Om kärninflation, del 1

Ett av de mer diskuterade frågorna inom penningpolitik idag är frågan om kärninflation eller underliggande inflation kontra "headline" inflation. I kärninflationen räknar man bort vissa komponenter, och många kallar detta för ett felaktigt tillrättaläggande eller till och med manipulation av statistiken. Det finns dock högst rimliga anledningar att ibland se bortom KPI när det gäller inflationsmått.

Levnadskostnader kontra monetär inflation 

Vad är inflation? De flesta förknippar inflation med prisökningar och stigande levnadskostnad. Ursprungligen menade man med inflation snarare ett minskat penningvärde. Vid en första anblick kan dessa fenomen tyckas vara samma sak, men så är det inte riktigt.

Alla är nog med på vad stigande priser innebär, men vad betyder penningvärde? Pengar har endast ett värde för att de kan bytas mot något med ett rellt värde, eller "nytta". Exempel på något mer ett reellt värde är mark eller en fastighet. Att ha någon stans att bo, eller mark att odla på har ett inherent värde. Likaså har god sjukvård, utbildning, musik och literatur, etc. inherenta värden i och med att de bidrar till något positivt för den som får avnjuta detta.

För att pengars värde ska vara konstant ska samma mängd pengar som tidigare kunna bytas mot samma mängd värde eller nytta. För att detta ska gälla ska kvoten mellan den totala mängd värde som existerar och den totala mängd pengar som existerar vara konstant. Med ett antagande om en konstant avskrivningstakt på värde så innebär detta också att kvoten mellan den totala värdeproduktionen och mängden pengar ska vara konstant för att penningvärdet ska vara konstant. Att mäta den totala mängden värde som existerar i samhället är dock omöjligt, och en anledning till att inflation allt mer kommit att handla om konsumtnetpriser är att konsumentpriser är lättare att mäta, än det mer abstrakta "mängden värde". Även mängden pengar är mycket svår att mäta, men det är en annan artikel.

Ett minskat penningvärde innebär på sikt alltid stigande priser, men stigande priser och stigande levnadskostnader behöver på kort sikt inte nödvändigtvis bero på ett minskat penningvärde. Exempelvis innebär höjda räntor på kort sikt stigande levnadskostnader för alla med lån, och därmed även för genomsnittskonsumenten. Stigande räntor innebär dock inte ett minskat penningvärde1. På samma sätt innebär en plötstlig momshöjning att levnadskostnaderna stiger - inte för att pengarna minskat i värde, utan för att man vid ett köp, förutom att betala för varan, får förmånen att skänka en viss summa pengar till staten.

Det går med ganska goda grunder hävda att dessa poster som påverkar levnadskostnaderna - räntorna och indirekta skatter - inte handlar om inflation, utan om något annat, som fortfarande påverkar levnadskostnaderna högst markant. Att mäta utvecklingen för levnadskostnaderna är väldigt viktigt, delvis för att fastställa hur stora diverse ersättningar som ska överleva förändringar i levnadskostnader ska vara.

För att skilja på de olika betydelserna för inflationsbegreppet kallar man ibland penningmängdsförsämringen för monetär inflation2. Den monetära inflationen styrs endast av en sak: kvoten mellan produktion av värde och den totala penningmängden. Eftersom den totala penningmängden styrs av riksbanken så är det denna inflation som riksbanken kan påverka. Detta är bakgrunden till varför det är så svårt att föra en penningpolitik utifrån ett levnadskostnadsperspektiv och varför penningpolitiken rimligen styrs av utvecklingen för den monetära inflationen.

För att läsa mer om vad inflation är, så gör Riksbanken ett försök att besvara frågan här, Cleveland Fed har en bra genomgång här. Wikipedia ger sin version här.

Svenska inflationsmått 

Låt oss nu titta lite djupare på hur de svenska inflationsmåtten är konstruerade, eftersom begreppsförvirringen är stor.

Vi har flera olika inflationsmått; KPI, konsumentprisindex, är ett index som ska återspegla levnadskostnaderna för den genomsnittliga konsumenten, i enlighet med vad vi diskuterade i föregående kapitel. I detta ingår priser på en mängd olika varor, tjänster. Eftersom det är ett levnadskostnadsindex så är räntekostnader för lån tagna för köp av egna hem en mycket tung komponent. Även indirekta skatter har en signifikant påverkan på KPI. Den tyngsta huvudgruppen är boende, med en vikt på 26,6%. Näst tyngst är transporter, med en vikt på 14,5%.

