En av de viktiga diskussioner som fått ökat fokus under finanskrisen är hur finanssystemet ska regleras och det glädjer mig att det uppstått en seriös diskussion med sunda och djuplodande resonemang. Exempel på djuplodande analys kan finnas i exempelvis The Turner Review och i The Fundamental Principles of Financial Regulation.

Dessa rapporter, och flera andra i ämnet, är läsvärda och det finns därigenom ett bra underlag för en diskussion som kan leda till en reglering som kan fungera bättre än den nuvarande.

Det finns dock också en politisk diskussion i frågan som tyvärr inte alltid känns helt relevant. I en del av den politiska debatten handlar frågeställningen i första hand om huruvida man ska reglera mer eller mindre. I den endimensionella värld politiska diskussioner gärna hamnar i så kan man antigen ha mycket eller lite reglering och ofta framförs argumentet att vi haft för lite reglering och att vi nu behöver mer.

Jag skulle vilja påstå att den relevanta frågan inte handlar om mycket eller lite reglering, utan om vilka regleringar som är bra. En reglering är bra om den i någon mening har positiva effekter och dålig om den har negativa. Vi ska givetvis inte ha en massa dåliga regleringar, men heller inte undvika bra regleringar, så frågan om hur mycket reglering vi ska ha är sekundär till frågan om vilka regleringar som är bra. I nuläget lider vi både av att vi har en del regleringar som är dåliga genom att de skapar risker snarare än minskar dem, och att vi i andra fall saknar regleringarna som borde finnas.

Vilka av de nuvarande regleringarna fungerar då inte, och vilka nya regleringar behövs? Detta är en enorm frågeställning; det finns så oerhört mycket att skriva i ämnet att jag inte vetat hur jag ska börja angripa det på denna blogg. Ska jag börja med att skriva om hur dagens regleringar är procykliska, det vill säga, tenderar att förstärka såväl upp som nedgångar? Eller ska jag skriva om problemen med de matematiska formler som används för att bedöma risk? Ska jag skriva om kreditratingfirmornas roll? Eller om OTC-derivat som handlats i enorma volymer utan central motpartsclearing? Alla dessa ämnen vill jag skriva om, men jag kan inte skriva om allt på en gång utan måste börja med något.

Det jag väljer att börja med är något ganska grundläggande, nämligen en av banksystemets huvuduppgifter och hur denna skapar risk som behöver hanteras, men istället för att hanterats i vissa fall bara sopats under matten.

Ett av de grundläggande problemen som skapat ett behov av bankers existens är att allmänheten generellt vill ha likvida tillgångar, samtidigt som de vill att deras krediter ska vara tryggade för lång tid, eller med andra ord, man vill omedelbart kunna komma åt de pengar man har, samtidigt som man vill att de lån man har inte kan sägas upp med omedelbar verkan.

Denna assymetri skapar en efterfrågan på aktörer som är villiga att ta den motsatta positionen, med skulder som ständigt måste omsättas, och tillgångar som inte alltid snabbt kan likvideras.

Ett fungerande banksystem innebär att allmänheten har möjlighet att spara pengar på konto i bank med möjligheten att närsomhelst ta ut pengarna. Allmänheten kan också ta lån med villkor som innebär att banken inte mer än under vissa definierade omständigheter kan avsluta krediten. Det spelar heller ingen roll ifall kunden lånar pengarna med rörlig ränta, banken får räkna med att ligga ute med pengarna länge, oavsett om banken skulle behöva pengarna.

Här har alltså banken en fundamental roll att spela i ekonomin och en mycket god affärsmöjlighet. Samtidigt är risk en inneboende faktor i en sådan affärsidé, just i och med att den går ut på att man tar på sig den risk denna obalans mellan tillgångars och skulders löptid och likviditet skapar, mot betalning.

Eftersom detta är en såpass riskfylld manöver, och också en manöver som görs i enorm omfattning och som ses som samhällsviktig, så är det naturligt att via regleringar ställa krav på hur banker ska hantera den risk manövern skapar.

Men, vad händer när världen förändras på ett sätt som medför att riskfyllda tillgångar med lång löptid på olika sätt kan trollas bort från riskberäkningarna som regleringarna stipulerar? Då fungerar förstås inte längre regleringarna.

Detta är något som skett under senare år, på en mycket bred skala och på flera olika sätt, med statens goda minne.

Ett av dessa sätt är via värdepapperisering, eller securitization. Genom att låta portföljer av långa krediter utgöra basen för värdepapper som man kan sälja vidare, så kan man förvandla en illikvid tillgång, exempelvis ett bolån med 50-årig löptid utlåning, till ett värdepapper som kan säljas till någon annan aktör närsomhelst.

