CEST #

Mycket klargörande artikel. Tack för den! Ställer mig dock något frågande till din egen kommentar om att vi inte har någon alarmerande kredittillväxt för hushållen. Kan du utveckla denna synpunkt? Min egen uppfattning är den motsatta, baserad både på samtal i bekantskapskretsen och vad jag läst mig till (BKN, Ingves i bl.a. Aktiespararen, Swedbanks brev till Finansdepartementet osv.).

Posted by Storugglan on augusti 23, 2012 at 05:33 em CEST #

Att sänka gränsen för ränteavdragen kommer troligen minska den höga skuldsättningen för bolån. Man kan även tänka sig att taket sätts ännu lägre än vad du föreslår men att en större del av räntan får dras av i gengäld.
Men man behöver även se över lånereglerna för rena konsumtionslån. Att man får ta ut en effektiv ränta på 34,99% (tex Ellos) när övriga räntor är så låga övergår faktiskt mitt förstånd. Att begränsa möjligheterna för kortsiktiga konsumtionslån och även begränsa räntorna som får tas ut på sådana lån skulle göra en hel del för mångas privatekonomi.
Ett grundavdrag på säg 10kkr för kapitalinkomster vore heller inte fel.

Posted by H on augusti 24, 2012 at 10:03 fm CEST #

Storugglan: Tack för din kommentar! Jag tar som hastigast upp din fråga om kredittillväxten i dagens inlägg om reporäntan.

Posted by Karl Avedal on september 04, 2012 at 11:43 em CEST #

Riksbanken vill inte sänka räntan eftersom de är rädda att det späder på bostadspriserna, trots att andra indikatorer, kapacitetsutnyttjande, växelkurs mm indikerar att räntan bör ner.

Om man inte tar några politiska hänsyn så borde kapitalskatten sänkas drastiskt. Det leder ju automatiskt till att ränteavdragen minskar vid samma räntesats, dvs att bolåneefterfrågan sjunker och sparandet ökar.

När ska då en sådan sänkning göras? Jo, för att minska momentana skakningar på bostadsmarknaden ska en sådan ändring göras vid en förväntad räntenedgång. Vi står nu inför ett sådant läge 2013 när arbetslösheten kommer att öka. Det bästa vore därför att kapitalskatten sänks och därefter sänker riksbanken räntan.

Posted by Mikael Ros on november 26, 2012 at 09:39 fm CET #

Post a Comment:
  • HTML Syntax: Allowed