Boende är högst speciell grupp, inte bara på grund av sin stora tyngd, utan också eftersom den beräknas på ett väldigt speciellt sätt. Vid en första anblick skulle man kunna tro att boende inkluderade huspriser - trots allt äger en stor del av hushållen sina bostäder. Å andra sidan så är inte husköp konsumtion. Det är inte så enkelt som att pengarna konsumeras för att du köper ett hus, utan det du får har ett någorlunda bestående värde. Så hur ska man räkna in detta i ett index som ska kunna användas för att återspegla levnadskostnaderna? Den kostnad en normal familj har för husköpet kommer i form av räntor på det huslån de flesta tar. Det är alltså rimligt att räkna räntekostnaderna som den kostnad som förekommer som resultatet av husägande. Hur ska man då beräkna räntekostnaderna? Man skulle kunna utgå från ett genomsnittligt småhuspris och genomsnittsräntesats för att beräkna kostnaderna. Problemet med detta är ju dock att inte alla har lån till 100% av husvärdet - det finns ingen automatik i att ens lån växer bara för att det förväntade försäljningspriset på ens hus stiger. Man kan förenkla det till att räntekostnaderna stiger när huset säljs till ett högre pris än tidigare, och att den nya kapitalkostnaden/räntekostnaden är proportionell mot överlåtelsepriset. Det är i princip detta man försöker göra i KPI, genom att endast låta priserna för de hus som överlåtits slå igenom, vilket innebär att förändringar i huspriser slår igenom gradvis, så att huspriskomponenten i KPI ungefär motsvarar ett 20-årigt glidande medelvärde för fastighetsprisindex.

Eftersom boendet är den tyngsta komponenten i KPI, så utgör räntekostnaderna en väldigt viktig faktor för den totala KPI-utvecklingen. En räntehöjning slår omedelbart och kraftigt igenom på KPI. Det ironiska i detta är att riksbankens främsta vapen för att bekämpa inflation är just att höja räntan - och därmed på kort sikt höja KPI-inflationen.

Den främsta skillnaden mellan KPI och KPIX är att man i KPIX exkluderar räntekostnaderna för egna hem. Det är lätt att förstå varför - riksbankens egna ränteförändringar skulle annars gömma förändringarna i priser på varor och tjänster, genom att de har sådan tyngd. I den KPI-inflation som presenterades för april 2008 konstaterades att KPI hade stigit med 3,4% sedan samma månad 2007. Av denna ökning utgjorde ökade räntekostnader på egna hem hela 1,1 procentenheter. KPI-inflationen låg 1,4 procentenheter över inflationsmålet, och hela 1,1 procentenhet av denna avvikelse berodde på riksbankens egna räntehöjningar, som gjorts för att dämpa inflationen. Vad skulle hända om riksbanken inte tog hänsyn till att en stor del av inflationen endast var en effekt av deras egna höjningar? Låt säga att inflationen, förutom riksbankens höjningar, låg på 1,5%, det vill säga under inflationsmålet, men att inflationen inräknat ränteförändringana låg på 3%. Ska då riksbanken höja kraftigt för att bekämpa sina egna räntehöjningar? Och när man har höjt räntan rejält och inflationen därför stigit till 3,5%, ska man då höja ännu mer? Motsvarande resonemang skulle också uppstå på räntesänkarsidan ifall man inte kunde bortse från effekterna av de egna räntehöjningarna. För att undgå rundgång som resulterar i våldsamma ränteföräändringar måste alltså räntesättningen skötas utan hänsyn till ränteförändringarna.

Om vi accepterar detta har vi accepterat den största skillnaden mellan KPI och KPIX, och accepterat att ett index för den underliggande inflationen har uppenbara fördelar vad gäller att bestämma den penningpolitik som ska föras.

Fortsättning följer någon gång i del 2, då vi ska titta på indirekta skatter, median-KPI, trimmed mean KPI, och så vidare.

Permalink     No Comments



Post a Comment:
  • HTML Syntax: Allowed