På bred front har man skapat "Liquidity through marketability". Trots att man inte kan säga upp lånet till betalning, så kan man alltid om man behöver likviditet sälja vidare lånet till ett högt pris. Genom att omvandla illikvida krediter man sitter fast i för lång framtid till instrument man kan göra sig av med på fem minuter, så kan man tycka sig ha gått runt en av bankernas huvudsakliga utmaningar.

Problemet är att den sortens likviditet som existerar genom att man kan sälja något på en marknad, är något helt annat än den likviditet som finns för en bank-kund som kan ta ut pengar från sitt konto. I det första fallet är man helt beroende av en välfungerande marknad för dessa värdepapper. Ett problem med detta är att när man mest behöver likviditeten är det som minst sannolikt att efterfrågan på dessa värdepapper är god på marknaden. Den likviditet man tror sig ha skapat genom att omvandla lånen till värdepapper är alltså delvis falsk, genom att den bara existerar när man inte behöver den.

Dessutom kan man, och uppmuntras av bankregleringen att, om man ser värdepappren som tillgångar som man när helst lusten faller på kan sälja, ta upp dem som marknadsvärderade tillgångar på balansräkningen och basera deras bokförda värde på marknadspriset. Marknadspriset är dock förstås bara en ögonblicksbild av hur balansen mellan efterfrågan och utbud såg ut under en viss tidsperiod och behöver inte nödvändigtvis säga speciellt mycket om vad man faktiskt kan sälja dessa värdepapper för i det fall att man skulle behöva sälja en stor mängd av dem. Tillgångarna ser värdefulla ut så länge allt går fint och man inte behöver sälja dem.

De besvärliga lånen har omvandlats till värdepapper som i goda tider är högt värderade och likvida, men som snabbt i en kris kan bli illikvida och med kraftigt beskuret värde. Modellerna för att bedöma risken för förändringar i ett marknadsvärde har varit otillräckliga och därigenom har risk försvunnit ur regleringarnas synfält. Risken är alltså inte borta, utan bara dold.

Värdepapperisering och "liquidity through marketability" är inte det enda sättet som använts för att hantera detta grundläggande bankproblem. Man har också lyckats flytta ut riskfyllda tillgångar från balansräkningen genom skapandet av diverse legala enheter som ägnar sig åt löptidstransformation utanför själva banken. Genom att skapa exempelvis en Structured Investment Vehicle (SIV, http://en.wikipedia.org/wiki/Structured_investment_vehicle), som gav ut egna skuldpapper med kort löptid, och investerade i skuldpapper med lång löptid, så kunde banken istället för att sitta på skulder med långa löptider, sitta med skulder till en SIV, med korta löptider. Detta minskade i teorin bankens risk genom att risken togs av en SIV, som banken inte var ansvarig för.

Problemet här var dock att när dessa enheter hotades av kollaps på grund av förluster, så visade det sig att bankerna i slutändan ändå fick ta över den risk dessa enheter satt på, då man inte vågade sätta en SIV man själv skapat och stöttat i konkurs på grund av de förtroendeproblem det skulle kunna skapa för banken. Därigenom hade riskerna endast i teorin faktiskt flyttats ut från banken. Sett ur bankregleringens ögon såg riskerna dock ut att ha försvunnit ut från banken och det reglerade banksystemet.

En tredje bov i dramat med den dolda risken är fonder. Vanliga räntefonder placerar i räntepapper med en viss löptid. Man utlovar dock sina kunder att de när som helst kan ta ut sina pengar. Risken i fonden ligger hos fondspararna. Man marknadsför dock i varje fall någorlunda korta räntefonder som säkra, på det sätt att man i första hand "spelar" med avkastningen och inte med fondens värde. På grund av detta finns risken att stora förluster i räntefonder skulle kunna skapa press på den bank som förvaltar fonden att hjälpa fonden, vilket vi också sett i vissa fall. Även denna risk kan alltså i slutändan hamna hos en bank, trots att risken officiellt inte ligger hos banken.

På dessa och flera andra sätt har alltså traditionell bankverksamhet och traditionell bankrisk i teorin flyttats ut ur det reglerade banksystemet och in i ett skuggbanksystem. I praktiken har dock en stor del av risken ändå legat kvar hos bankerna, men utan att riskerna tagits hänsyn till när man beräknat vilken kapitalbuffert en bank behöver för att absorbera förluster.

Uppenbarligen måste framtida regleringar vara bättre på att fånga upp den risk som faktiskt föreligger när det börjar blåsa hårda vindar.